För sex dagar sedan förkunnade Carl Bildt att han och hans tjänstemän utgår ifrån att de är avlyssnade i DN. Det må så vara att Utrikesdepartementet inte har någonting emot att bli avlyssnade av tredje makts säkerhetstjänster, men vi som är svenskar och lyder under Utrikesdepartementet förväntar oss med stor sannolikhet att de ska skydda oss från tredje makt. Carl Bildt och hans tjänstemän får gärna underkasta sig avlyssning så länge de samtidigt säkerställer sig om att vi andra inte blir det.

En sådan skarpsinnig analys av sitt uppdrag har dock Bildt själv inte dragit. Han har tillsammans med brittiska regeringen istället enligt uppgift blockerat ett förhindrande av handelsförhandlingar med USA, som bland annat kommer att röra just övervakning av elektronisk kommunikation i och med sitt kapitel om elektroniska tjänster.

Det är tyvärr symptomatisk för svensk mediabild och för svensk politik: i PRISM-skandalens första skede var människor både arga och upprörda över att amerikanska företag underkastas sig amerikansk militär och följer amerikansk lag (vilket ju egentligen är helt rimligt), samt att amerikansk demokrati inte fungerar (vilket den naturligtvis gör, eftersom den amerikanska demokratin och konstitutionen naturligtvis skyddar amerikanska medborgare, inte svenska). Det som är så tragiskt är att våra egna politiker inte skyddar oss från amerikansk säkerhetstjänst. Det faller på sin egen orimlighet att Carl Bildt, Allan Widman, Birgitta Ohlson, Cecilia Malmström eller Fredrik Reinfeldt skulle sätta amerikanska säkerhetstjänstens intressen framför sina egna medborgares.

Ändå är det precis det som händer.

Under Almedalsveckan deltog jag i två seminarier om EU:s dataskyddsförordning och personuppgiftsskydd i Sverige. Under båda seminarierna tog jag upp den ganska svåra frågan om maktbalans: varför förutsätter våra makthavare att det är vi, medborgarna, som är de onda som ska granskas, samtidigt som de misslyckas totalt med att skapa transparens i sina egna processer?

Frågan har inte fått något ordentligt svar, men mest talande om ointresset för frågan bland befintliga makthavare, både politiska och tekniska, är nog Patrik Fältströms uttalande att han tycker det är viktigt och relevant att den här frågan diskuteras när det inte är valår - han tycker nämligen inte att maktdistributionsfrågan är tillräckligt politiskt viktig för att diskuteras i den demokratiska process när medborgarna väljer vem som ska ha makt.

Underligt, kan tyckas. Spårning och övervakning kan leda till väldigt godtyckliga konsekvenser i maktutövande: människor kan bli rädda för att söka sjukvård om de inte kan göra det anonymt. De kan tappa förtroende för statliga eller kommunala och regionala tjänster som de inte har juridisk eller praktiskt rätt eller möjlighet att undvika. Människor i den offentliga förvaltningen som vill göra ett bra jobb blir också lidande eftersom de vet att de inte kan hjälpa att understryka och bekräfta medborgarnas oro. Vi blir rädda för att uttrycka vår mening, gentemot både privata och statliga aktörer. Vi blir rädda för att vårt beteende ska leda till olyckliga konsekvenser i vårt privatliv - vi har inget sett att garantera att en människa med helt goda avsikter gentemot någon annan, gör våra egna liv mycket svårare i sina försök att hjälpa sin egen vän. De som övervakar och de som har kunskap blir en överklass i samhället, som man gör bäst i att hålla sig på god fot med eller lida godtyckets risk. Saker tagna ur sitt sammanhang blir plötsligt väggen mellan medborgaren och jobbet, myndigheten och medborgaren (bygglov, t ex) eller medborgaren och dess vänner. Det är den maktöverföringen som har skett i rättsväsendet senaste åren, i polisväsendet, åklagarväsendet, till privata aktörer och säkerhetsbolag, mot FRA och i förhållande till staten. Olyckligtvis har varken vår utrikesminister eller näringsministerns tekniska rådgivare uppfattningen om att det här är ett problem. Och det är klart att varken tekniska rådgivare med makt, eller utrikesministrar med makt, har ett intresse av att under valår diskutera frågor som i slutändan innebär att de själva ser sämre ut inför medborgarna eller att de och deras vänner får mindre inflytande och makt över alla andra.