Amelia Andersdotter - Miljöarbete

Den problematiska konventionen om biologisk mångfald 2

Ulf Pettersson — Mon, 17 Dec 2012 20:25:27 +0000

Språk Svenska

I det första inlägget om Konventionen om biologisk mångfald och Nagoya-protokollet konstaterades att konventionen skapar nya intellektuella äganderätter till alla levande organismer. Den huvudsakliga äganderätten kallas för GR – genetiska resurser, och dessa anses tillhöra de suveräna stater de befinner sig i. Till denna fogas TK, traditionell kunskap om hur växter kan användas. Äganderätterna omfattar regler för informerat förhandsgodkännande (Prior Informed Consent - PIC) samt tillgång och nyttodelning (Access and Benefit Sharing - ABS).

För de fysiska resurserna, det faktiska biologiska materialet, finns det få skäl att inte stödja PIC och ABS. Det är klart rimligt att en stat eller ursprungsbefolkning bör ha rätt att begränsa utomståendes användande av egna fysiska resurser. För fysiska ting råder knapphet. En persons användande gör det oftast omöjligt för andra att dra nytta av samma sak. Men möjligheten att exkludera utomstående från bruk av fysiska ting såsom växter finns redan. Den är införlivad i alla staters äganderättslagar.

Kunskap kan inte stjälas

För den genetiska informationen som sådan, som består av ren kunskap, fungerar det däremot annorlunda. Kunskap är en icke-rivaliserande vara. Det betyder att en persons användande inte minskar någon annans möjlighet till nyttjande. Om information om gensekvensen hos lingon överförs från Sverige till Indien, innebär inte detta att informationen gått förlorad ur Sverige. Samtidigt har mänskligheten mycket att vinna på fri kunskapsöverföring om gener, både för forskning och global rättvisa i allmänhet och för utvecklingen av nya läkemedel och födoväxter i synnerhet.

Konceptet med "biopiracy", biostöld, är därför starkt missvisande. Termen förutsätter att genetisk information kan ägas. Richard Stallman, meduppfinnare till GNU/Linux och digital frihetspionjär, argumenterar för att "biopiracy" bör förkastas:

The "biopiracy" concept presupposes that natural plant and animal varieties, and human genes, have an owner as a matter of natural right. Once that assumption is granted, it is hard to question the idea that an artificial variety, gene or drug is property of the biotechnology company by natural right, and thus hard to deny the investors' demand for total and world-wide power over the use of it.

ABS-regler skapar hinder för forskning

Konventionens regelverk om PIC och ABS innebär att växt- och djurgener inte längre får undersökas fritt. Ingen skillnad görs mellan forskare och läkemedelsbolag eller mellan kommersiell och icke-kommersiell verksamhet. Reglerna skapades med hänvisning till framför allt kommersiella läkemedelsbolag men i dagsläget är det framför allt icke-kommersiella forskare som berörs. Eftersom regelverken i många länder är mycket strikta och komplicerade skapar de hinder för forskarsamhället. Här är två talande citat i sammanhanget:

"In Brazil, approximately 400 applications to use biological materials are received annually. The processing rate for these applications is 25–50 per year. This is due to strict ABS legislation."

"It is a real pity to see that it is easier to cut down a forest for timber than to get a few hundred grams of renewable plant samples for cancer research."

Om det är lättare att hugga ner en hel skog än att ta prover för cancerforskning, kan man fråga sig om konventionen för biologisk mångfald verkligen är väl lämpad för sitt syfte.

Långtgående restriktioner

I jämförelse med andra immaterialrätter är både GR, genetiska resurser, och TK, traditionell kunskap, mycket långtgående och märkligt konstruerade. För att minska problemen med inlåst kunskap är alla immaterialrätter tidsbegränsade (upphovsrätt, patent) eller kräver omregistrering (varumärken). Så är det inte med GR och TK – dessa är istället eviga äganderätter. GR och TK anses tillhöra antingen en stat eller en lokal grupp eller ursprungsbefolkning. Ägs de av en ursprungsbefolkning så anses rättigheterna ärvas generation över generation. I samband med traditionell kunskap har inblandade byråkrater börjat talat om att "ursprungsbefolkningar" bör få upphovsrätt till "traditionella mönster". Om det blir verklighet kan det innebära en bakåtdatering av upphovsrätten med flera hundra eller till och med tusentals år.

Även regler som PIC och ABS är mer restriktiva än vad som gäller för andra immaterialrätter. Reglerna innebär dels att godkännande krävs innan man ens får börja inhämta ny kunskap, dels att nyttor och vinster måste betalas ut oavsett om något bidragande arbete alls har utförts av ägaren.

Slutligen skiljer sig motivationen. Upphovsrätt och patent finns till för att skapa incitament för skapande. En arbetsinsats byts mot ett tillfälligt, äganderättsligt monopol där äganderätten är motiverad som en belöning för skapandet. Men genetisk information har inte skapats av någon. Den bara finns där som ett resultat av evolutionen. Äganderätt till genetiska resurser bryter på så sätt mot den moraliska grunden för immaterialrätt. Monopol på information som existerar fritt i naturen utgör en principiellt mycket långtgående expansion av utrymmet för immaterialrätter.

En vanlig uppfattning är att konventionen om biologisk mångfald inte är förenlig med TRIPS-avtalet och andra avtal. Därför vill många, framför allt inom miljörörelsen, införa konventionens regler i TRIPS och slå fast att konventionen skall ha företräde framför TRIPS. Även om syftet är det motsatta så finns risken att detta inför nya, mycket mer restriktiva principer i TRIPS än vad som råder idag.

Konventionen har inte fungerat

Det råder bred enighet om att konventionen inte har lyckats skydda den biologiska mångfalden. Ett första skäl är att de konventionsregler som gäller fysiska resurser och faktiskt kan skydda ekosystem är vaga och upp till de ingående staterna. Nästan allt faktiskt användande av fysiska genetiska resurser faller utanför konventionen – det sker inom stater som inte har regler mot inhemskt användande. Fallet där en stat söker tillgång till genetiska resurser i en annan stat är ett specialfall. Det typiska är att ett lands egna medborgare använder det landets genetiska resurser.

Ett andra skäl är att konceptet om äganderätt till naturliga gener inte har fungerat.

För det första har en snabb utveckling inom bioteknik resulterat i att den förväntade efterfrågan på naturliga gener och växtmaterial inte har uppstått. När genmaterial väl behövs räcker det ofta med mycket små mängder. Den genetiska informationen kanske bara behöver samlas in en gång. Samtidigt krävs ett större antal levande individer inom varje art för att upprätthålla mångfalden. Men eftersom antalet individer saknar koppling till den genetiska resursen så skapar inte denna äganderätt incitament för bevarandet av många individer.

Biografiska regioner För det andra medför avgränsningssvårigheter att äganderätter till naturligt förekommande gener inte kan fungera bra. Enligt äganderättsteori är möjligheten till klara avgränsningar en förutsättning för att äganderätter skall fungera. Dåliga avgränsningsmöjligheter är ett huvudskäl till de enorma problem som finns i dagens patentsystem. För genetiska resurser gäller förutsättningen om klara avgränsningar ännu mindre än för patent. Samma eller mycket snarlika gener delas hur som helst mellan olika organismer. Som bekant har varken djur eller växter någon vidare respekt för mänskliga statsgränser och otaliga organismer lever i mängder av olika stater samtidigt.

Vad är egentligen rättvisast?

Ett motiv till reglerna om ABS är att uppnå "rättvis fördelning" av vinster från användandet av gener, till exempel från läkemedelsutveckling. För tillfället befinner sig de flesta läkemedelsföretag i rikare delar av världen som Nordamerika, Europa och Östasien medan de genetiska resurserna finns i fattigare länder runt ekvatorn. Med den bakgrunden motiveras nyttodelning av rättviseskäl. Men med den mycket högre tillväxt som råder i Asien, Afrika och Latinamerika kommer dagens relativa rikedomsförhållanden inte att råda i framtiden. Samtidigt gäller den här typen av konventioner i decennier och kanske ändå längre. I konventionen finns inget som säger att man skall fördela från rika till fattiga, bara från användare av gener till ägare av dessa.

Ser man det principiellt blir det knappast mindre problematiskt. Varför är det rättvist att individer som råkar bo i närheten av en viss växt, skall få läkemedelsinkomster från växtens gener? Även om dessa individer inte har bidragit med någon insats alls för att skapa läkemedlet så skall pengar överföras till dem från forskare, från fabriksarbetare och från sjuka i hela världen.

Jordens genetiska resurser är mycket ojämnt fördelade. Konventionens nyttodelning riskerar att skapa ett ojämlikt globalt system där olika grupper har olika mycket rätt till jordens genetiska information och där miljarder dollar tas från de ena och ges till de andra. Den minoritet som har turen att födas i ett land med mycket genetiska resurser är vinnare, alla andra är förlorare.

Kunskapsfrihet och konventionen om biologisk mångfald

För oss som menar att kunskapsfrihet bör främjas och att immaterialrätter bör liberaliseras, är det svårt att vara positiv till den del av konventionen om biologisk mångfald som handlar om genetiska resurser. Och anser man att naturliga gener inte bör kunna ägas och monopoliseras genom patent kan man knappast förespråka ännu mer restriktiva monopol genom GR. Richard Stallman uttrycker det bättre än vad jag kan:

It is indeed wrong for biotech companies to convert the world's natural genetic resources into private monopolies—but the wrong is not a matter of taking someone else's rightful property, it is a matter of privatizing what ought to be public.

Stallman har rätt. Den rimliga lösningen på problem med patentmonopol på liv är inte nya GR-monopol på liv. Den rimliga lösningen är begränsningar i, och grundläggande reformer av, patentsystemet som sådant.

Den problematiska Konventionen om biologisk mångfald 1

Ulf Pettersson — Tue, 04 Dec 2012 08:12:25 +0000

Språk Svenska

Bör generna hos världens djur och växter ägas av stater och folkgrupper? Eller bör snarare kunskapen om generna kunna spridas fritt till alla? Det är frågor som är aktuella i EU-parlamentet i samband med införandet av det tillägg till Konventionen om biologisk mångfald som kallas Nagoya-protokollet.

Konventionen har som mål att skydda den biologiska mångfalden samt att främja hållbart användande av biologiska komponenter. Men den etablerar även ett tredje mål: att de "genetiska resurser" (GR) som ligger till grund för mångfalden skall "skyddas" från "tillgång" och att nyttor från användning av dessa måste fördelas "rättvist". Det konventionen håller på att skapa med dessa regler är ett system av intellektuella äganderätter till generna hos alla världens organismer.

Tanken är att om en genetisk resurs motsvarar ett ekonomiskt värde för någon som utsetts till dess ägare så skapas incitament till att ägaren bevarar resursen. Eftersom de genetiska resurserna sitter ihop med de biologiska individerna skyddas, i förlängningen, även själva artrikedomen. Resonemanget byggde på en 1980- och 90-talsföreställning där läkemedelsbolag, växtförädlare och andra skulle komma att behöva stora mängder naturligt genmaterial för att ta fram nya mediciner och andra produkter.

Biologiska patent skapar hinder

Förespråkandet av skydd för GR har motsägelsefullt nog delvis vuxit fram ur kritiken mot patent på liv, framför allt på växter. Problemet är att biologiska substanser, gener och relaterade metoder kommit att patenteras i ökande grad. I flera fall har växtvarianter som använts sedan länge av en lokalbefolkning patenterats eller växtskyddats. Patentmonopolen har därefter hindrat lokalbefolkningen från att fritt använda sin egen växt och ibland sina egna, traditionella metoder. Liknande praktiker har kommit att kallas för "biopiracy". Vidare koncentreras de genetiska resurserna till tropiska länder, medan forskande läkemedelsbolag baseras i Europa, USA eller Japan. Det har lett till att tropiska stater börjat ställa krav på betalning när läkemedel som bygger på deras lokalt förekommande växter börjar säljas.

En självklar lösning på problemet med dessa repressiva patent hade varit att patenten helt enkelt inte delas ut. Vissa kritiker av "biopiracy" är dock inkonsekventa. De kritiserar intellektuell äganderätt till liv när det missgynnar dem själva, men förespråkar i praktiken mycket hårdare äganderätter när de gynnas av dem.

I konventionen och Nagoya-protokollet infördes sålunda äganderättsregler om genetiska resurser (GR) samt om traditionell kunskap (TK). Reglerna innebär bland annat att innan en genetisk resurs får användas måste den ägande staten, och lokala befolkningar inom den, tillfrågas om tillstånd (Prior Informed Consent, PIC). Vidare måste eventuella vinster och nyttor delas mellan "användaren" och staten (Access and Benefit Sharing, ABS) på gemensamt överenskomna villkor (Mutually Agreed Terms). Sådana regler kan låta självklart bra, och är också bra i många fall. Men om man analyserar dem djupare skapar de svåra dilemman om demokrati, rättvis fördelning och tillgång till fri kunskap.

(fortsättning följer)

Kaniner, bilar och durbaner

Amelia Andersdotter — Thu, 22 Dec 2011 01:09:54 +0000

Språk Svenska

För en vecka sidan idag satt jag i SVT:s morgonsoffa och pratade om Durbankonferensen och klimatkrisen. Det kändes lite underligt eftersom jag var med och organiserade Piratpartiets delegation till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det var vid den tiden Gustav Nipe precis investerat i en Reprap-maskin för Ung Pirat Malmös räkning som presenterades på alternativkonferensen, och första gången som EU på allvar blev totalöverkörda av den nya globala alliansen Kina+USA i klimatfrågor.

För ungefär ett år sedan skrev jag en bloggpost om elektronik i bilar och hur ökad användning av, framför allt sluten, mjukvara i bilar riskerar att begränsa bilförarnas kontroll över sina fordon och därmed också utgöra en säkerhetsrisk för individen utanför individens egna kontroll.

Hur hänger dessa frågor ihop? Jo. Bilar som automatiseras och digitaliseras kan med datorernas hjälp finkalibreras att minimera till exempel bränsleförbrukning. För transportindustrin är det här väldigt intressant ur kostnadsperspektiv och enligt Svenska dagbladet tidigare i år ska de första pilotprojekten hamna på Sveriges vägar redan nästa år. Även vad gäller transport av privatpersoner kan man få ned bränsleförbrukning en hel del om man frånhänder privatpersonerna själva kontrollen över fordonet.

Den resulterande krocken mellan privatpersoners intresse att ha full kontroll över sin huvudsakligen mekaniska ägodel bilen, samhällets intresse av att få bukt med den stora bränsleförbrukningen samt begränsa dödstalen i trafiken samt vårt gemensamma intresse av att på ett så bra sätt som möjligt inarbeta teknikens ~~teknologins~~ alla nya möjligheter i vår vardag är en intressant paradox. Jag är inte övertygad om att fri mjukvara i bilarna är en lösning på kontrollproblemet - att påtvinga biltillverkarna öppna standarder och öppen källkod kan måhända skapa ett bättre företagarklimat kring tillhandahållandet av reservdelar och underhållstjänster i bilindustrin, men kontrollen över bilarna ligger fortfarande hos dem som kan koden. Särskilt om ~~teknologierna~~ tekniken ska vara trådlös.

Att det skulle vara mer miljövänligt att "digitalisera bilarna", som Europakommissionen uttrycker det, kan det knappast råda något tvivel om. Ej heller att trafiken, så länge ~~teknologin~~ tekniken fungerar, blir betydligt säkrare än om man i varje ögonblick gör sig beroende av en mänsklig faktor. Man kan hårdkoda i bilens fartmätarsystem att det inte ska vara möjligt att köra fortare än vissa hastigheter på särskilda sträckor, och sedan justera bilens interna hastighetsbegränsning efter vad GPS-apparaten rapporterar om bilens position.

Och föreställ er situationen att din öppenkällkodsbil utsätts för samma risker som din dagens Androidtelefon. En del av bildigitaliseringsproblemet är att valfriheten inte sträcker sig längre än att vi ha möjlighet att välja appar, men inte hur de fungerar, vad de gör, eller välja bort möjligheten att välja appar.

Klimatdiskussionerna i Durban handlade naturligtvis inte om skärningspunkterna mellan informationsfrihet, användarnas (i detta fall förarnas) makt över hårdvaran eller piratpolitiska spörsmål om informationssamhällets inneboende konflikter utan om hur man i så hög utsträckning som möjligt ska kunna undvika att vidta aktioner åt varesig klimatvänligt håll, eller det energiförbrukande hållet.

Ovanstående inlägg ska kanske ses som en uppmaning till piratpartister att tänka över ~~teknologins~~ teknikens stundtals dubbeltydiga roll i andra samhällsprocesser. Om någon får för sig att ämnet var väldigt intressant bidrar jag gärna med andra länkar och artiklar på området som jag samlat på mig under året!

Pommes de t'Eire

Amelia Andersdotter — Sat, 11 Jun 2011 11:43:37 +0000

Språk Svenska

"You would not believe it, but we are very protected by various intellectual property rights - geographical indications, plant variety rights and patents can all be used to keep us from proliferating and you from growing or selling potatos."

Yesterday I briefly commented on the differences between conservatism in Sweden and on Ireland (some discussions that are no longer current in Sweden may be in Ireland and vice versa, was my argument). And when talking about Ireland, how can one not be reminded of the tragic potato monoculture incident that led up to the potato famine of 1845? Close to my heart and related to potatos and monocultures are plant breeders' rights, a type of intellectual property right that is close to patent rights but applicable only to plants varieties ("varieties" like the ones illustrated below). The right entails a 20 or 25 year long protection "term" within which you are the only plant breeder who are allowed to retail your particular type of plant variety. Just as patents, it protects the rights holder from having other people continue "breeding" on their particular plant variety for commercial purposes.

The association to the on-going potato war of Belgium and ensuing intellectual property details are also not far from my mind. Dramatic headlines and democratic musings ensue as a field of potatoes outside Gent University Agricultural Department was liberated, or vandalized, by a group of activists disagreeing with the covert cultivation of GMO crops on open fields (no control over where the crops spread) in a privately-funded research project where the proceeds of the research was to fall in into the hands of the funder. The university calls the potato liberation "a scientific catastrophe and a sign that democracy is not working well" (my translation). I am of the firm belief that the democratic deficit, and the tragedies to science, agriculture and society to be found herein, lie in the circumstance that the crops are destined to fall subject to an intellecual property right that can have an impact on people who've mistakenly become associated with aforementioned crop.

As much as I respect research, since the mid-1990s there have been worrying tendencies at the European Patent Office to include plants within what's considered patentable matter. The plant variety rights are somewhat "adapted" for agriculture in so far as you're allowed to save seeds, basically (a patent right would require you to renew your license/buy new seeds for each year you want to continue industrial application of the crop). There is not really any good way of telling which type of right the private investor in the Gentsian potato field was planning to go for at the end of the research project.

But say the university and their sponsors opt for getting the "weaker" right (which is the plant breeders' right in this case).In the origins of plant variety rights I seem to recall potato farmers in the UK protested loudly their fears that the sudden emergence of an intellecual property right in the field would cause a big ownership concentration in the seed providers. Their fears turned out to be entirely justified - the market for providing original seeds is currently very centralized and intellectual property rights encourage further centralization of originators. Certainly there are reasons to criticize the university of Gent for this project, even if they label it research?

Plant breeders' rights are typically pushed by large seed enterprises (Monsanto springs to mind, but they're by no means the only actor on this market) in regions of the world where patent offices feel disinclined to include plants in the patentable subject matter, namely Latin America (who appear to be having quite a lot of unique potatos per country/region). Thus it is that most Latin American countries seem to have updated or strengthened their plant variety protection laws in the last five years. Particularly in Chile, these actions were criticized for benefiting primarily foreign investors. I would hate it for my university to be able to avoid responsibility for participating in the perpetuation of such market strategies by vague alusions to democracy and science.

Below is a sign naming various forms of potatos and the characteristic looks of each sort (list of older varieties here, pre-1960s). The rumour goes that Asterix is slowly disappearing from the market after it was discovered to be weak against a particular type of pest or mould. I like Columbo and Ostara, eat Blue Congo because it looks cool (it's dark blue!) and would like to try "Matilda". The most common sorts of potatos found in Swedish supermarkets are King Edward and Asterix.
On a side-note, it appears Spain is leading the development for climate-change-resistant potatoes.

Re Japan

Amelia Andersdotter — Mon, 21 Mar 2011 14:10:14 +0000

Språk Svenska

En återvinnare blir till

Japanhistorien är besvärligare än den verkar. För ett par dagar sedan nämnde jag att elektronikexporten från Japan förväntas sjunka väsentligt de kommande månaderna. Tidigare har jag skrivit om den japanska elektronikindustrins beroende av sällsynta jordämnen som företrädelsevis exporteras från Kina.

De sällsynta jordämnena är alla miljövänners värsta vänner. De är svåra och naturovänliga att bryta, förekommer ofta i samma jordlager som radioaktiva ämnen, men utgör några av de viktigaste komponenterna i mycket miljövänlig teknologi som vindkraftverk och energisnåla bilar.

Toyota har försökt, och fortsätter att anstränga för att, minska mängden sällsynta jordämnen i sina bilbatterier. Tydligen försöker Japan också bygga upp en ny industriell gren kring återvinning av elektronik. Japan inte bara tillverkar mycket elektronik, de konsumerar också mycket elektronik. Dessutom ligger de förhållandevis nära Kina som tidigare varit en populär destination för elektronikavfall. Men naturvänlig återvinning, som i det tätbefolkade Japan nog måste ses som en nödvändighet, är inte självfallet energisnål. Den kräver också förhållandevis större expertis. Det innebär ett större energibehov och större behov av utbildad personal.

Vad gäller återvinning har jag för övrigt funderat på storföretagens återvinningserbjudanden. Metoden går till så att om man köpt en dator av ett visst märke, och lämnar tillbaka datorn för återvinning hos den specifika tillverkan, får man köpa en ny dator av samma märke för reducerat pris. För en slutkonsument kan det vara ett lockande, kanske till och med bra, erbjudande, men vilken effekt har det på inlåsning av hårdvara. Om man ska köpa och lämna tillbaka en dator till samma aktör, hur långt bort ligger man då från att enbart ha hyrt hårdvaran under hårdvarans fullständiga livstid?

Jag följer diskussionerna kring PS3:an och Kinect med stort intresse. PS3:or och Xbox:ar har inte fått modifierats med tillverkarnas goda minne. Kinect verkar än så länge tillåtas ha ett öppet community kring sig, men redan några veckor efter att apparaten släppts blockerades ett oönskat erotiskt spel.

ReUseManifesto är principiellt spännande men utgår ifrån att det finns ett ägarskap till att börja med. Många andra politiska diskussioner utgår också ifrån ägarskapet och rätten till ägande. Samtidigt är det förstås svårt att förneka att det är enklare för stora företag att vidta de inte nödvändigtvis billiga åtgärder som krävs för storskalig återvinning.

Det finns inte, så vitt jag har sett, egentligen något elektronikbolag som inte accepterar andra tillverkares hårdvara för återvinning, men det kostar ofta extra. Hur mindre återvinningscentraler, utan koppling till någon särskild tillverkare, står sig förtäljer inte historien. Om EU:s WEEE-direktiv gör det obligatoriskt för företag att se till att hela deras produktionslinje kommer tillbaka för återvinning har man också (just nu in)effektivt satt stopp för komponentåteranvändning, men hur kan direktiven tolkas av främst de privata aktörerna i framtiden? Att kontrollera sina skapelsers födelse, liv, och död går helt ihop med inlåsningsmekanismerna vi ser i informationsteknologierna i övrigt.

Ordskämt är usla

Amelia Andersdotter — Sun, 20 Mar 2011 14:18:52 +0000

Språk Svenska

Beroende på läggning kan, till mångas förtret, hshare.net och andra uttryck av japansk... populärkultur ligga nära eller långt bort från människor som navigerar informationshavet. Nu ska dessa uttryck, och motsvarande västerländska uttryck, få en egen kontinent i form av .xxx-domänen. Jag har hört om .xxx att det måhända skulle kunna ge trovärdiga porrsidor ett sätt att enkelt skriva kontrakt med kreditkortsbolag och andra aktörer som underlättare betaltjänster. Eftersom domänen är en universell porrdomän är den dock i ännu högre grad ett sätt att enkelt begränsa risken att medborgare kommer i kontakt med oanständigt material. Och det är ju just det.

Att titta på porr är ingenting britterna vill ägna sig åt, eller i alla fall tycker deras regering att det inte borde vara någonting de vill ägna sig åt. En av de större mobiloperatörerna, O2, började fråga sina kunder, eller snarare tvinga kunderna att fråga, om de vill se naket bara för ungefär två veckor sedan.

Britternas förslag går nog lite bortom sexualmoral i och för sig. Ändamålsglidning mot fildelningssidor känns inte ens som den allvarligaste konsekvensen, utan det handlar ju egentligen om att otillgängliggöra allting smaklöst. Det finns många smaklösa saker man kan vilja rädda vuxna och barn från. Louis Vuitton. Smaklösa kändisar. Jag tänkte säga att jag kanske borde ingå i gruppen smaklösa offentliga personer men när jag tänker på det ser jag faktiskt rätt bra ut i Mad Max-rustning med axelvaddar.

Jag misstänker att är någon IT-ingenjör som vill regga domänen http://ha.xxx som drivit igenom beslutet. Eller http://rela.xxx: "Solig semester för hela familjen!" http://fa.xxx om man vill skicka in klagomål till Ryanair. http://avoidta.xxx om man vill manipulera Skatteverket eller IRS. Himlens portar öppnar sig för lustigkurrar som tidigare inte lyckats uttrycka sin förmåga att sprida ordskämt till allmänheten. Ordskämt brukar beskrivas i grader av uselhet.

Mineraler IIII

Amelia Andersdotter — Thu, 03 Feb 2011 10:00:49 +0000

Språk Svenska

Idag är det Lunchdebatt om EU:s REE-strategier om hållbar tillgång till råvaror i Europaparlamentet. Europaparlamentarikerna vill kort sagt undersöka olika modeller för att säkra Europas framtida välfärd. Man tänker sig att den japanska strategin kan vara värd att undersöka men Japan har ju som nämnts tidigare lite svårigheter nu när Kina använt mineralhandeln som konfliktlösningsmetod i en gränsdispyt (jag vill gärna veta om WTO kommer att uttala sig om det här och i sådana fall hur - med anledning av en annan fråga som kom upp här om dagen).

Forum Syd har kommenterat på den nya råvaruindustrin. De lyckas ta upp en aspekt av mineralhandeln jag inte riktigt tänkt på än: ändamålsanpassade exporttullor på mineraler som förutsättning för inhemskt högindustriell utveckling. Förmodligen gäller det mest teknologi som inte är informationsteknologi, eftersom vi och alla andra redan förlagt den produktionen till Kina. Alternativ till råvaruplanen som bragts upp är återvinning.

Samtidigt verkade det här om dagen som att ett tyskt forskarlag upptäckt att nanokolfiber möjligtvis kan uppbära samma effekt som indium i en plattskärm. Indium är nu bara ett av de jordämnen vi behöver i samtiden men forskarlaget hoppas på att hitta fler användningsområden. Det pågår också mycket materialforskning kring just alternativa magnetokällor, och mycket av det fokuserar på gadolinium och järn.

Om det finns någon som vet när dysprosium och neodymium började användas i hårddiskar och mikrochip tas kunskapen med glädje! Vet någon vilka metaller/råvaror som används i SSD:er är det ännu bättre! Jag är alltså på jakt efter en god politisk position att inta med avseende på informationsteknologi och resursförbrukning eftersom jag tror att det kan vara nyttigt för mig i mitt förmodade jobb i ITRE-kommittéen senare i livet.

Det verkar inte riktigt finnas något alternativ till den nuvarande lösningen för nödvändiga mängder superkonduktivitet vid rumstemperatur ens på forskningsstadiet. Även gadolinium är ett sällsynt jordämne, så vilken typ av framsteg den materialforskningen skulle leda till har jag inte heller klart för mig. Nanorör vet jag absolut ingenting om, men om de kan skapa platt-tv kanske de kan bli magnetiska också! Avanza, Ångströmslaboratortiet! (hur går det med deras vågenergigrej nu, förresten?)

Jag har läst någonstans att romarna inte alls hade något "symbol med mindre värde till vänster dras från symbol med högre värde till höger"-system, utan att varje värde istället betydde precis sitt eget värde var helst i talet det förekom. På detta sätt är romarna också mycket lika egyptier och greker, men skiljer sig från babylonier och mayaindianer.

Mineraler II

Amelia Andersdotter — Tue, 25 Jan 2011 03:34:25 +0000

Språk Svenska

Jag fick lyckligtvis bra feedback på sista blogginlägget. Jag har alltså inte riktigt klart för mig hur alla mineralfrågor hänger ihop.

Mårten Fjällström sammanfattar frågorna kring sällsynta jordarter. Försöker mig på att följa råden, även fast jag förstås hakar upp mig på fyran. :P

Luleås tekniska högskola och ~~Boliden~~ (tydligen inte geografiskt område) LKAB tittar tydligen på vilka möjligheter som finns att utvinna sällsynta mineraler i gruvavfall. Likt Mårten tror jag att långsiktig planering är bättre. Man borde rikta in sig på att skapa självförsörjning av strategiska mineraler, framför allt i Europa. Riskerna är också att mineralerna i den vanliga avfallshanterna skapar oåterkalleliga läckor, att mineralerna omvandlas eller legeras till ett stadium av otillgänglighet.

Vindkraftverk har listats av Kina som anledning till begränsningen av exporter. Den kinesiska medvetenheten om tillgång till hållbar energi och miljövänlig teknologi är hög. De vill försörja en stor befolkning och siktar på långsiktig planering. Men befolkningen är mycket stor och växer. Jag får utgå ifrån att kemisterna från förra inlägget tagit den tillväxten i beaktan. >_<

Japans bilindustrins bekymmer är att Kina helt blockerat export av sällsynta jordarter till Japan efter en gränsdispyt. Nu hoppas Japan istället på handel med Indien. Det verkar också svårt att skilja på laglig och olaglig export. Mineralerna hamnar ofta i tillsammns vid transport. Sydostasien gör alltså en annan källa för den japanska industrin som mestadels tillverkar produkter innehållandes stora mängder mineraler.

New York Times har skrivit om brytningen av jordarterna i Kina. De bryts ofta olagligt i södra delen av Kina och transporteras sedan till sydostasiatiska länder från vilka de kan skickas vidare. Den här brytningen rör sig inte bara om låga löner för gruvarbetare, utan i lika stor utsträckning om de inte behöver uppfylla några krav på att bevara miljön eller ta hänsyn till gruvarbetarnas arbetsförhållanden.

Får återkomma om amerikansk och europeisk medvetenhet om sitt mineralberoende.

Mineraler I

Amelia Andersdotter — Mon, 24 Jan 2011 19:29:40 +0000

Språk Svenska

Sällsynta jordämnen är ganska stort område som jag via olika källor kommit i kontakt med. Men jag finner det svårt att kartlägga och jag ska försöka hålla mig inom ramar som jag definitivt vet. Det här är ett typexempel på en bloggpost jag skulle uppskatta rättning på :-)

RSC har listat ett antal grundämnen som används i vanlig elektronik och gjort en karta över hur sällsynta eller överanvända dessa är. Artikeln är en god referens för hållbarhet i produktion och användning just nu, om man bortser från förhållanden under vilka jordämnena bryts (jämför konfliktjordämnen):

Det finns ett grundämne som heter dysprosium. Dysprosium har i vissa kombinationer med andra grundämnen väldigt goda antiferromagnetiska egenskaper, det vill säga, den kan användas för att vrida magnetfält i ett sådant sätt att resistensen metallen som används för elektrisk transport blir så låg som möjligt (jämför goda ledaregenskaper i koppar). Detta kallas "gigantisk magnetoresistens" och går att läsa om på Wikipedia och förmodligen också i alla möjliga specialiserade böcker om kondenserade material.

Dysprosium-terbium-järn-legeringar har den lägsta resistensen vid rumstemperatur av alla kända kemiska kombinationer. Det gör att dysprosium legeringar är mycket populära för datachip storlek mindre. Dysprosium är nu inte en särskilt tillgänglig metall. Atomvärdet är högt, och koncentrationen i jordskorpan är mycket ojämn. De största tillgängliga resurserna finns i Kina, och det är också i Kina som de flesta av världens sällsynta jordämnen bryts (tidigare bröts sällsynta jordämnen också i Kanada, USA och Australien, men det visade sig efter Kinas intåg på marknaden snabbt vara kostnadsineffektivt).

Ett annat grundämne som är väldigt vanligt i elektronik är neodymium. Neodymium har goda magnetiska egenskaper och används därför i i stort sett alla lagringsmedier. Neodymium är, ptja, ett ganska svårbrutet ämne. Neodymium kan användas för att göra mindre lagringsmedier mer effektiva. Hållbarheten vet jag inget om, men neodymium är tydligen mycket känsligt för syre och oxidering så jag är lur på hållbarhet.

Europium och terbium verkar användas i TV-skärmar och CRT-skärmar för att skapa rött resp. grönt ljus. Indium är en mycket vanlig komponent i LCD-skärmar, touchscreens och platt-TV-apparater. Ingen av dessa grundämnen är särskilt vanliga och brytningsprocessen oftast svår.

Under de senaste åren har Kina stått för ungefär 99,7% av världens brytning och export av sällsynta jordämnen. Därför är det, produceringsmässigt, ganska jobbigt när Kina plötsligt bestämmer sig för att minska exporten av grundämnena för att de behöver dessa för sin växande inhemska industri. Microchip, skärmar, tv-apparater, lagringsmedier. Vi pratar inte om småskalig påverkan på våra liv här. Många sällsynta metaller används också i bilbatterier, elbilar, elektroniska komponenter i bilar. Där rök GPS:en, musikspelaren och automatisk upprullning och nedrullning av bilrutorna. Om jag tidigare skrivit om elektronik i bilar och hur de lägger över riskfaktorer på allt annat än föraren (vilket jag fortfarande tycker är dåligt - jag vill inte att makten över bilarna ska hamna hos personer föraren inte kan hantera eller göra någonting åt. Detta må vara önskvärt om man sitter och superhackar som hobby på kvällarna, men alla superhackare där ute får faktiskt respektera att andra människor har andra fritidsintressen) verkar jag inte behöva oroa mig alltför mycket över det. Toyotas projekt för sällsynt jordämnes-oberoende bilar handlar om att få ett mindre beroende av sällsynta jordämnen, inte att utrota det helt. De är viktiga i miljövänliga teknologier som vindkraftverk, vilket ytterligare ökar vårt nuvarande beroende av metallerna.

Brytning av sällsynta jordämnen planeras nu att startas upp igen i USA, Kanada och ett kanadensiskt företag önskar också prospektera ett område söder om Jokkmokk som tydligen är rikt på pergamit.

Ett problem med jordämnena är förstås att vi inte varit tillräckligt bra på att återvinna jordämnen som finns i befintlig elektronik. Rättvis elektronik har till exempel skrivit om den bekymmersamma användningen av silver. Men det har heller inte varit nödvändigt att återvänna jordämnena eftersom billigt brytning i Kina skapat ett så stort inflöde att det inte varit kostnadseffektivt.

Så vitt jag förstår pågår mycket forskning just nu om hur man kan skapa alternativ till de vanliga legeringarnas och komponenternas egenskaper, men forskningen går, om något, långsamt och lär inte vara något industriellt tillämpbart på många år.

Historien är lång och knepig. Jag återkommer med mer information senare.

Under tiden...

Amelia Andersdotter — Sat, 15 Jan 2011 19:49:48 +0000

Språk Svenska

Nu när Tunisien har blivit av med sin diktator och bloggen 24sur24 under ledning av @nawaat kan rapportera om människor som jublar på gatorna, Ben Ali har visats befinna sig i Saudiarabien och Tunisien går mot nyval och demokratisk regim kan jag återgå till att blogga om mer deprimerande saker.

Till exempel bilder. Den här vackra bilden av Censor Ship får inleda.

Bilder som fått uppmärksamhet under dagen är de konstverk på världens största auktionshus som nu anpassat sig till globaliseringen och håller alla auktioner online. De nya kinesiska och ryska köparna kan inte alltid befinna sig på auktionerna och ingen konstsamlare har möjlighet att vara överallt på samma gång. De nya metoderna förväntas öka tillgängligheten. Bättre tillgång till smalare konst har uppmuntrats i Spanien där stora delar av filmstöden har gått till bland annat baskiska filmare som kan skapa baskinspirerad kultur, även om publiken för detta kulturbevarande för närvarande är begränsad. Se för övrigt en cool bild på urdinosaurie i DN.

Bilder på vargaktivister upprör hela svenska folket utom de som bor i områden där vargarna faktiskt bor. Jag minns ett par gånger när vargar strövat ned mot Uppland (där jag växte upp) och paniken blir så stor att folk håller sig inomhus. Vargstammen är hotad och avskjutning kommer leda till ett fattigare svenskt ekosystem. Jag är emot vargjakt. Men jag kan inte låta bli att fundera i samma banor som Annika Högberg.

Av någon anledning har vissa fått för sig att det är jägare som förstör ekosystemet. Så är det naturligtvis inte. Jakt eller harpest, typ. I en text om silver varnar för att betydligt större hot mot ekosystemet, samhällets strukturer och i förlängningen, antar jag, immunförsvaret. Go allergies!

Filmen Blood in the Mobile som hade premiär i augusti förra året har allt annat än tröstsamma bilder från koltangruvor i Kongo-Kinshasa. Minns man dygnet-runt rapporteringen från de 33 instängda gruvarbetarna i Chile kanske man också fattar att hela vår telefoninfrastruktur, transit-kablarna i Atlanten, fiberkablar och ADSL-nätet inte enbart är en gåva till mänskligheten utan också en människor- och naturkatastrof i koppargruvorna. Den svenska frivilligföreningen Rättvis elektronik har börjat arbeta med dessa frågor i Sverige, så ock min partikamrat Isak Gerson. Mer om detta senare (hoppas jag).

Bilder upprör. Brysseletablissemanget har dock kommit fram till att bild-blockeringar på internet sällan fungerar. I alla fall inte det är barn man skydda, från bilder som är olämpliga för barn.

Liknande insikter har inte uppnåtts av Storbritanniens konservativa regim.

Förra årets bästa citat:

It’s time to stop shroud-waving and screaming “think of the children.”

Won’t someone think of the adults?

På försvaret accepterar man inte porr under arbetstid. Men det är rimligt.

Lite mindre kloka citat uppstod under sommaren 2010 när en forskare i japansk samtidskultur befanns ha utmanande tecknade bilder på sin dator. Domen ska i alla fall omprövas nu. Det mest kontroversiella med konstformen hentai lär annars vara frekventa våldtäktsteman vilket enligt en studie från Hawaii skulle minska våldtäkter snarare än att öka dem. Med tanke på de låga våldtäktstalen i Japan japanska tonåringars motvilja till sex, kanske det ligger något i det.

UPPDATERING: Plötsligt känner jag mig lite tråkig och cynisk. Naturligtvis borde jag också nämna dessa vackra bilder av London 1880, de här supersupercoola bilderna från Rysslands tidiga 1900-tal, Isak Gersons bildspel om graffitikonst, copyriot.se:s genomgång av Fredrik Edins Littorin-konsttävling och dessa 75 spejsiga SF-illustrationer.