Amelia Andersdotter - Politisk filosofi

Tal till Ecosocmötet om internet och ansvar

Amelia Andersdotter — Tue, 12 Mar 2013 06:34:09 +0000

Språk Engelska

Det här är ett tal jag höll under Ekonomiska och sociala kommittéens (en EU-institution som inte främst verkar lagstiftande utan utredande) möte om internet och ansvar förra veckan i onsdags:

Delegates,

Honourable participants in this meeting of the Economic and Social Committee,

We are here to discuss political implications on society of information and comunications technologies. More specifically, the designers of this event have framed the discussion as ”responsible use of the internet”.

When I look at theinternet policy and ICT policy in general, responsibility is probably the last word that would come to my mind.

For one – communication. Would you believe last week I attended a United Nations event where someone explained that ”communication” had been left out from the list of over-arching benefits of public access to the internet?

Communication is, to me, the most defining aspect of myself, my friends, the groups that I belong to and society at large.

Disregarding communication as a buidling block for society and the greatest gift to us as individuals and societies is entirely irresponsible. Which brings me to copyright and related rights.

This badly damaged and ill-adapted legal framework is creating problems for important society institutions such as libraries, archives, teachers and those who would ensure that visually or otherwise impaired individuals cn efficiently and effectively communicate with others. The we neglect this legal behemoth which has quashed communities, entrepreneurs and individuals is to me the ultimate act of irresponsibility.

Think but once of the children before you doom all their future communication, all their friends and social networks and societies to the power and whims of corporate IP management.

I believe we are also in the position where we can make responsible, or irresponsible, choices for infrastructures and frameworks. It is increasingly clear that technology can be developed that allows perfect traceability of every person and everything they do at al times.

Because a society where everyone is always watched, tracked or nudged into some behaviour of other is one we do not want, we will have to actively – or proactively – choose technologies and laws that allow us to preserve individual autonomy, self-empowerment and our right to define ourselves and our communities without external interference.

It has been said that although technology may not be good nor bad, it is certainly not neutral.

The technologies that we allow ourselves to permit in society can hugely impact our societies and how we interact. The fantastic wonders of being able to communicate with anyone in the entire world at a mere 200 millisecond delay has shown us that.

But other technologies and associated market models based on tracking, mapping, tracing and predicting cause discomfort and uncertainty. It is irresponsible not to deal with that and not to establish norms for these practises.

One of the most honurable tasks of being a publically elected official is that one gets to help hammer ut those norms and set the ramework for interaction – and communication – between the different society actors taht everyone is most comfortable with.

If there is any responsibility that should be exerted with respect to the Internet, it is the responsibility for the current political inaction in crafting all those citizen-friendly norms.

I believe that is is possible for us to create a legal framework where the citizens have the autonomy and the right to communcate and develop in private or together. I hope that the Economic and Social Committee and its members will join me in such an endeavour.

Den problematiska konventionen om biologisk mångfald 2

Ulf Pettersson — Mon, 17 Dec 2012 20:25:27 +0000

Språk Svenska

I det första inlägget om Konventionen om biologisk mångfald och Nagoya-protokollet konstaterades att konventionen skapar nya intellektuella äganderätter till alla levande organismer. Den huvudsakliga äganderätten kallas för GR – genetiska resurser, och dessa anses tillhöra de suveräna stater de befinner sig i. Till denna fogas TK, traditionell kunskap om hur växter kan användas. Äganderätterna omfattar regler för informerat förhandsgodkännande (Prior Informed Consent - PIC) samt tillgång och nyttodelning (Access and Benefit Sharing - ABS).

För de fysiska resurserna, det faktiska biologiska materialet, finns det få skäl att inte stödja PIC och ABS. Det är klart rimligt att en stat eller ursprungsbefolkning bör ha rätt att begränsa utomståendes användande av egna fysiska resurser. För fysiska ting råder knapphet. En persons användande gör det oftast omöjligt för andra att dra nytta av samma sak. Men möjligheten att exkludera utomstående från bruk av fysiska ting såsom växter finns redan. Den är införlivad i alla staters äganderättslagar.

Kunskap kan inte stjälas

För den genetiska informationen som sådan, som består av ren kunskap, fungerar det däremot annorlunda. Kunskap är en icke-rivaliserande vara. Det betyder att en persons användande inte minskar någon annans möjlighet till nyttjande. Om information om gensekvensen hos lingon överförs från Sverige till Indien, innebär inte detta att informationen gått förlorad ur Sverige. Samtidigt har mänskligheten mycket att vinna på fri kunskapsöverföring om gener, både för forskning och global rättvisa i allmänhet och för utvecklingen av nya läkemedel och födoväxter i synnerhet.

Konceptet med "biopiracy", biostöld, är därför starkt missvisande. Termen förutsätter att genetisk information kan ägas. Richard Stallman, meduppfinnare till GNU/Linux och digital frihetspionjär, argumenterar för att "biopiracy" bör förkastas:

The "biopiracy" concept presupposes that natural plant and animal varieties, and human genes, have an owner as a matter of natural right. Once that assumption is granted, it is hard to question the idea that an artificial variety, gene or drug is property of the biotechnology company by natural right, and thus hard to deny the investors' demand for total and world-wide power over the use of it.

ABS-regler skapar hinder för forskning

Konventionens regelverk om PIC och ABS innebär att växt- och djurgener inte längre får undersökas fritt. Ingen skillnad görs mellan forskare och läkemedelsbolag eller mellan kommersiell och icke-kommersiell verksamhet. Reglerna skapades med hänvisning till framför allt kommersiella läkemedelsbolag men i dagsläget är det framför allt icke-kommersiella forskare som berörs. Eftersom regelverken i många länder är mycket strikta och komplicerade skapar de hinder för forskarsamhället. Här är två talande citat i sammanhanget:

"In Brazil, approximately 400 applications to use biological materials are received annually. The processing rate for these applications is 25–50 per year. This is due to strict ABS legislation."

"It is a real pity to see that it is easier to cut down a forest for timber than to get a few hundred grams of renewable plant samples for cancer research."

Om det är lättare att hugga ner en hel skog än att ta prover för cancerforskning, kan man fråga sig om konventionen för biologisk mångfald verkligen är väl lämpad för sitt syfte.

Långtgående restriktioner

I jämförelse med andra immaterialrätter är både GR, genetiska resurser, och TK, traditionell kunskap, mycket långtgående och märkligt konstruerade. För att minska problemen med inlåst kunskap är alla immaterialrätter tidsbegränsade (upphovsrätt, patent) eller kräver omregistrering (varumärken). Så är det inte med GR och TK – dessa är istället eviga äganderätter. GR och TK anses tillhöra antingen en stat eller en lokal grupp eller ursprungsbefolkning. Ägs de av en ursprungsbefolkning så anses rättigheterna ärvas generation över generation. I samband med traditionell kunskap har inblandade byråkrater börjat talat om att "ursprungsbefolkningar" bör få upphovsrätt till "traditionella mönster". Om det blir verklighet kan det innebära en bakåtdatering av upphovsrätten med flera hundra eller till och med tusentals år.

Även regler som PIC och ABS är mer restriktiva än vad som gäller för andra immaterialrätter. Reglerna innebär dels att godkännande krävs innan man ens får börja inhämta ny kunskap, dels att nyttor och vinster måste betalas ut oavsett om något bidragande arbete alls har utförts av ägaren.

Slutligen skiljer sig motivationen. Upphovsrätt och patent finns till för att skapa incitament för skapande. En arbetsinsats byts mot ett tillfälligt, äganderättsligt monopol där äganderätten är motiverad som en belöning för skapandet. Men genetisk information har inte skapats av någon. Den bara finns där som ett resultat av evolutionen. Äganderätt till genetiska resurser bryter på så sätt mot den moraliska grunden för immaterialrätt. Monopol på information som existerar fritt i naturen utgör en principiellt mycket långtgående expansion av utrymmet för immaterialrätter.

En vanlig uppfattning är att konventionen om biologisk mångfald inte är förenlig med TRIPS-avtalet och andra avtal. Därför vill många, framför allt inom miljörörelsen, införa konventionens regler i TRIPS och slå fast att konventionen skall ha företräde framför TRIPS. Även om syftet är det motsatta så finns risken att detta inför nya, mycket mer restriktiva principer i TRIPS än vad som råder idag.

Konventionen har inte fungerat

Det råder bred enighet om att konventionen inte har lyckats skydda den biologiska mångfalden. Ett första skäl är att de konventionsregler som gäller fysiska resurser och faktiskt kan skydda ekosystem är vaga och upp till de ingående staterna. Nästan allt faktiskt användande av fysiska genetiska resurser faller utanför konventionen – det sker inom stater som inte har regler mot inhemskt användande. Fallet där en stat söker tillgång till genetiska resurser i en annan stat är ett specialfall. Det typiska är att ett lands egna medborgare använder det landets genetiska resurser.

Ett andra skäl är att konceptet om äganderätt till naturliga gener inte har fungerat.

För det första har en snabb utveckling inom bioteknik resulterat i att den förväntade efterfrågan på naturliga gener och växtmaterial inte har uppstått. När genmaterial väl behövs räcker det ofta med mycket små mängder. Den genetiska informationen kanske bara behöver samlas in en gång. Samtidigt krävs ett större antal levande individer inom varje art för att upprätthålla mångfalden. Men eftersom antalet individer saknar koppling till den genetiska resursen så skapar inte denna äganderätt incitament för bevarandet av många individer.

Biografiska regioner För det andra medför avgränsningssvårigheter att äganderätter till naturligt förekommande gener inte kan fungera bra. Enligt äganderättsteori är möjligheten till klara avgränsningar en förutsättning för att äganderätter skall fungera. Dåliga avgränsningsmöjligheter är ett huvudskäl till de enorma problem som finns i dagens patentsystem. För genetiska resurser gäller förutsättningen om klara avgränsningar ännu mindre än för patent. Samma eller mycket snarlika gener delas hur som helst mellan olika organismer. Som bekant har varken djur eller växter någon vidare respekt för mänskliga statsgränser och otaliga organismer lever i mängder av olika stater samtidigt.

Vad är egentligen rättvisast?

Ett motiv till reglerna om ABS är att uppnå "rättvis fördelning" av vinster från användandet av gener, till exempel från läkemedelsutveckling. För tillfället befinner sig de flesta läkemedelsföretag i rikare delar av världen som Nordamerika, Europa och Östasien medan de genetiska resurserna finns i fattigare länder runt ekvatorn. Med den bakgrunden motiveras nyttodelning av rättviseskäl. Men med den mycket högre tillväxt som råder i Asien, Afrika och Latinamerika kommer dagens relativa rikedomsförhållanden inte att råda i framtiden. Samtidigt gäller den här typen av konventioner i decennier och kanske ändå längre. I konventionen finns inget som säger att man skall fördela från rika till fattiga, bara från användare av gener till ägare av dessa.

Ser man det principiellt blir det knappast mindre problematiskt. Varför är det rättvist att individer som råkar bo i närheten av en viss växt, skall få läkemedelsinkomster från växtens gener? Även om dessa individer inte har bidragit med någon insats alls för att skapa läkemedlet så skall pengar överföras till dem från forskare, från fabriksarbetare och från sjuka i hela världen.

Jordens genetiska resurser är mycket ojämnt fördelade. Konventionens nyttodelning riskerar att skapa ett ojämlikt globalt system där olika grupper har olika mycket rätt till jordens genetiska information och där miljarder dollar tas från de ena och ges till de andra. Den minoritet som har turen att födas i ett land med mycket genetiska resurser är vinnare, alla andra är förlorare.

Kunskapsfrihet och konventionen om biologisk mångfald

För oss som menar att kunskapsfrihet bör främjas och att immaterialrätter bör liberaliseras, är det svårt att vara positiv till den del av konventionen om biologisk mångfald som handlar om genetiska resurser. Och anser man att naturliga gener inte bör kunna ägas och monopoliseras genom patent kan man knappast förespråka ännu mer restriktiva monopol genom GR. Richard Stallman uttrycker det bättre än vad jag kan:

It is indeed wrong for biotech companies to convert the world's natural genetic resources into private monopolies—but the wrong is not a matter of taking someone else's rightful property, it is a matter of privatizing what ought to be public.

Stallman har rätt. Den rimliga lösningen på problem med patentmonopol på liv är inte nya GR-monopol på liv. Den rimliga lösningen är begränsningar i, och grundläggande reformer av, patentsystemet som sådant.

Den problematiska Konventionen om biologisk mångfald 1

Ulf Pettersson — Tue, 04 Dec 2012 08:12:25 +0000

Språk Svenska

Bör generna hos världens djur och växter ägas av stater och folkgrupper? Eller bör snarare kunskapen om generna kunna spridas fritt till alla? Det är frågor som är aktuella i EU-parlamentet i samband med införandet av det tillägg till Konventionen om biologisk mångfald som kallas Nagoya-protokollet.

Konventionen har som mål att skydda den biologiska mångfalden samt att främja hållbart användande av biologiska komponenter. Men den etablerar även ett tredje mål: att de "genetiska resurser" (GR) som ligger till grund för mångfalden skall "skyddas" från "tillgång" och att nyttor från användning av dessa måste fördelas "rättvist". Det konventionen håller på att skapa med dessa regler är ett system av intellektuella äganderätter till generna hos alla världens organismer.

Tanken är att om en genetisk resurs motsvarar ett ekonomiskt värde för någon som utsetts till dess ägare så skapas incitament till att ägaren bevarar resursen. Eftersom de genetiska resurserna sitter ihop med de biologiska individerna skyddas, i förlängningen, även själva artrikedomen. Resonemanget byggde på en 1980- och 90-talsföreställning där läkemedelsbolag, växtförädlare och andra skulle komma att behöva stora mängder naturligt genmaterial för att ta fram nya mediciner och andra produkter.

Biologiska patent skapar hinder

Förespråkandet av skydd för GR har motsägelsefullt nog delvis vuxit fram ur kritiken mot patent på liv, framför allt på växter. Problemet är att biologiska substanser, gener och relaterade metoder kommit att patenteras i ökande grad. I flera fall har växtvarianter som använts sedan länge av en lokalbefolkning patenterats eller växtskyddats. Patentmonopolen har därefter hindrat lokalbefolkningen från att fritt använda sin egen växt och ibland sina egna, traditionella metoder. Liknande praktiker har kommit att kallas för "biopiracy". Vidare koncentreras de genetiska resurserna till tropiska länder, medan forskande läkemedelsbolag baseras i Europa, USA eller Japan. Det har lett till att tropiska stater börjat ställa krav på betalning när läkemedel som bygger på deras lokalt förekommande växter börjar säljas.

En självklar lösning på problemet med dessa repressiva patent hade varit att patenten helt enkelt inte delas ut. Vissa kritiker av "biopiracy" är dock inkonsekventa. De kritiserar intellektuell äganderätt till liv när det missgynnar dem själva, men förespråkar i praktiken mycket hårdare äganderätter när de gynnas av dem.

I konventionen och Nagoya-protokollet infördes sålunda äganderättsregler om genetiska resurser (GR) samt om traditionell kunskap (TK). Reglerna innebär bland annat att innan en genetisk resurs får användas måste den ägande staten, och lokala befolkningar inom den, tillfrågas om tillstånd (Prior Informed Consent, PIC). Vidare måste eventuella vinster och nyttor delas mellan "användaren" och staten (Access and Benefit Sharing, ABS) på gemensamt överenskomna villkor (Mutually Agreed Terms). Sådana regler kan låta självklart bra, och är också bra i många fall. Men om man analyserar dem djupare skapar de svåra dilemman om demokrati, rättvis fördelning och tillgång till fri kunskap.

(fortsättning följer)

Berätta vad? Varför?

Amelia Andersdotter — Mon, 31 Jan 2011 22:04:28 +0000

Språk Svenska

Det finns ett citat av någon filosofisk människa vars namn jag inte minns. Personen som delgav mig detta citat (som jag vill minnas var min mor) minns inte heller vem som sagt eller skrivit det:

Människor och samhällen i tidigare epoker har strävat framåt, mot någonting bättre. Liberalisterna ville mot någonting nytt och bättre. Socialisterna ville mot något nytt och bättre. Till och med de politiska strömningarna i början av 1900-talet kan ses som rörelser mot någonting nytt. Sedan andra världskriget har vår kultur präglats av en strävan bort från något. Vi försöker inte längre sträva mot något bättre, vi försöker springa ifrån något dåligt.

Mängden tid jag lägger på att läsa eller lyssna på folk som vill bevara klassiska liberala värden är mot den bakgrunden deprimerande. Strävan tillbaka till klassiska liberala värden kan visserligen generöst ses som en strävan mot någonting vi inte längre har, men inte är det väl en strävan mot nya värden och förnyelse? Snarare är det en strävan bort från det vi har idag, tillbaka till någonting vi uppfattar det som att vi haft.

Jag kan sympatisera med Rasmus Fleischers studier i realliberalism även om jag inte håller med om att Piratpartiet i sin helhet representeras av strävan från och tillbaka till.

Sen fick jag tidigare under dagen äran att konfronteras med grundskolans eviga mantra att vi ska lära av historien. Om detta må ni berätta. Nej. Varför det? Jag vet inget exempel på historiska epoker av elände vi tagit lärdom av för att slippa nytt elände. Snarare tycker jag att det verkar som att eländesmanifestationerna främlingsfientlighet och nationalromantik har dykt upp igen. Alltså trots vår envisa strävan bort från båda samhällsströmningarna sedan 1945. Ännu märkligare är att strömningarna gör sig påminda i USA där 1945-frånsträvandet om möjligt är ännu mer uttryckligt.

Alla tider har haft nya problem, men vanligtvis är det nya problem. Utom de problem med främlingsfientlighet och nationalromantik vi har idag. De är samma problem som vi hade i början av 1900-talet. Hur ska man tolka det? Inte vet jag. Jag vet inte ens om jag har rätt. Så intresserad är jag inte av historia eftersom jag ser lärdomarna som går att dra som ytterst ointressanta. Jag vill hellre veta vad jag kan lära mig nu, för att komma lite längre fram.

Jaja. Jag kan i och för sig prata länge om Newton, Leibniz, Abel, Euler, Gauss och Sophie Germaine. Thomas Young tycker jag är cool också. Wolfram. Feynman. Jag gillar inte Einstein så mycket som jag gillar Niels Bohr. Jag gillar inte Fermat lika mycket som jag gillar Georg Cantor. Schrödinger och Heisenberg går dock ned ganska väl. Fast jag dras till Heisenbergs fyrkantiga mer än Schrödingers platta, och Georg Cantors mängder mer än Newtons geometri. Det kanske säger någonting om min personlighet mer än om matematik som exakt filosofisk vetenskap.

Med det i minnet gillar jag inte filosofi så mycket, och orkar inte leta upp länkar om närvarande politiska strömningar i Europa och USA. Jag nöjer mig med att säga "Sverigedemokraterna."

Mineraler III

Amelia Andersdotter — Sat, 29 Jan 2011 22:03:15 +0000

Språk Svenska

Det är ganska kul att skriva om mineraler. Tack för all feedback!

Kanske en av de mest närvarande, men ändå bortglömda, metallerna i vår informationsinfrastruktur är kopparn. Koppar är på intet sätt lika sällsynt som de material som används i touchscreens, platt-tv, hårddiskar och mikrochip utan ligger ganska lättillgängligt i jordytan om man vill bryta det. Koppar har väldigt goda ledaregenskaper, det vill säga, koppar transporterar lätt elektricitet utan att energiförlusten blir för stor.

Det gör att koppar har använts i telefonkablar, fiberkablar och, ja, också i teknisk utrustning som ska dra minimalt med el. En vanlig elektricitetskabel har också koppar i sig, samt nätverkskablar.

Telefonnätet referas till och med som kopparnätet. I Belgien ägs hela kopparnätet av Bäälgacom, och i Sverige ägs kopparnätet av TeliaSonera Skanova Access. Medan det blivit populärt att ifrågasätta till exempel avgasutsläpp från bilar och transport har vi en tämligen lättjefull inställning till koppar. Det är konstigt, för vår koppar kommer ofta från gruvor med erkänt undermåliga arbetsförhållanden i Latinamerika.

De trettiotre gruvarbetare som stängdes in på 700 meters djup efter ett gruvras i höstas fick gott om uppmärksamhet. Tidningarna skapade dramatiska tidslinjer, Många tv-kanaler sände live från hela räddningsuppdraget, Operation Phoenix (24 timmars dramatiska rapporteringar om hur presidenten stod och klappade vid sidan om gråtande gruvarbetarfruar- och barn. Presidenten har nu stängt räddningsschaktet men nämnvärt inte gruvan trots flera år av kritik mot dess bristande säkerhetsåtgärder). Gruvarbetare i Chile tjänar dåligt med pengar och jobbar i undermåliga miljöer. Vår infrastruktur är beroende av koppar. Billig koppar. Kopparbolagens intresse av att minska vinsterna genom att öka säkerheten är ungefär lika stor som krigsherrarnas intresse av färre vapen för att koltanbrytarna i Kongo ska må bra. För att vara krass.

Death by Copper är inte alls ovanligt. I Europa dog tre polacker i en koppargruva förra året. För Chile har BBC gjort ett utmärkt stapeldiagram av relationen mellan kopparpris och gruvarbetardöd. Lägg märke till att tre chilenska koppargruvearbetare dog dryga sex veckor efter att de 33 hade räddats.

Man kan också dö lite mer utdraget, t ex av hälsoproblem. I en mexikansk gruva var arbetsmiljön påtagligt hälsofarlig 2007.

Alla länder som producerar koppar är beroende av exportmarknader, utom möjligtvis de amerikanska kopparreserverna som man får anta går till inhemskt bruk. Återvinning sker redan i ganska stor utsträckning men behovet av koppar ökar också snabbt (mängden elektronik och kablar som fortsätter vara i bruk blir till exempel större med tiden). Tillväxtsekonomier som Indien, Kina och Brasilien kommer säkert ta sitt av kopparn i framtiden. Koppar kan visserligen vara en av de bättre råvaror som finns att ta av, men uppenbarligen finns stora brister i hur vi får tag på kopparn.

En helt oproblematiserad relation till koppar, koppar i elektronik och koppargruvor bör man nog som informationsteknologisk entusiast inte ha.

Perspectives

Amelia Andersdotter — Mon, 13 Dec 2010 03:28:47 +0000

Språk Svenska

The past week has been like a tournament of DDoS-attacks against several major enterprises involved in cutting off vital services for the Wikileaks enterprise. Simultaneously, an alternative service named OpenLeaks was initiated, as was Operation Leakspin.

A few days ago, a 16-year old was arrested in the Netherlands for having participated in the cyberattack against Wikileaks adversaries. Bruce Schneier, a sane and reasonably well-known security expert comments on these activities as being "a common type of attack, ”and not a particularly interesting one at that…It’s kids playing politics, no threat whatsoever.”

I've followed Swedish, Spanish, Dutch, British and American media over the course of the events. Nothing particularly interesting. Mostly he is described as a cyber-attacker (CNN Mexico, NU.nl, El Reg, Skånskan, WSJ, NRC, ITAvisen) sometimes a hacker (P4.no, AGI, AFP, Andina, La Jornada) and then...

Suddenly I realized that Swedish newspaper DN.se describes him as a 16 year old net activist. In a headline. DN is the largest national newspaper in Sweden with 883'000 readers every day and 1.1 million unique hits on their website every week. No Swedish newspaper that I've read has described him as a hacker.

An activist makes statements, engages in political protests, does all those things Bruce Schneier says these people are doing. They have a goal, they might be reactive, but they're certainly distinguished from random attackers, war mongerers or hooligans. The distinction between attacking, hacking and participating in a political protest wasn't made in any other international media.

DN.se describes the 16 year old as belonging to a group that "wants to protect anonymity and freedom of speech" and attributes the wish "to catch more of the attackers" to the Dutch police.

In a somewhat nonsensical statement from my political party, we condemned the attacks since they're associated with terrorism. Well. One person's terrorist is another person's freedom fighter. It seems that Swedish media has decided that this 16 year old and his friends are freedom fighters.

I'm assuming that the subject of arrest, through LOIC, was a perfectly knowledgeable and willing participant in the demonstration. He admitted his participation to the police immediately. I heard from someone (online) that no one who values anonymity would use LOIC, but someone who makes a political statement might actually want their name attributed to the statement. Like me, I publically declare my political affiliation, and I'm quite proud of it.

A most reasonable overview of DDoS and cyberpower is a Dutch talkshow episode where a reasonably clever ISP-owner (I guess) gives a brief overview of what denial of service might be. He explains that he has enough bandwidth to take down a small country, and that many people do. To have the necessary strength to take down a slightly larger country, you would however need either a major telco (like Telefónica) or be a state (like the US). See for example ISOC on states needing to restrain themselves.

Comparatively, Burma was DDoS:ed earlier this autumn. A few years ago Estonia was a victim. As the Estonia reference mentions, much is to be gained from increased network sturdiness, stronger ties with surrounding nations, backbones and ISP:s openly collaborating with each across borders. Neither case of which were true in Estonia 2007. In Burma presumably not either, even in 2010. Or for that matter in Belgium prior to 2001. Just like in any other social environment, connecting with people online both infrastructurally and socially is not only a possibility but also a security.

Being a moderate person, whose politicalcompass.org score on authoritarianism just jumped up from -8.65 to -6.72, I would say a moderate protest is not that bad, you know? And that Swedish media is way ahead of any other paper media in reporting about net activism. We're simply better than you.

UPDATE: A 19-year old arrested for defending the 16-year old activist last week was let out of custody yesterday and says he didn't anonymize his IP-address because he wanted it to be known that he supports Wikileaks.

I apologize retroactively for using too many emphasizing techniques in the post.

Yttrandeekonomi

Amelia Andersdotter — Fri, 10 Dec 2010 20:33:47 +0000

Språk Svenska

Vidar Helgesen, förträfflig tyckare och representant för IDEA skriver idag på Brännpunkt om Kinas paradox med yttrandefriheten. Han menar att yttrandefrihet är en förutsättning för Kinas fortsatta utveckling.

Fredrik F Heffermehl, tillika tyckare och förträfflig, menar istället att utnämningen av Liu Xiaobo (likt förra årets utnämning av Barack Obama) är tecken på NATO-ifiering av Nobelkommittéens arbete. Han tycker att prioritet istället bör läggas på att utnämna personer som Kina inte känner sig nödgade att hetsa mot.

Liu Xiaobo har tydligen en nyckelroll för Kina.

Jag skulle annars anta att Bayer AG:s €1 000 000 000-investering (1 miljard) spelar en nyckelroll för Kina. Eller typ, deras rysk-kopierade växande stridflygsplansindustri. Eller kanske att Kina producerar världens bästa snabbtåg.

Kina har också sina grannars stöd. Kanske för att de satser USD6 600 000 000 i Indonesiens infrastruktur medan statschefen Obama inte har så mycket annat att komma med än att prisa landets demokrati, ett lovpris Amnesty International inte verkar hålla med om.

Efter 2007 års larm om bly i kinesiska leksaker, tillverkade i ett amerikanskt-ägt leksaksbolags regi, utförde Kina tester vid resten av sina produktionsfaciliteter som uppfyllde alla säkerhetskrav. USA backade snabbt från blockeringshoten. Indien gjorde det inte. Men om det inte finns några välunderbyggda anledningar att blockera handel får man heller inte enligt WTO:s regler göra det, så Kina drog Indien inför rätta. Och vann.

Nobelceremonin nobbas av 19 länder och får därmed inte ta del av den fantastiska festmenyn (anka och sånt). Kinas snabbtågsinvesteringar kommer däremot att rapporteras offentligt i framtiden, vilket utmålas som det största hittillsvarande framsteget i Cancúnförhandlingarna om klimatförändringar.

Kina, landet som yttrandefriheten ska rädda och där internet är Guds gåva, har problem med för mycket exporter. Kina höjer sina räntor för att inte överhetta sin ekonomi. Just det, den ekonomi som inte kommer utvecklas utan yttrandefrihet får ångpipan att vissla.

Yttrandefrihet är förstås bra, och eftersträvansvärt. Någonting vi som människor behöver för att kunna leva, utvecklas och må bra. Kinas skolsystem fostrar inte människor utan robotar. Oro och hat sprids i Kinas befolkning när utländska medier blockeras.

Vurmen för kulturrevolutionen grundade sig i tanken om att göra upp med konservativa, ofria mönster som låste människor vid förprogrammerade sociala identiteter. Men vurmen för sådant uppbrott uppstod inte i kapitalism och ekonomisk utveckling. Önskan om yttrandefrihet grundar sig inte heller i kapitalism och ekonomisk utveckling. Den grundar sig i människovärde, vishet och progressivitet. Kinas ekonomiska utveckling är om något ett lysande exempel på det.

Uppdatering: Maud Olofsson rockar loss med Carl Bildt på Nobelfesten. SvD

Uppdatering #2: Kinas tillväxt är hög. Börjar importera sjukhusutrustning från Elektra. DN

Uppdatering #3: Norge har slutet oljeutvinningsavtal med Kina (WSJ) ; Kina och Kambodja knyter närmare ekonomiska band (WSJ)

Mognad

Amelia Andersdotter — Sat, 27 Nov 2010 05:19:23 +0000

Språk Svenska

Igår morse skrev Musiksverige att konsumenterna har mognat. Igår eftermiddag dömdes de anklagade i The Pirate Bay-målet till ganska höga straff. 46 miljoner kronor och flera månader långa fängelsestraff för alla inblandade. Här är summan konverterad till dollar, troligtvis efter dagens växelkurs.

Reaktionerna är egentligen intressentare än domen. Jag tänker på Falkvinges och Nylanders kommentarer om politiska domar. Och en samtidigt vanligt utbredd uppfattning i Piratpartiet att politikers makt bör begränsas i övervakningsfrågor. I det första fallet, om fildelning, finns uppfattningen att politikerna inte fått tillräckligt med inflytande över hur domstolarna dömer. I det andra fallet är det istället politikerna som inte tar tillräckligt med ansvar för att rätta sig efter hur domstolarna dömer.

Jag hittade rättighetsfilosofi från 2008 och följer med spänning hur Rasmus Fleischers rättighetskritik sprider sig. Jag kan tycka att konventioner om mänskliga rättigheter är sånt mänskligheten plitat ned på papper för att vi tänkt att det nog är ganska bra om individer i samhället ges förhållandevis stor handlingsfrihet och att entiteter som stater och företag inte borde få begränsa den handlingsfriheten helt godtyckligt. Samtidigt ligger handlingsfrihetens egenvärde i dess utövande, och detta är, som Kanadas premiärminister Pierre Trudeau en gång sa, någonting vi alla har på vårt ansvar att göra och inte någonting vi trivialt ska lämna över till varesig domstolar eller politiker. Möjligheter är ingenting vi har, utan någonting vi skapar.

Jag kommer utnyttja min möjlighet att låta bli att mogna. I allmänhet är det ganska stötande att bli jämförd med en grönsak eller frukt. Anemon kan jag leva med.

Kanske vore de bättre att bemöta skivindustrins kommentarer. Eller rättsfilosofiskt fråga sig vad ansvar är. Ifrågasätta IFPI:s slutsats att internetoperatörer nu har ett ansvar att verkställa domen. Man skulle kunna antingen invända att det verkar vara staten som annars har ansvar att verkställa domar, eller konstatera att domen inte uttalar sig om The Pirate Bays allmänna existensberättigande. Årka.

Andra saker svenska domstolar åstadkom igår: Försvaret får köpa finska pansarvagnar.

Demokratins instrumentella värde

Amelia Andersdotter — Mon, 22 Mar 2010 02:13:03 +0000

Språk Svenska

Demokratins instrumentella värde

Detta inlägg diskuterar demokratins instrumentella värde (dvs. dess värde för att uppnå andra värden). Detta är i sin tur en reaktion på de diskussioner som förs inom Piratpartiet om demokratins utformning inom organisationen. Känsliga läsare och naiva idealister varnas för att läsa vidare.

Som utilitarist kommer jag i texten utgå från en enkel nyttoanalys. Det som gynnar människor är bra, det som skadar människor är dåligt. Ett bra samhälle är ett där så många människor som möjligt har det så bra som möjligt. Man behöver inte dela mina premisser för att uppskatta argumenten, men det hjälper.

Varför är demokrati värdefullt?

Demokrati ger fördelar i form av legitimitet, stabilitet och möjlighet till friktionsfria kursändringar. Den hindrar massrevolter och skapar ett mer effektivt system än många auktoritära system, system som ofta får betala stora resurser för att behålla stabilitet (i form av repression, övervakning etc.). System som absoluta monarkier, diktaturer och teokratier har också svårt att göra kursändringar eftersom den officiella ideologin som producerar legitimitet är alltför inflexibel (det är svårt att ändra på guds budord).

Legitimitet och stabilitet är viktigt för att undvika att personer med maktresurser använder dessa mot systemet. Det kan handla om att vägra utföra beslut, att demonstrera på gator eller att genomföra en militärkupp. Demokratin fungerar därför särskilt bra när maktresurserna i samhället är utspridda på många enskilda individer. Då sprider man ut legitimitet i bra proportion i förhållande till de maktresurser som kan användas för att kollapsa systemet. Detta är anledningen till att demokrati fungerar bra tillsammans med jämlika länder med en stark medelklass, och att demokratier kollapsar i länder med, exempelvis, en självmedveten och elitistisk militärmakt (eller där okunskap eller misär försvagat den stora massans samlade maktresurser).

En annan fördel med demokrati (i ett land där man genom beskattning distribuerar samhällsgods och gemensamma resurser) är att den tenderar att hjälpa ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser).

Demokrati löser även ett annat klassiskt politiskt problem: successionsproblemet. Ett system där makt inte kan överföras från döende till levande faller lätt i inbördeskrig och konflikt. Den organisation som innan demokratin varit bäst utformat för att möta detta problem var förmodligen monarkin (där man i idealfallet kunde få nästan friktionsfria övergångar). Demokratin är ännu ett snäpp vassare då man undviker (alltför) stora idioter på tronen.

Länder som väl infört en demokratisk tradition tenderar att fortsätta vara demokratiska pga det starka idékapitalet som byggts upp. Eftersom detta idékapital oftast förutsätter att man med sociala (eller polisiära) medel angriper demokratins kritiker så skapas dock också efterhand en bild av demokratin som något med ett egenvärde. Anledningen är att egenvärden (gott i sig självt) är betydligt billigare att upprätthålla än instrumentella värden (gott för något annat). Det instrumentella måste ständigt kritiskt granskas och kan lätt bli dyrt, särskilt om man har många individer som kostar ständigt underhåll. Har man dessutom valt en samhällsmodell där kritiskt tänkande uppmuntras inom exempelvis vetenskap så kan det även bli dyrt att hålla en liten elit med kunskap om demokratin, och då blir det billigast att inte någon kritiskt granskar den.

Problem uppstår sedan lätt när personer uppväxta med detta idékapital sedan ska utveckla demokratiska reformer. Pga den billiga "egenvärdesvarianten" saknar de då de verktyg som krävs för att kritiskt granska demokratin.
_
Vad bör då en demokrati som ska utformas/reformeras tänka på?

- Vilken grupp i organisationen, dvs. vilket "demos", bör innefattas för att producera maximalt med legitimitet? En vanlig grupp att utesluta är de personer som inte ingår i organisationen, exempelvis icke-medlemmar/medborgare (med varken maktresurser eller intressen att störta systemet). En annan vanlig grupp är små barn som har betydligt färre maktresurser än vuxna. Å andra sidan är enkla principer utan undantag billigare att upprätthålla. Min egen åsikt är att enkelhet är att föredra och att demos därför alltid bör vara maximalt, men detta kan så klart diskuteras.

- Vilka mekanismer maximerar legitimitet och stabilitet, samtidigt som de maximerar annan nyttoproduktion (exempelvis att det tas goda beslut)? Valberedningar är här ett genialiskt sätt att låta en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt demokratiskt beslut. På samma sätt är representativa demokratier fullständigt överlägsna direktdemokratier när det gäller att maximera denna balans.

- Folkomröstningar bör endast kallas när ett beslut riskerar att sakna legitimitet, eller när man behöver stärka ett beslut för lång tid framöver. På samma sätt så bör en styrelse alltid låta medlemmarna delta i ett beslut när det finns en medlemsgrupp med maktresurser att utmana dess beslut i en viss fråga (om inte beslutet är så viktigt att man är beredd att betala destabiliseringskostnader).

- Slutligen: Det är viktigt att håll i tankarna vart demokratins gränser bör gå, och vart andra system bättre upprätthåller samhällsnyttan. I många fall kommer nyttokalkylen leda till att det är mer effektivt att ge starka mandat till enskilda. Detta är särskilt sant när det gäller personlig frihet i hemmet, vem som ska bestämma över våra egna liv eller över våra egna ägodelar, kroppar, företag etc.