Amelia Andersdotter - Puckat

Förslag på ny varumärkeslag låter företag äga en doft

Ulf Pettersson — Tue, 03 Sep 2013 13:47:11 +0000

Språk Svenska

EU-kommissionen är på gång med att göra om EUs varumärkeslagstiftning. Varumärkeslagstiftningen är komplex men klart är att förslaget innebär en stor förändring. Som nästan alltid när immaterialrättslagar görs om blir lagen mer restriktiv: de som äger varumärken gynnas. Alla andra betalar. Ett varumärke är en ensamrätt för ett företag på användningen av en viss grafisk eller språklig symbol för kommersiella syften inom ett visst område. EU-kommissionens utkast tar bland annat bort det nuvarande kravet på att sådana märken måste kunna återges grafiskt.

Monopolrätt på färger, dofter och ljud

Sedan en tid har inte bara grafiska märken utan även ljud kunnat registreras som varumärken, med motivationen att även ljud kan återges grafiskt i form av noter. Flera företag har även försökt registrera dofter. I praktiken har försöken att göra varumärken av ljud och dofter begränsats av kravet på grafisk återgivning. Kravet på att varumärken måste kunnas återges grafisk återfinns - så vitt jag vet - i alla länders varumärkeslagar. Att ta bort kravet på grafisk återgivning innebär därför en potentiellt mycket kraftig expansion av varumärkesrätten. Det enda kravet för att kunna få monopolrätt till vad som fortfarande kallas "märke" blir istället att det behöver kunna "avgränsas precist". Alltså blir det fritt fram för företag att äga inte bara en symbol, ord eller färg - utan även ett ljud, en doft, textur eller smak.

Expansionen innebär att yttrandefriheten snävas in, konkurrensen begränsas och framför allt att antalet dyra rättsprocesser om vad som är ett giltigt varumärke och inte riskerar att explodera.

En rad andra ändringar införs. Begränsningar och undantag smalnas av, rätten att invända mot varumärken begränsas i flera fall, möjligheterna att överlåta märken förbättras. Det nuvarande kravet på sökningar bland befintliga märken innan ett nyregistrering tas bort och kravet på att ansökningar ska publiceras offentligt begränsas, eftersom publicering nu bara ska göras med syftet att undersöka för opponering. Tredje parters möjlighet att komma in med observationer begränsas, eftersom dessa nu måste göras före slutet av oppositionsperioden. Å andra sidan ges registreringsbyrån möjlighet att inleda prövning på nytt om den önskar. Ytterligare text gör om "date of publication" till "date of filing" eller "date of priority". En rad artiklar ger kommissionen mer makt genom delegerade akter. Kort sagt: de flesta ändringar är negativa ur ett informationsfrihetsperspektiv.

Gränsåtgärder stoppar livsnödvändig medicin

De enskilt farligaste ändringarna är dock gränsåtgärderna.

En av de mest människofientliga aspekterna av det hårt kritiserade ACTA-avtalet var nya regler för gränsåtgärder, "border measures". Gränsåtgärder innebär att varor som påstås bryta mot en immaterialrätt beslagtas och förstörs om de förs över en tullgräns. Det har lett till extremt allvarliga konsekvenser där livsuppehållande medicin, som passerar via EU på sin sjörutt till fattiga länder, vid flera tillfällen har stoppats. Trots att medicinerna på alla sätt är lagliga både i sitt tillverkningsland och sitt destinationsland och trots att de ofta finansierats med skattemedel har läkemedelsbolag i EU fått rätt att förstöra dem för att skydda sina egna vinster. Argumentet är att medicinerna bryter mot immaterialrätter som gäller i Europa. Det mest kända fallet är de så kallade nederländska beslagen, som gäller patent. Men även varumärken har resulterat i att medicin beslagtagits. Den tyska tullen beslagtog amoxicillin, ett antibiotika for barn, därför att namnet ansågs vara alltför likt det registrerade varumärket Amoxil som då ägdes av läkemedelsjätten GlaxoSmithKline.

Flera akademiska analyser visar att gränsåtgärder för "varumärkesintrång" är ett svårt problem:

"The labels used to identify generics often may be to some extent similar or close to the trademarks of the original manufacturer."

"The generic producer would need to distinguish its labeling from all protected trademarks in all transit countries in order to ensure that the medicines are not seized in transit..."

"Trademark concerns frequently hinder generic medicine market penetration”

Till följd av EUs hårda och absurda lagar om gränsåtgärder beslagtas varje år mängder med helt lagliga varor helt av misstag. Enligt EUs tullstatistik har antalet felaktiga gränsbeslag med syftet att förhindra "immaterialrättsintrång" ökat med 46 % på tre år till över 2700 felaktiga beslag per år. Och det är konservativt räknat.

"Förfalskad" medicin: industrin överdriver och luras

Det officiella syftet med gränsåtgärderna är att hindra förfalskade mediciner. Men problemet med förfalskad medicin är knappast mer än marginellt. Lönsamma tillverkare har få incitament att sälja produkter som inte fungerar, om de förfalskar varor kan de bara sälja en gång. I slutändan är problemet med förfalskad medicin mycket kraftigt överdrivet. Syftet är att ge dominerande bolag argument för införande av konkurrensbegränsningar som kan upprätthålla deras marknadsmakt. Enligt WHO är andelen förfalskad medicin 'extremt låg'; den utgör mindre än 1 % av marknadsvärdet av all medicin som säljs i EU:

"In most industrialized countries with effective regulatory systems and market control (i.e. Australia, Canada, Japan, New Zealand, the United States of America, and most of the European Union), incidence of SFFC medicines is extremely low – less than 1% of market value according to the estimates of the countries concerned."

Amelias ändringsyrkanden

Oavsett medicin eller andra varor kan man fråga sig varför europeiska producenter ska ges rätt att stoppa laglig och nyttig handel mellan tredjepartsländer? Och varför ska europeiska skattebetalare dessutom lägga resurser på att upprätthålla dessa hinder för att gynna vissa privata företag? Minskad konkurrens mot europeiska tillverkare kan gynna dessa på kort sikt, men på lång sikt försämrar det deras relativa produktivitet. Alla blir fattigare.

För att försvara rättvisa, konkurrens, fri handel samt tillgång till medicin förslår Amelia därför en rad ändringsyrkanden via handelsutskottet INTA. Bland annat skriver vi så här:

With the aim of strengthening the free exchange of goods and services, free competition, equality, consumer choice and the right of access of all to affordable medicines and other goods without overpaying to monopolistic providers, the European Union should follow the Doha Declaration and similar texts which provide for those in need over those with the aims of greed.

I parlamentet

De nya lagarna omfattar dels ett direktiv som därefter måste implementeras av varje medlemsstat, dels av en förordning som gäller direkt som lag (med tillhörande utredning). I EU-parlamentet behandlas frågan av lagutskottet JURI. Ansvarig för utskottets rapport är den svenska folkpartisten Cecilia Wikström. I lagutskottet skuggas frågan av Amelias kollega Christian Engström som även bloggat i frågan. Parlamentets handelsutskott INTA gör ett yttrande om förslagets handelspolitiska konsekvenser, författat av rumänen George Cutas. Amelia är ansvarig för att skugga yttrandet för den Gröna gruppen.

Patientjournaler på nätet. Min hemstad i dumhet.

Amelia Andersdotter — Wed, 28 Aug 2013 15:48:33 +0000

Språk Svenska

Uppsala län har valt att lägga ut alla patientjournaler på nätet. Personligen bad jag i juni i år att få alla mina patientjournaler i Uppsala län förstörda. Enligt tjänstekvinnan, Anna Hellgren-Westerlund, ska detta beslut dröja upp till två år. Det finns alltså ett problem med att jag utsätts för FRA, diverse systemadministratörer, databasunderhållare från Indien och polisen i min kontakter med läkare. Jag har litet eller inget förtroende för dessa aktörer, och då är jag ändå, enligt många, en väldigt naiv och glad person.

Jag har inte haft något val i den här processen. Det är ingen som kontaktat mig och frågat om jag tycker detta är en bra idé för just mina journaler, eller om jag samtycker till att delta i denna Uppsala läns köpfrossa i fina databassystem. De som vill ha sina journaler utlagda på det här sättet bör naturligtvis få ha det, men jag är mycket bestört över att ingen i Uppsala funderat på om makten över individen nog inte borde utgå ifrån individen själv, snarare än tjänstemännens shoppingbehov.

Det enda enkelt identifierbara problemet här är att tjänstemännen och politikerna i Uppsala verkar definiera sig själva som mjukvarukonsumenter snarare än makthavare. De förstår inte att deras beslut egentligen berör min relation och mitt förtroende för dem. De har köpt en ny och fin produkt, som de har fått presenterad för sig medelst powerpoint på någon mässa vars programblad hade guldkant. Kanske har de också druckit champagne. Det de sålt är mitt förtroende för landstinget, och egentligen också mina möjligheter att ha min historia privat. Ännu värre är det för mig i dagsläget, eftersom jag är en offentlig person och själv makthavare. Den med dåligt omdöme som vill skada mig har mycket bättre förutsättningar att göra detta nu.

Uppsaliensiska läkare menade redan förra året att det här projektet strider mot EU:s dataskyddslagstiftning och regler om användning av personuppgifter i forskning. De ska ha heder för att de försökt försvara min rätt att inte bli utelämnad, och att de inte velat skada mitt förtroende för dem. Det är synd att de som verkar ha någorlunda gott omdöme tvingas in i ett system där deras patienter måste misstro dem.

Det här är någonting som medborgare bör ta sig en allvarlig funderare över: vi vill inte att våra politiker ska börja bete sig med stora beslut om viktiga samhällsinstitutioner som om de handlar frukt på matbutiken. Om våra politiker beter sig så måste de bort - vi måste rösta bort dem, och välja andra alternativ. Det är inte samma sak att köpa in ett nätbaserat journalsystem som att välja skor, även om båda produkterna ser nya och fräscha ut. Vi behöver sätt att utkräva ansvar från både tjänstemän och politiker, och det ska inte gå att undvika. Det behöver finnas bra sanktioner mot när medborgare kränks av sådana här ofrivilliga åtgärder, och bättre skydd mot att medborgare utsätts för den här typen av tvångsåtgärder. Jag vill dela film och musik på nätet, inte min journal! De som vill dela sin journal på nätet ska naturligtvis få göra det, men efter ett informerat samtycke. Inte med tvång.

Politiker ska ägna sig åt hur samhället ska funka, och hur man gör tydliga regler för hur medborgare och samhällets tjänster ska fungera med varandra. Politiker definierar relationer: jag har rätten att ha konfidentialitet i min kontakt med läkare. Jag har rätt till patientsekretess. Jag har det för att det är bra för samhället att jag söker vård när jag är sjuk istället för att dra mig för att söka vård av misstro för vårdapparaten. I många fall, till exempel när man är under 18, är det inte ens frivilligt att låta bli. Allmän IT-arbetare i Indien som underhåller mjukvarutjänster i Sverige på kontrakt har inte rätt till mina läkarkontakter, och får inte läsa min korrespondens med läkare eller min journal. Inte heller svenska IT-administratörer, eller polisen eller säkerhetstjänsten får under normala omständigheter göra detta. Bara när politiker och tjänstemän har köpfrossa utan att tänka på vad de gör, rubbar man de ovan beskrivna enkla reglerna för kontakter mellan sjukvård och privatpersoner utan att ge vare sig läkarna eller patienterna valmöjligheter.

De regler som Uppsalas tjänstemän och deras databasförsäljare glatt tummar på kommer dock skärpas i och med dataskyddsförordningen. Med dagens regelverk är mina förutsättningar att utkräva någon form av ansvar för att det här övergreppet har begåtts mot mig, min identitet och min historia är mycket ringa om det alls finns några. Jag kan hoppas att de nya reglerna kommer att förbättra mina möjligheter, men olyckligtvis har journaldatabaslobbyn redan växt sig PR-mässigt stark.

Det är svårt att få patent att tjäna allmänintresset

Amelia Andersdotter — Mon, 15 Jul 2013 18:07:00 +0000

Språk Svenska

Ett antal svenska uppfinnare och professorer har krävt att regeringen tar patentupprätthållande på större allvar. "Se till att paragraf 37 i patentlagen, som förbjuder patentstölder, tas på allvar. Gör man inget blir det inga nya industriföretag," säger Johan Ullman, läkare och uppfinnare, till svenska nyhetstidningen Ny Teknik. Också Håkan Lanz, känd för sina misslyckade patentstämningar i USA, och en nobelprisbelönt ekonom, står bakom kraven.

"Socialdemokraterna vill bland annat undersöka om det finns möjligheter att införa en patentförsäkring. Dessutom vill man utreda om Ekobrottsmyndigheten ska ges ökade befogenheter att ta sig an enskildas patenttvister." skriver också Ny Teknik. Det låter som ett system ganska näraliggande det av Frankrike förespråkade "France brevets", som tar över patent och framför allt rätten att hävda patenten i utländska och inhemska domstolar, från de småföretag eller universitet som försöker kapitalisera på patenten.

Jag är personligen väldigt skeptisk till att ge just staten en så betydande roll i upprätthållandet av någonting man framhåller som privata rättigheter. Johan Ullman menar till exempel att patent stjäls, vilket implicit borde tolkas som att han också anser att de kan ägas. Tidigare patentförsäkringsåtgärder från t ex Uppfinnareföreningen har visat sig vara svåra att sjösätta eftersom riskerna är väldigt höga - hur kontrollerar man t ex att den som presumtivt äger patentet skyddat det mot felaktig användning? Det enda sättet att upprätthålla patentet är att stämma i domstol, vilket är något de flesta småföretag inte har råd med. Medan man mot ett försäkringsföretag som betalar ersättning för stöld av fysiska ting kan hävda att man låst dörren, använt vakter, haft någon form av alarm eller på annat sätt säkrat egendom är den enda säkran man kan göra gentemot ett patent en stämning. Patenten är nämligen i slutändan bara ett sätt för staten att premiera vissa företag eller individer över andra företag och individer i förutbestämda situationer och på vissa bestämda villkor.

Vad uppfinnarna bakom uppropet egentligen kräver är fler subventioner och fler stödåtgärder på statens och allmänhetens bekostnad för att gynna dem själva. Man ser det som ett statligt och allmänt intresse att de i deras egen verksamhet ska ges fördelar gentemot andra. Så kan det visserligen vara - det är svårt för små företag med mindre kapital att ta sig in på marknader som domineras av stora företag med mycket kapital, och det är inte i allmänhet något fel (tycker jag) för staten att jämna ut maktbalansen mellan marknadens aktörer i de fallen. Däremot bör man vara medveten om att det finns mycket få åtgärder inom just patentlagstiftningen som är nyttiga för att åstadkomma en maktutjämning på det sättet.

Det gynnar i slutändan varken uppfinnare eller staten att vi fokuserar för mycket på hur staten kan ta över kostnader för upprätthållande av rättigheter som det ligger på staten att dela ut. Patenträttegångar kostar mängder med pengar och tar massor med tid. Det tjänar varken samhället eller uppfinnare att staten klurar för mycket på hur den ska kunna bära dessa kostnader, och skattebetalare bör betänka mycket noga om det här är en kostnad man vill ta. Ett tydligare och mer specifikt konkurrensregelverk med sikte på att sänka marknadstillträdesbarriärer vore bättre. En konkret åtgärd som måste ta sin bas i konkurrensrätten är också att se över huruvida upprätthållande av patent (det vill säga rätten att stämma för intrång) ska göras avhängigt marknadsställningen i konkurrensrättslig bemärkelse för den som kräver upprätthållande. Bättre och snabbare medel för små företag att driva mål om illojal konkurrens gentemot stora företag, alldeles oavsett patenträttigheter, är ett alternativ. Utrymmet att agera enbart på svensk nivå lär vara litet, men Sverige skulle definitivt kunna förespråka ett mer pro-aktivt stöd för konkurrensrättslig utveckling i EU.

När Piratpartiet hamnar i regeringsställning kommer det finnas bättre möjligheter för svenska regeringen att driva en bättre fokuserad konkurrenspolitik som siktar på de faktiska problem vi försöker lösa, även i Europeiska unionen. Problemet synes nämligen vara att ingen aktör i samhället lyckas ta sig ifrån en naturrättsligt förankrad föreställning om ägande av information, till en konstruktivare och ekonomisk bild av hur vi vill att interaktioner mellan marknadens aktörer ska se ut.

Fotnot: en annan nyhet från the battle of the giants från USA visar förresten hur en patentstrid i komplexa elektronikprodukter lett till vad som vid snabb överblick verkar vara ett korrupt och totalt godtyckligt resultat av ett importförbud. Problemet med system som vilar alldeles för mycket på statliga myndigheters moraliska imperativ att vara konsekventa och rättvisa är att så fort något moraliskt imperativ fallerar, dyker också hela systemet ned i godtycke och instabilitet. Nu tycker jag inte att importförbud är ett särskilt nyttigt juridiskt verktyg, så klart, att ge till rättighetsinnehavare (i detta fall Microsoft), men det betyder inte att jag finner det önskvärt att myndigheter selektivt implementerar importförbud beroende på vem som skickar social smidigast jurister till myndighetens chefer.

Notification to ICT Standardisation Group at the European Commission: Post-pone DRM in HTML5

Amelia Andersdotter — Thu, 13 Jun 2013 11:06:01 +0000

Språk Engelska

Today the European Commission is gathering its European Multi-Stakeholders Platform on ICT Standardisation to discuss issue on ICT and Standardisation issues in Europe. I have taken the opportunity to bring to the agenda the issue of DRM in HTML5, a currently much controversial issue which risks passing the standardisation procedures at W3C without further political scrutiny. I have had the help of my assistant Ulf Pettersson, who attends the event in my name as I have obligations in Strasbourg, and Martin Kliehm, a Piratenpartei member and well-acknowledged expert on public sector ICT use from Frankfurt.

Dear ICT experts and platform participants,

Unfortunately Ms Amelia Andersdotter, Member of the European Parliament, cannot be with us here today as she needs to remain in Strasbourg for important plenary votes. My name, however, is Ulf Pettersson and I work for Ms Andersdotter with matters of technology and intellectual property.

Amelia Andersdotter, who works with ICT issues in the Industry, Energy and Research Committee in the European Parliament, is very happy to be part of this platform. Amelia believes careful, well informed and technically sound ICT standards are very important for a functioning society in which the citizens can trust. This is a perspective which necessarily touches upon the standards and architectures that we use, as citizens, to interface with different technologies around us, and one which is often overlooked both politically and technically. The choices we make for technology standards influences our daily lives by enabling, shaping or restricting the communications and interactions between citizens. The artist Carol Hanisch coined the famous phrase the “personal is political” – we believe the “technological is political”. Therefore, we need to make sure that human rights and human communication perspectives are taken into consideration at the level of standardization.

In this vein, Amelia Andersdotter would like this meeting to address the issue of DRM, Digital Rights Management, in HTML5. This is currently being decided on in the W3C under the name “Encrypted Media Extensions”. As decisions on this are being made now, more or less, it is important that well informed stakeholders, such as yourselves, act with expedience.

Amelia believes it would be wrong to standardize on Encrypted Media Extensions in HTML at this time. At the very least, more time is needed to properly reflect upon the consequences of such a standard choice for a very important technical infrastructure in contemporary society. There are many reasons why DRM in HTML is a bad idea, but we will limit this to two relevant legal obstacles. For the European Union, there are legislative reasons as to why DRM in HTML does not work out at this time.

Firstly, in practice, DRM sets up restrictions to the rights granted by copyright and freedom of expression laws. Thus, the standardization of DRM in HTML will pre-empt upcoming revisions to European Union copyright law. The Commission has announced its intention to reform the copyright legislation over the coming years. And as present efforts like the Licenses for Europe platform cannot achieve their targets – parts of it have already fallen apart – it becomes clear that legislative reforms will be necessary. Similarly, there are also rumors of an upcoming copyright reform in the United States.

It would be inappropriate for a standards consortium run by private actors to make decisions that could prevent or side-track political decisions in this area in the near future, before those decisions are made. We believe that democratic representatives need to make political decisions, and that these decisions should not be pre-empted by technical standards.

Secondly, in the EU, our legislative framework provides an additional challenge for the Encrypted Media Extensions as proposed by Netflix and Google. Netflix is a streaming company, and is as such interested in controlling re-transmissions of streams. However, European jurisprudence grants specific rights for users and consumers of broadcasts in cross-border trade between member states. These rights are codified in for example, the Premier League vs. Murphy cases on the retransmission of content. Any technical standard which implements obstacles to retransmission at the infrastructural level should at least take these rights into account.

When legally consolidated rights of users and consumers are compromised by technical standards decisions, it is a political issue. We believe that the distinction between the technical and the political is important to safe-guard, and we are hoping that you will agree with this. If the W3C makes a political decision that is not in line with EU law or upcoming reforms in the European Commission and Parliament there is the risk that HTML5 cannot be supported in the European Union.

In addition, Martin Kliehm adds this serious critique:

DRM in HTML is cementing closed ecosystems instead of promoting competition and innovation. Google, Microsoft, and Apple control the hardware, the operating system, the player (i.e. browser), and the app stores. They have absolute control over their ecosystems. As content distributors they can exert leverage on content suppliers for exclusive contracts. Open source developers will be locked out.

Like the EFF point out, video and audio content is just the beginning. Content includes books, games, 3D content, even web pages. Accepting EME could lead to other rightsholders demanding the same privileges as Hollywood, leading to a Web where images and pages cannot be saved or searched, ads cannot be blocked, innovative new browsers cannot compete without permission from big content companies.

DRM is against the principle of the Open Web. It will create a fragmented landscape of content that is restricted to certain areas, contradicting the principles of a European Digital Single Market.
Property rights of end-users will be violated by installing software on their computers that seize control of their personal computers. This encrypted black box of executable software cannot be accessed or scanned by anti-virus programs, leaving strong security and privacy concerns.
DRM constricts fair use of purchased content. It could ignore exceptions from copyright for people with vision impairments, schools, and libraries. Other features of HTML5 like local storage for reading offline could be broken.
Once DRM is implemented, it will be really hard to remove it.
The key issue is not content protection, but how a content owner or producer can sell its content online. DRM cannot solve this issue. Political decisions should be made by democratic, political bodies, not by standardization organizations.

It's important to remember that the European Union has not had any discussions at all on Digital Rights Management Technologies almost at all since 2004, when the IPRED directive was first addressed by the European Commission and later adopted in a quick procedure of less than 6 months political work. This should be sufficient cause for the European Commission and the other political institutions to reflect.

References:

Harry Halpin, W3, independently expressing his views on the ongoing procedures in the Guardian: http://www.guardian.co.uk/technology/2013/jun/06/html5-drm-w3c-open-web
The recent mass-withdrawal from the Commission's Licenses for Europe platform: http://www.libereurope.eu/L4Ewithdrawal
The Premier League v Murphy case at the CJEU: http://curia.europa.eu/jcms/upload/docs/application/pdf/2011-10/cp110102en.pdf (see otherwise also: http://www.guardian.co.uk/media/2012/feb/24/pub-landlady-karen-murphy-premier-league )
European Commission report from 2004 on DRM: http://ec.europa.eu/information_society/eeurope/2005/all_about/digital_rights_man/doc/040709_hlg_drm_2nd_meeting_final_report.pdf

Ordskämt är usla

Amelia Andersdotter — Sun, 20 Mar 2011 14:18:52 +0000

Språk Svenska

Beroende på läggning kan, till mångas förtret, hshare.net och andra uttryck av japansk... populärkultur ligga nära eller långt bort från människor som navigerar informationshavet. Nu ska dessa uttryck, och motsvarande västerländska uttryck, få en egen kontinent i form av .xxx-domänen. Jag har hört om .xxx att det måhända skulle kunna ge trovärdiga porrsidor ett sätt att enkelt skriva kontrakt med kreditkortsbolag och andra aktörer som underlättare betaltjänster. Eftersom domänen är en universell porrdomän är den dock i ännu högre grad ett sätt att enkelt begränsa risken att medborgare kommer i kontakt med oanständigt material. Och det är ju just det.

Att titta på porr är ingenting britterna vill ägna sig åt, eller i alla fall tycker deras regering att det inte borde vara någonting de vill ägna sig åt. En av de större mobiloperatörerna, O2, började fråga sina kunder, eller snarare tvinga kunderna att fråga, om de vill se naket bara för ungefär två veckor sedan.

Britternas förslag går nog lite bortom sexualmoral i och för sig. Ändamålsglidning mot fildelningssidor känns inte ens som den allvarligaste konsekvensen, utan det handlar ju egentligen om att otillgängliggöra allting smaklöst. Det finns många smaklösa saker man kan vilja rädda vuxna och barn från. Louis Vuitton. Smaklösa kändisar. Jag tänkte säga att jag kanske borde ingå i gruppen smaklösa offentliga personer men när jag tänker på det ser jag faktiskt rätt bra ut i Mad Max-rustning med axelvaddar.

Jag misstänker att är någon IT-ingenjör som vill regga domänen http://ha.xxx som drivit igenom beslutet. Eller http://rela.xxx: "Solig semester för hela familjen!" http://fa.xxx om man vill skicka in klagomål till Ryanair. http://avoidta.xxx om man vill manipulera Skatteverket eller IRS. Himlens portar öppnar sig för lustigkurrar som tidigare inte lyckats uttrycka sin förmåga att sprida ordskämt till allmänheten. Ordskämt brukar beskrivas i grader av uselhet.

Save yourself from Zombie Laws

Amelia Andersdotter — Wed, 16 Mar 2011 15:59:40 +0000

Språk Svenska

bleeerarrguh

As I reported two days ago, and is now noted also by Walter van Holst, a recent South Korean DDoS attack may in fact be a malicious attempt at sneaking through an oppressive law allowing the government to snoop commercial and private traffic alike. The European security agency ENISA published two reports on botnets not long ago, but appears to be supporting the idea of internet service providers notifying their customers of a potential infection instead.

Regardless of which security analyst you talk to, they will say that users are the true compromisors of security. The South Korean authorities appear to have taken this very literally, and while I didn't check if the strategy pursued by the Austrialian authorities and promoted by ENISA is actually helping users and ISPs it is clear that public authorities feel that users are not inclined and will not be inclined to take responsibility for their own security. Because botnets suck up bandwidth, the ISP is already tried on private initiative in some places although it appears to be a while ago. To my understanding this experience was discontinued since it's easy to forge being an ISP suggesting that you're infected..

At least one friend reacted to me in private saying that this proposal is an attack on democracy. It is, but it's just one among many, and many of the others are already enacted. As I've said in many discussions about trade agreements I think that our democratic powers are already quite limited by the fact that decisions are taken way over our heads. South Korea has signed two trade agreements that make mandatory severe repercussions against filesharing only within the last year, so clearly the South Korean government has already outsourced privacy to private actors. The other argument is the loss of free speech online that many other people have brought up in relation to Apple, Facebook, Google and other commercial actors who's activities with respect to users can't really be monitored or controlled. Presumably there at least one technical argument against, but nobody I know seems to be able to think of any.

Just like speed cameras though, you would expect there to be lots of fines in South Korea about this, but the danger to users and to the government is not very likely to decrease at all. Internet users, like drivers, are not likely to keep track of everything and update all their software or car tires as often as they should.

The public procurement process is likely to lead to very few, or even just the one, security company getting the entire responsibility for helping the government determine what is dangerous and what is not. Public procurement sadly isn't as transparent as it should be, and it's very easy for public authorities to default on a specific vendor because it's convenient. 98% of all computers in South Korea run Microsoft Windows. Government documents are only available for users running Windows. I'd feel uncomfortable with the same amount of power ending up with a single security company as are, presumably, all former customers of HBGary. So added security from this aspect is unlikely

Even if you, like ENISA suggests, would "outsource" the responsibility of warning users to an ISP, I simply can't believe that this is a good solution. I've written many angry posts about ISPs and I don't trust them for squat. Telefónicas business strategies, or for that matter Comcast's, Verizon's or even Eircom's strategies do not fill me with confidence that these people will either warn me or warn me in a way that doesn't primarily serve their business interests - at the expense of both me and my security. Added security from this aspect is also unlikely.

A counter-proposal would be to introduce computer security as a mandatory subject in basic education. That's probably the most useful way of spending public money. Everyone should know how to secure a home network, protect themselves against viruses and know the risk of viruses, or encrypt a harddrive. But when I talk to people who stopped studying even five years ago, very few of them remember any of the mathematics they studied so the system is obviously not flawless. Still, it's the only measure I can think of that's worth spending any public money on.

If we're going to digitize our society I think we're going to have to live with there being a risk crime in all parts of society. Some people break into your car, other people violate your network security. A much larger problem for society is the fact that our backbone infrastructure, our last mile infrastructure, our internet service provision and our online portals are likely to end up getting owned by the very same companies. Vertical monopolies. I noticed that this is already happening in hardware manufacturing which gives the one or two remaining hardware manufacturers a disproportionate amount of influence on what goes into our hardware - the specifications aren't open, how are we supposed to know? Just because internet service providers are larger than life and people are not, doesn't mean you should take the easy route and attempt to secure the networks from the parties that aren't the biggest threat to secure, and primarily reliable, network infrastructure.

Korean Zombie PCs

Amelia Andersdotter — Mon, 14 Mar 2011 22:27:58 +0000

Språk Svenska

Update: Prof. Keechang Kim has now provided two blogposts in English on the matter: On Zombie MPs and suggestion in parl and the strangeness of the DDoS attacks:

It was the 3rd of March 2011. South Korea was under attack. A ddos attack, but not your average ddos attack, in fact, it was no ddos attack at all. It was an attack targetting social networks, banks, businesses and private citizens infecting them with a worm wiping the harddisks of infected computers and then self-destruct.

It was the 7th of July 2009. South of Korea was under attack. A ddos attack, but not your average ddos attack, in fact, it was no ddos attack at all. It was an attack targetting social networks, banks, businesses and private citizens infecting them with a worm wiping the harddisks of infected computers and then self-destruct.

The observant reader will have seen by now that these numbers boil down to 3.3 and 7.7, an observation also made by Korean openweb activist Keechang Kim.

Why would a worm herder kill off her worms? And why is there no political nor economic message attached to the attack? A surprise attack, like Hannibal and the elephants emerging from the mists of the Alps. Well. It's a second surprise attack and you would expect war elephants to work only once. In the case of anything involving computers this is not so. Virii, for instance, have made governments and computer users insecure since the dawn of time. I don't know what to make of the fear against Stuxnet, for instance. Technically the only thing it does is make a reactor unable to produce refined fissionable material for possible nuclear weapons. By attacking, as far as I understand, SCADA systems that are anyway not secured very well. Instead of securing SCADA systems, the fear makes governments want regulation. We think. Why?

A reader with good memory will have remembered by now that the French internet authority HADOPI last year suggested a universal piece of (open source) software installed on all French computers to help users determine whether they are in fact downloading copyrighted material or not. I guess you'd have to be pretty informed to know that there was a similar proposal in South Korea pursued happily by an ambitious government in 2009, called the Zombie PC Prevention Act. See, I am very concerned about the EU-South Korea FTA effects on European internet policies, and many Korean activists (most notably IPLeft) are similarly concerned about the US-South Korea FTA effects on Korean internet policies. But this is not a free trade agreement. It's an own-initiative report.

Popular support is rising for a helpful Zombie PC Act giving a government-controlled authority the mandate to access and scrutinize commercial, official and private datasystems. The authortity will help the government determine if the system is infected by any potential virus. Lacking appropriate anti-virus software shall, according to the bill, lead to repercussions.

World is flat

Amelia Andersdotter — Fri, 11 Mar 2011 05:37:58 +0000

Språk Svenska

I met a nice man from Luxembourg once. A the Free Culture Research Conference. He worked at the Luxembourg National Library. He lives in legal limbo.

The Luxembourg National Library sees as its mission to preserve and archive old newspapers. They already have a large collection of old newspapers online, dating back to the mid-1800's. You can search for them, read them (they have this superdreary, really old font and the text is luxembourgian so I can mostly appreciate the aesthetics - of having the train times printed at the top right corner!). Train for Brussels departs at 13:10 on Saturday afternoon. Now. They papers are no longer copyrighted. Other papers are. De Spiegel or Le Monde from the 1950's for instance. They're digitizing them as well though, hoping that no one will file a lawsuit (class action? when manymany file at the same time?), and if someone does they're more or less fucked. So they hope no one cares - he says.

They would need extended collective licenses in two countries: France, and Germany. And Luxembourg and Belgium wouldn't wrong either, so that's four. It's a bit inconvenient for them to manage, so this man was saying it would be easier for them if their activities were legalised by a harmonised European legislation. This is, of course, not possible, because the Union doesn't really have competence in that specific area. They can only stress competition and collaboration (under surveillance). And this is not possible anyway, because there are no extended collective licenses in France, Germany, Luxembourg or Belgium.

Some time after La Quadrature's endorsement of Philippe Aigrain's model of collective cultural sponsorship I thought, people who live in countries where the going has gone really tough, like France, must be more likely to look for a politically feasible quick fix. Philippe Aigrain's book is not really along those lines, though.

Who will be compensated for what and how are the wrong questions to ask, I think. No kind of fee, tax, flat or not, can be considered compensation. It's rather about what you want to achieve. You start by setting up a goal, then you work your way there.

There is Flattr, which is rightly considered a very convenient granular financing system for blogs or written material at large. It had the goal of creating a micro-donation system, and the system is widely adapted for almost every blog I know, or care to read, in Sweden.

But more problem formulation:

We know that there is much money in culture. The money is distributed very unevenly. This seems suboptimal if we want a big variety of culture(s) to grow and prosper.

We also know, presumably, that copyright is dead. By analogy, so must related rights be. It seems stupid to perpetuate an uneven distribution of money based on (actually by definition human) rights that don't exist. So if there is much money in culture it needs to be distributed in a way that is not rights-based. An example of which is... Flattr.

I would boldly state that there is much culture that is not being sponsored by Flattr or its members. Perhaps culture that wont be sponsored by anything Flattresque even. If we've been going for a very simple compensation-issue in the past, we'll be heading for a much more complicated sponsorship or promotion issue in the future. Compensation and remuneration is like... A one-way deal. Sponsorship and promotion can take all sorts of forms. I imagine.

The problems of justice and the solution to all our problems (hark and hear the angels!) are not really my primary, present concern. I know that I'm weak-hearted and soppy and all of that, but licensing issues for archivers are actually a problem. Other statements supporting that claim were, for instance, made at the e-Commons conference in Amsterdam last year. It's a bit heartless to expect them to collect licenses from each and every individual who's ever made anything that might be worth saving in an archive or a library. It's slightly less horrible to create a system wherein which they have to keep track of who's a member of which organisation and what kind of deal they have with that organisation. The least cruel option is probably making sure there is only the one license that is paid somewhere and then someone else can sort the problem. Librarians and archivers are in the business of librarianing and archiving. It's good if they can do that, instead of worrying about lawsuits or creating massive databases of potential copyright holders.

I'm not heartless enough to wait for them to go down while we're waiting for the regulatory revolution in copyright legislation to come. It's like. It's here. It causes huge problems. Deal with it.

Tiden flyger

Amelia Andersdotter — Thu, 10 Feb 2011 05:02:51 +0000

Språk Svenska

Snart röstar ett utskott i parlamentet om internetcensur.

Jag sitter här och väntar på publiceringen av en artikel i Svenska dagbladet om Cecilia Malmström. EUbloggen skriver att Cecilia Malmström inte ses som särskilt hårdkokt.

Själv skrev Malmström redan för en månad sedan sin 2010 års årskrönika. I min egen årskrönika utropade jag henne till årets sämsta kommissionär.

I vilket fall får jag myror i huvudet av så mycket Malmström-input att jag fått för mig att skriva igen:

Att flyktingar behandlas illa på Malta, i Italien och i Grekland efter att de anlänt till Europa är ingen nyhet. Därför har Grekland, Italien och Malta fått EU-bistånd för att ha beväpnade vakter som kan hjälpa flyktingar innan de kommit över europeiska gränser. Skillnaden är subtil, men viktig.

För att komma till bukt med terrorismen har Malmström föreslagit hårdare restriktioner på vissa kemikalier. Sådana som kan användas som konstgödsel eller vid livsmedelsframställning. Om ni läser alla artiklarna kommer ni upptäcka att jag använt ett fult retoriskt knep här.

Malmström hade dåligt flyt i januari och lyckades skriva en debattartikel om cyberkrig bara några dagar innan OECD släppte en rapport om att hotet var överdrivet. Anna Troberg svarade snabbt som en katt. Hösten 2010 lade dock Malmström fram ett förslag om straffrättsliga åtgärder mot icke-auktoriserad tillgång till datasystem som jag bekymrade mig för i tisdags. Formuleringarna i artikel 4 kan tolkas efter behag, så det känns ganska viktigt.

I augusti förra året gick det bättre då Diesel Malmström fick ett nytt SWIFT-avtal genom Europaparlamentet som var identiskt med det gamla förslag parlamentetet tidigare röstat ned på grund av privatlivs- och integritetsbetänksamheter. Betänksamheterna kvarstår hos personer som inte är Malmström eller parlamentet och under hösten har vi alla fått lära oss att mycket vill ha mer. Vilket ledamöterna verkar hålla i tankarna nu när åter ska tas upp i parlamentet. Passenger Name Records-delning med USA.

Vi ville ha FILdelning, inte PNRdelning. Skillnaden är subtil, men viktig.

Tidigare specifikt om Malmström: Småttingar och sånt (2-12-2010), Gatustädning (22-12-2010)

Om inte Svenskan får upp artikeln snart blir jag olycklig. Jag vill seeeeeeeeeee.

Förflyttning

Amelia Andersdotter — Fri, 21 Jan 2011 16:58:32 +0000

Språk Svenska

Information in transit är sårbar. Är det någonting jag tagit med mig från det senaste året så är det att information som flttas från ett ställe till ett annat är utsatt för risk. Finns det någon möjlighet att låta bli att flytta känslig information ska detta göras. Och i den mån förflyttning måste ske är det bäst om detta görs analogt.

Känslig information ska heller inte ligga på ett medium som är kopplat mot ett nätverk. Det ska inte ligga på ett medium som är kopplat till ett nätverk som i någon del av kedjan är kopplat mot internet. Alldeles särskilt ska mediet inte vara kopplat mot internet, för är det det utsätts informationen för risk även om den är stationär. GSM-nätet ska hållas borta från känslig information.

Betalningssystem har i och för sig varit en informationsdebatt. Men betalningssystem och deras förgänglighet är ändå inte alltför beklämmande. Pengar kommer och går, så ock koldioxidrätter.

Patientjournaler och brottsregister bekymrar mig i sådana fall mer. Om man frågar mig kan jag säkert ge en bra sammanfattning av vad som står i min (analoga och förhoppningsvis säkert bevarade) journal, men jag vill ju gärna själv vara källan till sammanfattningen. När jag flyttade till Lund tror jag att jag skrev på ett papper om att min journal fick överföras till det nya landstinget. Eller så glömde jag bort det. Journalen hade i vilket fall behövts skickas i sin analoga form.

I Nederländerna har politikerna i ett slag av tekniknaivitet infört elektroniska patientjournaler. Dessa ska gå att utvinna information från genom inloggning på ett nätverk (via internet) eller via SMS (GSM-nätet). Det hade ju kunnat vara upprörande nog att dessa journaler föreslås förvaras och hanteras av sjukvårdsförsäkringsbolagen, men att någon tror att denna information i framtiden kommer vara säker är i bästa fall begråtansvärt.

Ja. Halleluja. Det är kul att vara upplyst. Eller begråtansvärt.

Begråtansvärt är för övrigt ett ord som togs bort ur Svenska akademiens ordbok 2006 eller 2007. Jag har sedan dess väntat på ett tillfälle jag berättigat kunnat använda ordet. Varje dag har sina framgångar.