Amelia Andersdotter - Svensk politik

Kung sardin: beredd av Reinfeldt

Ulf Pettersson — Thu, 12 Sep 2013 16:53:29 +0000

Språk Svenska

Att svenska FRA arbetar för National Security Agency i USA är den största skandalen inom svensk övervakning sedan IB-affären. Det är allt annat än roligt.
Den här var dock för rolig för att inte bloggas:

Från HAX.

Swedish Christian Democrat challenge to make data protection better

Amelia Andersdotter — Tue, 27 Aug 2013 07:37:41 +0000

Språk Engelska

Few people have evaded the Christian democrat proposal to reform the present Swedish institutional framework in such a way that public authorities should no longer be able to make large-scale trading of personal data they have collected from Swedish citizens, without having a choice for Swedish citizens to abstain from the collection. Nils Agnesson writes at dataskydd.net that the EU proposal for a data protection regulation in fact already handles most of the problems the Christian Democrats describe. So it sounds and hopeful for the future that one of the Swedish government parties actually does support reforms that are in line with fundamental human rights and the privacy of Swedish citizens?

But what is the government position?

Well, the Swedish government has been lobbying very hard to get a special exception in the data protection regulation which would permit exactly the kind of personal data trading by public authorities that is now harshly criticized by the Christian Democrats. The result is a new bit of added text, an article 80(a), which effectively removes all protection from all European citizens in every European country against this type of abuse of power, which is seen by most citizens as something inherently unfair and bad for the public sector to do.

The Swedish registry .SE identify quickly that this issue is connected to the data protection regulation and urge the Christian Democrats to look towards Brussels, rather than turning introvert. It's clearly not one day too soon. The Swedish government is currently making many less wise conclusions in Brussels during their negotiations in the Council of Ministers with the other member states. These negotiations could end already in this year, and the Parliament will consolidate its own positions in September 2013 if all goes as planned.

Afterwards, there will be compromises between the Parliament and the Council. Many people aspire to have it done already before the elections, but as we understand, a compromise between two institutions will never be stronger than the respective position adopted beforehand by each of those institutions. So the negotiations inside of the Parliament and inside of the Council of Ministers matter a lot(!)

But the Christian Democrat debate proposal has also received lots of strange reactions. Local Uppsala newspaper UNT and Anna Troberg are criticizing the Christian Democrats because of the FRA law - the law which consolidated a very strong position of power for the Swedish national security agency. They are a problem, but a separate problem from the issue of Swedish public authorities trading in citizens the way normal people trade in chewing gums (at a low price and in bulk). The Swedish public authority abuse of citizen confidence and trust has more to do with the Swedish transparency principle. Because a public authority has to give up information, they have devised a system where they charge for copies (this is related to the birth of the Xerox in the 1970s I'm told) and this has turned into trivial charging even for things that don't require photocopying, and primarily, it's turned into a citizen trading post. This issue has already been addressed in Sweden, in april. At that time, the Swedish government promised that they would fight with all they had to worsen the privacy rights of Swedish citizens in Brussels, to save transparency. The Swedish government in this issue was the brave knight in shining armour, which reserved the right to decide that the Transport Agency, Company Registry, Tax Authority and others should be allowed to violate trusts - while profiting - and that any threat of privacy and institutional trust emerging from the south would be boldly defeated.

After we have had a larger discussion on the sales of personal data by the tax authority, I heard a very strange idea from a politician in Stockholm that had been speaking to a, for me, unknown source, who claimed that the Tax Authority would be forced to by an EU directive to sell their population registry. Nothing could be more wrong. Most member states would not accept, by law, that their public authorities act thusly. This might be a sign of ordinary ignorance in the Swedish political classes, of course, but it also connects to a very real and eminent Swedish problem. We are unable to carry responsibility for our own institutional fuck-ups and rather victimize ourselves with respect to the EU.

Also leading pundits like Hanne Kjöller at DN write replies. Instead of a strong and effective EU law on data protection, she suggests a minister of privacy who can solve problems later, some other time, perhaps in the next Swedish legislature, rather than having the current Minister of Justice doing a good job with the legislation that is actually being discussed at this time. Hanne Kjöller also writes that we may need weaker privacy protection in some cases, but as a regular correspondent on police issues it's strange that she misses the point that national security agencies and police authorities in all countries of the world give themselves access to any database which exists. So if we value patient-doctor secrecy and confidentiality we may want to actually think twice about stuff. We don't take these things lightly for a reason.

Pundit Sanna Rayman at SvD says that she's just out of hope. She doesn't know what to ask the government to do. She doesn't understand what they can do. I tried to send her an e-mail this spring with notifications on the data protection regulation - and she could ask the government to do a good job with it, but that doesn't happen. Also the Christian Democrats should be doing this. It's very important that the data protection regulation becomes the legislation we want.

More or less every government in Europe, many large and badly informed industries that I have written about a large number of times, want to weaken and undermine our right to privacy through changing the data protection regulation as was proposed by the European Commission. They have pulled a lot of parliament members with them in this downward spiral. But we can be very useful in the Swedish debate at this time through addressing this problem. We're not just going for the same privacy rights we already had - 20 years experience tells us it's not enough. We need to move on, and have a strong, enforceable law which gives to citizens the rights that they expect and need.

Svenska

Det är svårt att få patent att tjäna allmänintresset

Amelia Andersdotter — Mon, 15 Jul 2013 18:07:00 +0000

Språk Svenska

Ett antal svenska uppfinnare och professorer har krävt att regeringen tar patentupprätthållande på större allvar. "Se till att paragraf 37 i patentlagen, som förbjuder patentstölder, tas på allvar. Gör man inget blir det inga nya industriföretag," säger Johan Ullman, läkare och uppfinnare, till svenska nyhetstidningen Ny Teknik. Också Håkan Lanz, känd för sina misslyckade patentstämningar i USA, och en nobelprisbelönt ekonom, står bakom kraven.

"Socialdemokraterna vill bland annat undersöka om det finns möjligheter att införa en patentförsäkring. Dessutom vill man utreda om Ekobrottsmyndigheten ska ges ökade befogenheter att ta sig an enskildas patenttvister." skriver också Ny Teknik. Det låter som ett system ganska näraliggande det av Frankrike förespråkade "France brevets", som tar över patent och framför allt rätten att hävda patenten i utländska och inhemska domstolar, från de småföretag eller universitet som försöker kapitalisera på patenten.

Jag är personligen väldigt skeptisk till att ge just staten en så betydande roll i upprätthållandet av någonting man framhåller som privata rättigheter. Johan Ullman menar till exempel att patent stjäls, vilket implicit borde tolkas som att han också anser att de kan ägas. Tidigare patentförsäkringsåtgärder från t ex Uppfinnareföreningen har visat sig vara svåra att sjösätta eftersom riskerna är väldigt höga - hur kontrollerar man t ex att den som presumtivt äger patentet skyddat det mot felaktig användning? Det enda sättet att upprätthålla patentet är att stämma i domstol, vilket är något de flesta småföretag inte har råd med. Medan man mot ett försäkringsföretag som betalar ersättning för stöld av fysiska ting kan hävda att man låst dörren, använt vakter, haft någon form av alarm eller på annat sätt säkrat egendom är den enda säkran man kan göra gentemot ett patent en stämning. Patenten är nämligen i slutändan bara ett sätt för staten att premiera vissa företag eller individer över andra företag och individer i förutbestämda situationer och på vissa bestämda villkor.

Vad uppfinnarna bakom uppropet egentligen kräver är fler subventioner och fler stödåtgärder på statens och allmänhetens bekostnad för att gynna dem själva. Man ser det som ett statligt och allmänt intresse att de i deras egen verksamhet ska ges fördelar gentemot andra. Så kan det visserligen vara - det är svårt för små företag med mindre kapital att ta sig in på marknader som domineras av stora företag med mycket kapital, och det är inte i allmänhet något fel (tycker jag) för staten att jämna ut maktbalansen mellan marknadens aktörer i de fallen. Däremot bör man vara medveten om att det finns mycket få åtgärder inom just patentlagstiftningen som är nyttiga för att åstadkomma en maktutjämning på det sättet.

Det gynnar i slutändan varken uppfinnare eller staten att vi fokuserar för mycket på hur staten kan ta över kostnader för upprätthållande av rättigheter som det ligger på staten att dela ut. Patenträttegångar kostar mängder med pengar och tar massor med tid. Det tjänar varken samhället eller uppfinnare att staten klurar för mycket på hur den ska kunna bära dessa kostnader, och skattebetalare bör betänka mycket noga om det här är en kostnad man vill ta. Ett tydligare och mer specifikt konkurrensregelverk med sikte på att sänka marknadstillträdesbarriärer vore bättre. En konkret åtgärd som måste ta sin bas i konkurrensrätten är också att se över huruvida upprätthållande av patent (det vill säga rätten att stämma för intrång) ska göras avhängigt marknadsställningen i konkurrensrättslig bemärkelse för den som kräver upprätthållande. Bättre och snabbare medel för små företag att driva mål om illojal konkurrens gentemot stora företag, alldeles oavsett patenträttigheter, är ett alternativ. Utrymmet att agera enbart på svensk nivå lär vara litet, men Sverige skulle definitivt kunna förespråka ett mer pro-aktivt stöd för konkurrensrättslig utveckling i EU.

När Piratpartiet hamnar i regeringsställning kommer det finnas bättre möjligheter för svenska regeringen att driva en bättre fokuserad konkurrenspolitik som siktar på de faktiska problem vi försöker lösa, även i Europeiska unionen. Problemet synes nämligen vara att ingen aktör i samhället lyckas ta sig ifrån en naturrättsligt förankrad föreställning om ägande av information, till en konstruktivare och ekonomisk bild av hur vi vill att interaktioner mellan marknadens aktörer ska se ut.

Fotnot: en annan nyhet från the battle of the giants från USA visar förresten hur en patentstrid i komplexa elektronikprodukter lett till vad som vid snabb överblick verkar vara ett korrupt och totalt godtyckligt resultat av ett importförbud. Problemet med system som vilar alldeles för mycket på statliga myndigheters moraliska imperativ att vara konsekventa och rättvisa är att så fort något moraliskt imperativ fallerar, dyker också hela systemet ned i godtycke och instabilitet. Nu tycker jag inte att importförbud är ett särskilt nyttigt juridiskt verktyg, så klart, att ge till rättighetsinnehavare (i detta fall Microsoft), men det betyder inte att jag finner det önskvärt att myndigheter selektivt implementerar importförbud beroende på vem som skickar social smidigast jurister till myndighetens chefer.

Vad tycker svenska ledamöter om dataskyddsförordningen? Moderaterna.

Amelia Andersdotter — Thu, 02 May 2013 15:39:59 +0000

Språk Svenska

Håkan Ogelid på IDG frågade sig i tisdags vad svenska ledamöter tycker om dataskyddsförordningen. Enkelt uttryckt tycker Moderaterna att stora amerikanska bolag har många bra poänger, om man får tro Anna-Maria Corazza Bildts ändringsyrkanden. Det här är den första bloggposten av tre där jag går igenom vad svenska ledamöter tycker om Dataskyddsförordningen.

Den stora skillnaden mellan USA och Europa rättsmässigt är att privatliv och integritet är en mänsklig rättighet i Europa enligt EKMR art 8. I USA är privatliv och integritet istället en konsumenträttighet som privatpersoner kan förvärva avtalsrättsligt i relationer med privat aktörer på marknaden. Sverige är bundet av Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter sedan 1950-talet, och jag förutsätter att svenska politiker därför utgår ifrån att privatliv är en mänsklig rättighet som vi alla har för att vi är människor, snarare än någonting som uppstår när vi interagerar med en viss tjänstetillhandahållare (varesig denna är statsmakten själv eller en privat tjänstetillhandahållare).

Anna Maria Corazza Bildts:s ändringsyrkande 396, underskrivet med 6 av hennes EPP-kollegor, kommer direkt från amerikansk lobby. Europeisk IT-industri har inte stött att pseudonymiserad data ska undantas från förordningens/personuppgiftslagens förpliktelser. Enligt amerikanska konsumentgrupper och säkerhetsforskare (t ex Bruce Schneier, se emellertid också Paul Ohm som också gör upp med FOI:s rapport 3633) lär pseudonymiserad data heller inte hjälpa oss att skydda vårt privatliv eller integritet på något särskilt sätt, så därför är det uppenbart inte en tanke grundad i MR-tänk, utan snarare ett sätt att konsumenträttsligt minska konsumenters rättigheter mot företag (vilket är rimligt att göra, om man upplever privatliv som konsumenträttslig fråga). Samma feltänk återfinns i Corazza Bildt:s ändringsyrkande 730, 734 och 922, där särskilt #922 utgör ett väldigt stort avsteg från MR-tanken och egentligen gör det omöjligt att på något bra sätt utöva konsumenträttigheter heller. Pseudonymiseringsdiskussionen har uppstått via Yahoo!, eBay, Amazon, Google och Facebook (amerikanska företag), och de har haft väldigt stort inflytande vilket man kan se på bland annat lobbyplag.eu. Man kan också kontrollera de lobbydokument som kommit in till mig och Christian Engström här.

Den europeiska organisationen CEPIS som organiserar IT-tekniker har försökt lobba mot förslaget att urvattna definitionen på personuppgift på det ovan förslagna sättet. På dataprotectioneu.eu har en sammanslagning av mer än 100 europeiska akademiker också försökt protestera mot amerikansk industris urvattningsförsök.

I det vidare har Corazza Bildt också skrivit under ändringsyrkande 1357 tillsammans med 8 kollegor. Detta ändringsyrkande till artikel 15 i dataskyddsförordningen lägger privatliv och integritet från EKMR:s artikel 8 på en lägre prioritetsordning än företagshemligheter och immaterialrätter, i en lagstiftning som bara rör privatliv, personuppgiftsskydd och integritet(!). Här rör det sig inte om huruvida fildelning hotar integritet eller anonymitet eftersom ju det är en avvägning domstolar gör i varje specifikt fall, utan om man ska i lagstiftning sätta prioriteringsordningen på detta sätt, vilket då skulle tvinga domstolar att alltid göra avvägningen på ett särskilt sätt. Det härrör från European Banking Federation och en del andra finansiella industrier (se dataskydd.net och lobbyplag.eu).

Ändringsyrkandena 414 och 1537 är underskrivna av Corazza Bildt och 7 kollegor från EPP-gruppen. De är lite lurigare eftersom de undergräver en rättighet vi medborgare redan har enligt direktivet 2002/58/EC och i Sverige 18§ LEK, nämligen rätten att få säga ja om vi vill bli spårade (alltså opt-in resp. opt-out). Trots att formuleringen i #1537 alltså inte "ser farlig ut" är det alltså så att den är onödig om man tycker att detta är en rättighet, eftersom rättigheten redan är etablerad. Enda syftet med att kodifiera den igen om med andra ord är att göra rättigheten svagare. Detta förslag har drivits av IAB (reklamföretag), Google, och andra amerikanska företag och sätter, återigen, privatliv och integritet som konsumenträttighet snarare än mänsklig rättighet.

Det filosofiska problem jag har lite svårt med vad gäller Corazza Bildt och Moderaterna här är huruvida de anser att privatliv och integritet är en mänsklig rättighet eller en konsumenträttighet. Jag tycker personligen att det är en mänsklig rättighet och att EKMR har gjort en bra avvägning som inkluderar det i den europeiska rättighetskatalogen. Man behöver inte hålla med om det alls, och det kanske Moderaterna (t ex) inte gör, men i sådana fall tycker inte jag att man ska börja med att skriva om "sekundär lagstiftning" utan kanske istället ta en nationell debatt om huruvida vi fortfarande vill vara med i EKMR eller om vi ska begära en omförhandling av EKMR:s text. Så länge alla uppfattar det som bra att vi har den rättighetskatalog vi har i EKMR finns ingen anledning att i annan lagstiftning agera annorlunda (tycker jag).
Är det då inte lugnt så länge vi frivilligt delar med oss av data och personuppgifter? Vad Anna-Maria Corazza Bildt åstadkommer med sina ändringsyrkanden är att vi inte ges möjligheten att uttrycka någon frivillighet. Vi får helt enkelt inte veta, och vi får ingen möjlighet att säga ja eller nej. Det är det som är problemet med Anna-Maria Corazza Bildts ändringsyrkanden - de tar bort rättigheter, valfriheter och självbestämmande från europeiska medborgare.

Kollegor som Anna-Maria Corazza Bildt har affilierat sig med: Sean Kelly, irländsk konservativ ledamot tillika föredragande för yttrandet om dataskyddsförordningen i industriutskottet. Fick mycket hård kritik av olika civilsamhällesaktörer och undergräver totalt allt personuppgiftsskydd i EU (se http://www.theregister.co.uk/2013/02/22/european_parliament_industry_committee_data_protection_amendements/ ); samt Lara Comi, en italiensk konservativ ledamot tillika föredragande i utskottet för konsumenträttsfrågor vars yttrande om förordningen fick ännu hårdare kritik (se t ex http://www.techweekeurope.co.uk/news/eu-committee-votes-to-water-down-data-protection-regulation-105326 ). Se också mer information om vart och ett av utskotten och deras arbete på http://protectmydata.eu.

Debattartikel från bokmässan: Hög tid att se över upphovsrättslagen

Nils Agnesson — Fri, 05 Oct 2012 11:35:28 +0000

Språk Svenska

Under bokmässan i Göteborg förra helgen delade vi ut en flyer med en debattartikel från Amelia. Den återges nu här under för den som vill läsa. För bilder från bokmässan, se här.

32 miljoner kronor blev kostnaden för licenserna i kultursatsningen som Lena Adehlson-Liljeroth presenterade i augusti tidigare i år. En dubbelsatsning på verk redan finansierade av skattepengar. Amelia Andersdotter, EU-parlamentariker för Piratpartiet, anser att man med en mer effektivt utformad upphovsrätt hade kunnat få mer kultur för pengarna.

I slutet av augusti var svenska kulturdepartementet, med Lena Adehlson-Liljeroth i spetsen, stolta över att kunna presentera ett nytt avtal med Utbildningsradion om tillgängliggörande av deras offentligfinansierade produktioner. Mer än 8 000 kurser och utbildningar skulle göras tillgängliga på internet, till en kostnad av endast 32 miljoner kronor.

Kunskapssverige jublade, men glädjen blev kort. Upphovsrätt gäller under livstid plus 70 år, ett enormt tidsspann där licenskostnaderna måste betalas varje år.

När vi nu har lusläst regeringens budgetsproposition kan vi konstatera att det inte finns några medel till UR för att betala de licenser som krävs för att kunna ha kvar de 8 000 kurser och utbildningar fritt ute på internet, eller för den delen publicera nya utbildningsprogram. De där extra 32 miljonerna räckte inte längre än till kulturministerns nästa politiska utspel.

Att materialet redan bekostats av skattemedel verkar ointressant i frågan.

Det är svårt att se någon rationalitet i dagens upphovsrätt. Inte ens om man bortser från det faktum att lagstiftarna straffat bort en helt naturlig och samhällsgrundande kommunikationsform, går det att se någonting positivt i att vi som medborgare tvingas förhålla oss till kunskap som någonting flyktigt och temporärt. Någonting som i ena stunden finns, för att vi genomför dubbelinvesteringar, och i andra stunden snabbt försvinner.

Kunskap borde ju, om inte annat, vara ett permanent inslag i vår vardag som medborgare och ett hjälp och stöd för oss när vi utövar demokratiskt inflytande eller dagliga aktiviteter. Om upphovsrättsinnehavarna får bestämma kommer jag och mina barn, och mina barnbarn, betala för att detta material ska vara tillgängligt trots att mina föräldrar och deras föräldrar redan betalat för just dessa produktioner. Vem ifrågasätter rationaliteten för detta? När kommer regeringen korta upphovsrättsskyddstiderna eller i alla fall offentligt ta ställning mot denna plåga?

Följetänger i upphovsrätten, sommar 2012

Amelia Andersdotter — Wed, 08 Aug 2012 09:02:14 +0000

Språk Svenska

Sommar och sol. Bina surror, blommorna blommar. På Selaön i Mälaren gräver vildsvinen upp grannarnas trädgårdar och godsägaren skickar stämningsbrev till de grannar som vill klippa gräsmattan nära sjön.

Samtidigt diskuterar man i Världsorganisationen för immaterialrätt (WIPO), ett FN-organ baserat i Geneve, i vilken utsträckning blinda och synskadade ska beredas rätt i upphovsrättlagstiftningen att få tillgång till böcker. Blinda och synskadade kan ofta inte läsa text så som skriven, utan kräver adaptioner i form av blindskrift eller talböcker. I Sverige kan sådan adaptioner göras enligt §17 Upphovsrättslagen utan särskild licens. Om man är ett bibliotek eller särskilt godkänd organisation (till exempel intressegrupp för synskadade) får man dessutom göra ljudupptagningar, även om regeln är att en ljudupptagning inte får göras av vem som helst för att anpassa verk till funktionshindrade.

§17 URL har motsvarigheter - eller inte - i andra europeiska länder. Faktum är att unionen har 27 medlemsländer, från och med nästa år 28 (Kroatien går med), och den här begränsningen är inte överförbar. En adaption gjord i Sverige kan således inte antas vara laglig för synskadade svenskspråkiga personer som befinner sig i Frankrike eller Tjeckien. Det är ett stort problem för unionen, som skulle gynnas mycket av en harmoniserad lagstiftning på området.

I många andra länder, som Latinamerika, där man talar huvudsakligen samma språk men har många olika jurisdiktioner (nationalstater) och ganska svaga lagstiftande organ och rättsliga organ (korrupta rättssystem) har undantag som URL:s §17 ofta frånsetts helt. Särskilda rättigheter för synskadade eller funktionshindrade finns inte, och det har lett till en enorm kulturfattigdom för synskadade. En adaption från Nicaragua får nämligen inte överföras till Uruguay utan att en ny licens, och nya kostnader, och mer arbetstid, läggs ned. Samma sak gäller för de många fattiga länder i Afrika där engelska, franska eller arabiska utgör huvudspråket.

Förhandlingarna från Världsorganisationen från immaterialrätt (WIPO) har fått rätt mycket internationell uppmärksamhet. I Sverige består rapporteringen enbart av Europaportalens insats, som varit i kontakt med svenska regeringen och intressegrupper för synskadade, samt mig själv och de grupper som noterat att EU för närvarande försöker hindra avtalet. EU driver gemensamt en linje att avtalet ska vara frivilligt, det vill säga i praktiken utan effekt, snarare än bindande. Svenska regeringen säger att man vill ha ett bindande avtal. Säger Beatrice Asks sakkunnige (till Europaportalen):

– Jag kan bara beklaga om de inte fått något svar för Sveriges linje är tydlig. Vi har varit öppna för ett bindande avtal och vi är förhoppningsfulla om att man kommer att reformera EU-linjen, säger Gustav Gellerbrant, politisk sakkunnig hos justitieminister Beatrice Ask.

Det är klart att svenska regeringens ståndpunkt inte kommer fram när den svenska representanten i Geneve inte ger uttryck för sin ståndpunkt! Köksbordstyckande är ingenting man ägnar sig åt på regeringsnivå.

Säger jag (också till Europaportalen):

– Sverige måste ju inte faktiskt ta samma linje som EU. I FN-organ har varje medlemsland en möjlighet att driva en egen linje och här har Sverige uppenbarligen gått på EU-linjen trots att man säger sig vara för ett avtal, säger EU-parlamentarikern Amelia Andersdotter (PP) till Europaportalen.

Om du är medborgare i Sverige, och tycker att det verkar orimligt att EU:s egen lagstiftning och den på internationell nivå gör det svårt för synskadade och andra funktionshindrade att få tag på läsbart material, kan du omedelbart skriva till Beatrice Ask och fråga varför Sverige inte har stött det här avtalets bindande karaktär offentligt, i WIPO, under sessionen för WIPO:s upphovsrättsutskott. Representanten i WIPO lär komma från utrikesdepartementet, som egentligen står under Carl Bildts regi, så ni kan säkert lägga till den extra frågan varför Ask tror att Bildt inte är lika övertygad om synskadades rättigheters förträfflighet som henne själv.

Med lite större nöje har jag följt debatten i socialdemokraterna i Norrland. Jens Nilsson skrev i mitten av sommaren att socialdemokraternas insatser mot ACTA varit de mest betydelsefulla för avtalets senare fall, och drar av detta slutsatsen att vi nu måste stärka immaterialrätterna på annat sätt. Partikamraten Anders Widén menar istället att man måste se ACTA som ett vägskäl: det är inte nödvändigtvis så att immaterialrätterna ska stärkas, eller att det är detta som nu borde bli fokus för socialdemokraternas informationspolitiska utveckling. En lika rimlig slutsats är att man måste omvärdera sin informationspolitik och tänka på hur alla aktörer ska gynnas. Åsa Westlund har tidigare gjort ansatser för en sådan idéutveckling i socialdemokraterna men vi får se hur de landar.

Freedom of Press or Infosoc Reviewed

Amelia Andersdotter — Mon, 30 Jan 2012 01:09:58 +0000

Språk Svenska

Last week I had a brief encounter with two Icelandic ladies who were visiting the European Parliament in the interest of approaching MEPs who may have an interest the current endeavour of Iceland to join the European Union. I, of course, made no delay in asking about the on-going process of implementing the IMMI proposals into the Icelandic legislation. They said they believed the work was well underway within their respective parliamentarian committees and that the proposal was very well-received and that, strangely, it had always seemed a more controversial proposal outside than inside of Iceland.

A related, but still not very, exercise in copyright combinatorics performed by Smári McCarthy, also from Iceland, last year reveals the large number of permissible permutations of copyright exceptions in European harmonized copyright law. This combinatorial adventure reminds me of two things: first, an event organised by my colleague Marielle Gallo in the European Parliament on Friday the 20th of January at which several prominent academics from amongst others IViR and Cambridge U. Faculty of Law and US government WIPO representative John Hughes made contributions as to their views on the European Information Society Directive (2001/29/EC, also Infosoc Directive). The event can be summarized as follows: to the extent that the Infosoc Directive attempted to harmonize copyright legislaton in the Union, which one might come to believe if one considers its alternative name "Copyright Directive", it brutally failed. In many respects the current copyright legislation in Europe, including on a member state level, is far too prohibitive and it would be useful for the European Union to consider a development of the legislation such that a bigger space is left for so called fair use. How to incorporate greater legal uncertainty in exchange for more user freedom over copyrighted works with the French system for creating case law was not addressed (it anyway appears copyright is the only realm in which French courts allow themselves liberties with respect to legislators). There was a slight critique of how the European Court of Justice defines in its caselaw terms like "public", "work" and "broadcasting" despite the original European legal text (the directives) explicitly saying that these limitations are left up to the discretion of member states. And then there was a WIPO representative who, while not contributing much to the general academic air of the debate, certainly well summarized a political copyright maximalism.

Second, a courtcase on media freedom recently settled in Sweden. The copyright of a photograph is not considered the same when published on a webpage as if it had been published in a printed media, according to a recent case against a student magazine with a web edition in the south of Sweden. The Swedish Media Publisher's Association reacted quickly with an analysis where they state that the court, in this case, has made it very clear that a digital publication of a printed edition is considered equal but that in this case they decided that this photograph was used as a "critical publication" (the correct translation evades me, since eur-lex does not respond to calls just now). They also say that this particular exception and its non-extension to digital publications is an effect of a EU directive implemented in Sweden in 2005, and that they have already expressed their concerns with this directive and this specific provision because of the risk of exactly this situation arising. The only directive which fits this particuar description is the... Infosoc Directive 2001/29/EC, also subject of the Copyright Combinatorics linked above!

It anyway reminded me of a similar, but much more difficult to understand, case from Germany's Bundesgerichtshof (highest court, I think?) last year. Photographs of an arts exhibition were allowed in printed media, but not in the digital edition since the digital edition would be used by many more people and over a longer period of time than the "transient publication" that was the printed paper edition.

I saw some calls for technology neutral legislation regarding publications, so that there could be no risk of something being lawful in one medium (say, a paper-based magazine) but not in another (say, the digital version of the exact same magazine). To my best of understanding this has already been proposed within the scope of Swedish government investigation Yttrandefrihetskommittéen but also received with some skepticism. I am currently most favourable to the proposal of simply allowing freedom of press and freedom of expression to always be applied by courts if the court is in doubt whether or not these freedoms can be applied (I think this translates into "if in doubt, pick freedom"). One of the problems with actually rewriting the freedom of press law of Sweden to become technology neutral is that we run the risk of getting other, more arbitrary, ways of defining what constitutes a publication. This could be something like "commercial scope of operations", "fixed publication dates", "a specific number of readers" or similar impractical or discriminatory criteria that could easily exclude some of the online publications that on some sensibility level merit support from freedom of expression laws. In the above mentioned case, it's quite clear that the flaw is anyway in a EU Directive (which strikes higher than Swedish freedom of press?!) so it would not be mitigated by such a change.

Problem och lösning

Amelia Andersdotter — Thu, 12 Jan 2012 10:18:29 +0000

Språk Svenska

Nu på morgonen läste jag en besynnerlig debattartikel. Besynnerlig eftersom den tar upp ett problem och presenterar en lösning, men lösningen och problemet är inte relaterade till varandra.

Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande Aron Modig skrivit en artikel om hur man ska minska antalet proffspolitiker. Han menar att de flesta statsråd idag har relativt låg utbildningsnivå, liten eller ingen yrkeslivserfarenhet men däremot lång erfarenhet av politiskt heltidsarbete. Framväxandet av politikerklassen menar han kommer undergräva förtroendet för politiker.

Modigs reformförslag är helt obegripliga. Hans kritik riktar sig mot statsråd, det vill säga människor anställda i regeringens olika departement, medan hans reformförslag enbart rör riksdagen, som alltså inte är befolkad av statsråd utan av folkvalda politiker.

De riksdagsledamöter som är uppväxta i politikerklassen är företrädelsevis unga människor, medan människor som haft andra yrken företrädelsevis är lite äldre. Varför? Jag skulle gissa tidsbrist. Det tar tid att bygga upp förtroende hos sina medmänniskor och om man vid sidan av sitt politiska arbete ska ha ett heltidsjobb i en helt annan sektor måste man helt enkelt sprida ut den tiden över ett mycket större antal år än om man bereds möjligheten att på heltid jobba upp sitt förtroendekapital. Ett sådant förtroende förvärvar man dels hos partikamrater, och dels hos väljare och det bästa sättet att förvärva förtroende är att träffa folk i egen hög person. Sådant tar tid.

Jag får utgå ifrån att Aron Modig, likt resten av världen, tycker att det är bra att även unga människor kan bli representanter i folkvalda församlingar. Jag har i sådana fall ett motförslag: vi bör genast avstyra en stor mängd statliga forskningspengar till uppfinnandet av teleportörer. Medan mötet med medmänniskorna för den samhällsengagerade medborgaren naturligtvis fortfarande kommer att ta tid, kan vi när teleportörerna blivit samhällets huvudsakliga transportmedel i alla fall kraftigt begränsa den mängd tid människor behöver lägga på att transportera sig mellan sådana möten.

Vänstern och mångkulturen I

Amelia Andersdotter — Fri, 08 Jul 2011 09:24:28 +0000

Språk Svenska

Devrim Mavi skriver på Dagens Arena att vänstern behöver skapa en bild av det mångkulturella samhället men behöver vänstern verkligen det? Fråga godtycklig ungdom om graden coolhet i att aldrig ha haft kontakt med någon från ett annat land. Helt normala kommunikationsmönster bland människor i Sverige innefattar idag dagliga kontakter med människor från världens alla hörn, särskilt på internet. En kommunikationspolitik med inriktning på gränslöshet och informationsfrihet torde utgöra den största förtjänst vänstern för närvarande kan göra mångkulturen.

En lämplig utgångspunkt för diskussionen kan vara den bristfälliga överföringen av nätsamhällenas mångkulturella aspekter till människors geografiskt baserade vardag - vad är det som gör att vi fått ett multikommunitärt samhälle i vår geografiska vardag medan geografin som makt- och intressefaktor nästan helt faller bort från nätsamvaron? Varför sorterar sig människor i olika bostadsområden på basis av framför allt etniskt ursprung när vi alla på internet använder samma mikrobloggsklienter? Hur har etniciteten kommit att få ett sån stor plats i den geografiska vardagen, när den i parallellvärlden på internet spelar i stort sett ingen roll alls?

Idag saknar Europa en politisk debatt om det gränslösa och fria internets förtjänster i geografiskt baserad integration. Fri och gränslös får information gärna uppmuntras i andra länder, till exempel diktaturer, som befinner sig långt utanför Europas gränser. I frågor som handel, kulturutbyte, och sociala nätverk är den politiska förståelsen för internets nya gemenskaper låg. Inom dessa områden verkar den politiska debatten nämligen istället fokusera på hur vi lagtekniskt kan förstärka de privata företagens och geografiska nationalstaternas informationsgränser.

För mig är det alldeles uppenbart att om diskussionen om kommunikation utgörs mestadels av hur kommunikationen ska begränsas, går det inte att samtidigt försöka påtvinga människor uppfattningen att interaktion ska pådyvlas. Kommunikation är en förutsättning för interaktion och i dagsläget är vänsterns största problem, om något, att kommunikationen som sådan är utsatt för angrepp och attacker från både demokratiska stater och privata företag. En bild av kommunikationen som viktig faktor för den samhälleliga gemenskapen behöver vänstern heller knappast utforma. Utan ett uns av fantasi kan man istället låta sig förundras åt den massintegration på gräsrotsnivå som redan pågår. Låt därför hellre den svenska vänstern utarbeta ett program för tillgång till kommunikation och kultur, oberoende av gränser och etniciteter, och lämna efterföljande upplösning av toketnisk dogmatism åt historiens gång.

Pirater världen över, förenen eder (Gregory Engels, lokalpolitisk piratrepresentant i Tyskland)

Pommes de t'Eire

Amelia Andersdotter — Sat, 11 Jun 2011 11:43:37 +0000

Språk Svenska

"You would not believe it, but we are very protected by various intellectual property rights - geographical indications, plant variety rights and patents can all be used to keep us from proliferating and you from growing or selling potatos."

Yesterday I briefly commented on the differences between conservatism in Sweden and on Ireland (some discussions that are no longer current in Sweden may be in Ireland and vice versa, was my argument). And when talking about Ireland, how can one not be reminded of the tragic potato monoculture incident that led up to the potato famine of 1845? Close to my heart and related to potatos and monocultures are plant breeders' rights, a type of intellectual property right that is close to patent rights but applicable only to plants varieties ("varieties" like the ones illustrated below). The right entails a 20 or 25 year long protection "term" within which you are the only plant breeder who are allowed to retail your particular type of plant variety. Just as patents, it protects the rights holder from having other people continue "breeding" on their particular plant variety for commercial purposes.

The association to the on-going potato war of Belgium and ensuing intellectual property details are also not far from my mind. Dramatic headlines and democratic musings ensue as a field of potatoes outside Gent University Agricultural Department was liberated, or vandalized, by a group of activists disagreeing with the covert cultivation of GMO crops on open fields (no control over where the crops spread) in a privately-funded research project where the proceeds of the research was to fall in into the hands of the funder. The university calls the potato liberation "a scientific catastrophe and a sign that democracy is not working well" (my translation). I am of the firm belief that the democratic deficit, and the tragedies to science, agriculture and society to be found herein, lie in the circumstance that the crops are destined to fall subject to an intellecual property right that can have an impact on people who've mistakenly become associated with aforementioned crop.

As much as I respect research, since the mid-1990s there have been worrying tendencies at the European Patent Office to include plants within what's considered patentable matter. The plant variety rights are somewhat "adapted" for agriculture in so far as you're allowed to save seeds, basically (a patent right would require you to renew your license/buy new seeds for each year you want to continue industrial application of the crop). There is not really any good way of telling which type of right the private investor in the Gentsian potato field was planning to go for at the end of the research project.

But say the university and their sponsors opt for getting the "weaker" right (which is the plant breeders' right in this case).In the origins of plant variety rights I seem to recall potato farmers in the UK protested loudly their fears that the sudden emergence of an intellecual property right in the field would cause a big ownership concentration in the seed providers. Their fears turned out to be entirely justified - the market for providing original seeds is currently very centralized and intellectual property rights encourage further centralization of originators. Certainly there are reasons to criticize the university of Gent for this project, even if they label it research?

Plant breeders' rights are typically pushed by large seed enterprises (Monsanto springs to mind, but they're by no means the only actor on this market) in regions of the world where patent offices feel disinclined to include plants in the patentable subject matter, namely Latin America (who appear to be having quite a lot of unique potatos per country/region). Thus it is that most Latin American countries seem to have updated or strengthened their plant variety protection laws in the last five years. Particularly in Chile, these actions were criticized for benefiting primarily foreign investors. I would hate it for my university to be able to avoid responsibility for participating in the perpetuation of such market strategies by vague alusions to democracy and science.

Below is a sign naming various forms of potatos and the characteristic looks of each sort (list of older varieties here, pre-1960s). The rumour goes that Asterix is slowly disappearing from the market after it was discovered to be weak against a particular type of pest or mould. I like Columbo and Ostara, eat Blue Congo because it looks cool (it's dark blue!) and would like to try "Matilda". The most common sorts of potatos found in Swedish supermarkets are King Edward and Asterix.
On a side-note, it appears Spain is leading the development for climate-change-resistant potatoes.