Amelia Andersdotter - EU

En titt på EU:s rymdprogram

Valeria Velazco — Wed, 13 Nov 2013 14:46:58 +0000

Language Swedish

Vad associerar vi rymden med? Star Wars? Star Trek? Ja varför inte - människor som alltid är sena (inklusive mig) har alltid drömt om att kunna (och lyckas) teleportera sig. Mer sannolikt, så ser vi rymden som en sektor av spetsforskning och innovation. Visionerna om att nå rymden och dess framstående vetenskapliga och teknologiska potential har motiverat mänsklighetens intelligens och färdigheter att skapa nya material och ny teknik, så att vi ska kunna förstå jordens miljö. Vissa europeiska länder har skaffat relativa dugliga erfarenheter exempelvis, Frankrike, Tyskland och Italien. Den Europeiska rymdorganisationen (ESA) har skapat ett effektivt samarbete för fredliga rymdaktiviteter mellan många europeiska länder. Nu vill EU uppmuntra och ta fördel av dessa aktiviteter.

Det är sant att resulterande teknologier är viktiga och växande: tack vare satelliterna har vi internetkommunikation, radiosändningar, GPS system och observationstjänster. Självklart är roten av denna industri fortfarande de försvarsorienterade och aktiva militära satelliterna, som täcker omloppsbanorna runt jorden och som nådde sin topp under det sista decenniet av Kalla Kriget. Även de huvudsakliga aktiviteterna som lansering och tillverkning av rymdskepp, är helt eller delvis under kontroll av nationella, militära myndigheter. Men den civila sektorn tar mer och mer plats i frågan Rymden. EU vill utöka den sociala och ekonomiska verksamheten för rymdaktiviteter - vilket är mycket välkommet. Trots allt så kommer det mesta av pengarna för rymdforskning från folket.

Exempelvis så är EU:s investeringar i rymdforskning och ny kapacitet så som Galileo och Copernicus, nyckelverktyg som kommer behöva vårt stöd. Galileo, Europas motsvarighet till GPS, kommer sammanlagt att ha 30 satelliter under civil kontroll. Det betyder att Eu kommer kunna bli oberoende från militärt kontrollerad amerikansk GPS p.g.a. att ekonomin kommer då tillåta detta. Copernicus kommer att täcka ett x antal satelliter för att observera jorden.

Detaljerna för dessa två program behöver vi ta tag i, precis som för EU:s övriga globala strategier. Det gäller speciellt för vilken data som kommer att göras tillgängligt. Data vi får ut från rymdforskning måste vara enkel att få tag på därför att många intresserar sig av den, men mest för att pengarna för forskningen är skattepengar.

Något annat som kommer behövas inför framtiden är planering så att kollisioner mellan satelliter och med rymdskrot inte uppkommer. EU vill sätta upp en ”varningstjänst" så att satellitägaren eller operatören vet när en rymdfarkost kommer så man kan undvika kollision i framtiden. Denna lösning skulle spara tid och pengar. Samtidigt skyddas integriteten hos alla de som använder sig av operatörens data.

English

Looking at EU space assets

Julien Bencze — Mon, 09 Sep 2013 14:20:58 +0000

Language English

What do we associate space with? Star wars? It can be, we actually had a “cold” one, years ago. Star Trek ? Yeeeees, people that are always late (including me) have literally dreamt of being instantly (and successfully if possible!) teleported. More down to earth, we can also consider space as being a sector of top research and innovation. The hostile laws of physics to reach space and its great scientific and technological potential have motivated human intelligence and skills to create new materials and technologies, and understand better THE earth environment. Some European countries have acquired a relatively solid experience, France, Germany, Italy… The European Space Agency (ESA) has been performing an efficient cooperation for peaceful space activities between many more European countries. Now the EU wants to encourage and benefits from such activities.

It’s true that “downstream” space applications are important and growing: thanks to the satellites we can have internet connexion, broadcasting, navigation system and earth observation services. Of course, the root of this industry is still defence-oriented with old and active military satellites covering the orbits and whose reign reached its peak during the last decades of the Cold War. Also the main activities such as the launching and manufacturing of space crafts are entirely or partly under national, military assets. But the civil sector is surely taking more “room” in space, and the fact that the EU wants to better diffuse social and economic benefits of space activities is welcomed. After all, most of the money in space comes from the public.

For example, the investments of the EU into space research and new capacities such as Galileo and Copernicus, are key tools that will need our support. Galileo, Europe’s own navigation system, will gather 30 satellites, under civil control, and will enable the EU economy to be independent from the military-ruled, American “GPS”. Copernicus will cover a bunch of satellites to observe the earth.

The details of these two main programs and the global EU strategy would need to be taken care of, in particular as regards the data available. Space data will need to be easily accessible because of a high downstream potential, and also because it mostly comes from tax payers' money.

Avoiding the collision of spacecrafts with space debris or with other spacecrafts will also be needed in the mid-long term. The EU wants to set-up a service of “alert” sent to the satellite owner or operator in order for him to avoid the collision of its spacecraft in time. Such service should result in substantial time and money saving for the satellite operator while preserving the integrity of all the downstream applications depending on it.

Svenska

Europeisk politik i ett nötskal

Amelia Andersdotter — Wed, 21 Aug 2013 15:56:47 +0000

Language Swedish

EU:s relation till sina medborgare är ambivalent. Å ena sidan är EU en överstatlig organisation som tar bort självbestämmande från nationalstater i Europa och därmed också flyttar makt från medborgare till EU. Å andra sidan finns EU för att de föregående tusen åren av europeisk historia visade sig bli så blodig att kanske någon tredjedel av EU:s befolkning rök med vart 50:de år eller så. EU finns för att vi ska slippa bli köttsligt lidande av att våra regeringar hatar varandra.

EU:s regeringar har jättesvårt att komma överens. Det märks i internationella organisationer som FN (regeringarna koordinerar på förhand sina ställningstaganden, och sedan väljer ändå 50% av medlemsländerna att avvika från EU:s ståndpunkt - trots att man kommit överens - för att man kan - trots att det får både EU och medlemslandet att se korkade ut - och för att man inte vill ge de andra medlemsländerna nöjet att komma överens med den egna medlemsstaten). Det märks i handelsförhandlingar (regeringarna säljer ut varandra till EU:s förhandlingspartners, så att det blir helt omöjligt att ta tillvara gemensamma europeiska intressen i handelsförhandlingarna: det kan gälla miljöstandarder, investeringsstandarder, produktlistor och importtullar). EU har helt enkelt inte kapaciteten att försvara "sina" intressen (de intressen som objektivt vore bäst för hela Europas befolkning) för varje medlemsland är så upptaget med att antingen försvara sig själva, eller hacka på något annat medlemsland, att de ständigt prioriterar att sätta käppar i hjulen.

När utrikesminister Carl Bildt kommenterade på amerikansk övervakning av europeiska institutioner i somras svarade Bildt syrligt att han misstänkte att det inte stod så väl till med informationssäkerheten i Bryssel: flera gånger hade svenska regeringen fått tag på dokument som inte var offentliga från andra än offentliga källor.

Jag har under sommaren suttit och tänkt på de läckor jag själv mottar. Förslag som beretts men inte blivit färdiga, eller inte ännu publicerats, andra dokument och icke-dokument. Utredningar. Och dylikt. Och visst är det sant att vi i Bryssel har ett ganska stort utbyte av informell information - saker som inte ännu blivit riktigt offentliga men nästan, eller som inte är offentliga och helst aldrig borde bli (eller tvärtom: som definitivt borde bli). Och det är ju för att hela unionen egentligen är en tävling i backstabbing: många olika intressen som möts och försöker tillskansa sig egna fördelar på andras bekostnad. Det finns ingen egentlig samhörighetskänsla som gör att lojaliteten mot att systemet som sådant bevaras blir starkare än intresset av att få ett etiskt korrekt beslut.

Nu kan man, och bör, på goda grunder ifrågasätta vad de här etiskt korrekta besluten EU försöker uppnå kan vara. Nästan alla personer har sinsemellan lite olika saker de uppfattar som etiska och moraliska. Men EU:s arbete präglas av just denna kamp om vilken etik och moral som ska gälla. Medan nationalstater oftast skyddar sitt eget existensberättigande ("jag finns, därför får jag finnas") skyddar EU snarare värderingar som gör det möjligt för oss att leva i frid medelst långa diskussioner och icke-våld ("jag finns, därför diskuterar jag").

EU har inget eget våldsmonopol. Europol utvecklas visserligen stadigt, men våldsmonopolet är fortfarande någonting som bara nationalstaterna har. EU har ingen säkerhetstjänst. EU försöker, istället för att sprida misstanke och oro, motverka misstanke och oro. Man kan ifrågasätta hur framgångsrikt EU lyckats med detta - i t ex Sverige har vi en väldigt EU-kritisk debatt, och de flesta svenskar har nog innerst inne känslan av att vi här i Norden skulle klara oss bättre själva.

Framför allt i takt med att polisiära samarbeten i EU har utvecklats under 2000-talen har vi sett mer och underligare lagstiftning som drabbar medborgare väldigt negativt: gränspolitiken är ett typexempel. Mer övervakning, fler vapen, subventionerade vapen till södra Europa, dåligt efterlevda lagar om behandling av flyktingar, pass- och ID-kort som var som specialutformade för att skapa konkurrensproblem i smartcardindustrin, osv. Också europeiska häktningsordrar är läskiga, europeiska PNR-data. SIS II-projekten inom Schengen-samarbetet är säkerligen ingenting vi som medborgare egentligen kände att vi ville EU skulle göra. Men det är ju också för att medlemsstaterna har bett om det - med start i Haagprogrammet 2004 har medlemsstaterna, deras justitieministrar och affilierade polismyndigheter drivit på väldigt starkt för att det här samarbetet ska fördjupas och utökas.

EU:s direktorat för mänskliga fri och rättigheter, samt samvetsgranna Europaparlamentariker, försöker hålla emot. Man har skrivit ett särskilt förslag till direktiv om personuppgiftshantering för polisiära syften, som är särskilt från den förordning som hanterar personuppgiftshantering i allmänna fall. Direktivets och förordningens texter var till en början mycket likalydande - nu har det gått 1,5 år, och det finns ännu inga läckor från medlemsstaterna (de håller sig i skinnet när det är deras möjlighet att utöva våld mot medborgare som står på spel), och det är svårt att säga hur pass illa däran direktivet hamnat.

Det är egentligen ganska hoppingivande att filosofin "jag finns, därför diskuterar jag" leder till det rationellt upplysta beslutet att det är bra med mänskliga fri- och rättigheter. Mindre hoppingivande är det förstås att många medlemsstater, där Sverige är en av de värsta, absolut inte verkar sälla sig till denna upplysta, rationaliserande filosofi.

Personligen tror jag att den eviga diskussionen, de eviga läckorna, käbblet och de ständigt närvarande betänkligheterna om etik och moral nog är ganska nyttiga för den allmänna friden i Europa. Vi är inte så bra på etik och moral som vi borde vara - vi är ofta inkonsekventa, ibland bryr vi oss inte, vi säger både det ena och det andra och byter fot beroende på vilken enskild ledamot som skaffat sig inflytande i en specifik process. Å andra sidan finns det små handlingsutrymmen, just eftersom informationen flödar ganska fritt, när det gäller. Förändringsarbete är så klart mestadels utan förutsättningar (Unionen är stor, det finns många aktörer som kan streta emot), men de väldigt små förutsättningar som finns ändå, finns just för att vi har ett stort informellt informationsutbyte.

Jag föreställer mig att det är sämre ställt med sånt i Sverige.

I slutändan är det frågan om nationalstaten har så mycket existensberättigande. Det viktigaste är väl ändå att vi medborgare har gemensamma system medelst vilka vi kan komma överens på rimliga grunder? Hela poängen med det oberoende rättssystemet och gemensamma spelregler som rättssystemet uttolkar måste rimligtvis vara att vi ska hjälpa varandra lösa konflikter, som kan uppstå innanför eller utanför en befintlig spelregel. All lagstiftning som inte löser eller förhindrar uppkomst av konflikter är onödig.