Amelia Andersdotter - Europeisk politik

Amelia visited Czech Pirates' General Assembly in Plzeň

Jan Louzek — Mon, 09 Sep 2013 13:51:01 +0000

Språk Engelska

As I've writen in my earlier post, most of the central European Pirate Parties are getting ready for the elections. This literally means Germany, Luxembourg, Austria and the Czech Republic. Pirates from the last mentioned one gathered in the city of Plzeň in order to talk about the upcoming elections, to review the progress made so far and most of all - to elect a new Board and a president, which could lead the Party to the early elections in October 2013.

But not only elections were on program during the all day long meeting in Plzeň. The current member of Czech Senate (one and only Senate member representing Czech Pirates), Libor Michálek briefed about the work he made in past months. He also expressed a strong word of support for several candidates for the upcoming legislative elections in certain regions of the country. Oldřich Kužílek, one of the authors of the czech Law on public access to information (106/1999) had a presentation related to the Freedom of informations component of the Pirate program.

The whole event was closed by a final speech made by Amelia Andersdotter. Amelia especially pointed out that the current efforts for protection of the Internet must continue - as more and more users are subjected to unlimited and uncontrolled surveillance of intelligence agencies. Aside of this, Amelia was well aware of the current progress of election camapigns in Germany, Austria and the Czech Republic. That is why she proposed a better cooperation between pirate communities in all mentioned countries. As the Deník Referendum published in their own interview with Amelia, Pirates from one country can provide the necessary voluntary workforce for communities in other countries and vice versa - even if they would be distributing leaflets or posters. She also noted, how international the Pirate movement is - as a good example of this practice she mentioned countries like Russia, Norway or Switzerland, where pirate volunteers not seldomly come from.

In her opinion the future of Czech Pirate Party seems to be clear: There are many supporters now and there can be even more, as the central topics for the Party are becoming more and more important for the rest of the society. Public access to information can be one of these.

När patenträtten till sist reformeras är det riktiga slagfältet någon annanstans

Amelia Andersdotter — Sat, 07 Sep 2013 17:29:19 +0000

Språk Svenska

Vid varje givet tillfälle i mitt liv slås jag av nya saker som jag känner att jag kan behöva förklara närmare eller mer precist. En av de sakerna var en kommentar jag i förbifarten plockade upp under veckan som gick om huruvida den amerikanska rättsapparaten håller att lösa sina patentproblem. Jag har skrivit lite grann om Europeiska konkurrensverkets arbete med licensiering av standardessentiella patent tidigare under våren, och det har också Nils Agnesson. De inläggen bör dock inte vara nödvändiga för att följa det nedanstående.

Patent orsakar stora problem för IT-företag, i mobiltelefoni och i andra sektorer. Det är ett känt problem att utgången av patent i både läkemedelsindustrin och bioteknikindustrin kommer att medföra stora ekonomiska utmaningar för de globala jättar som under de senaste 30 åren byggt hela sin närvaro på marknaden på premissen att staten ska skydda deras produkter. Det är framför allt överpatentering och otydliga patentkrav som ställer till problem, samt att få standardorganisationer fram tills alldeles nyligen alls har tänkt på metoder att hantera just licenser av patenterade, upphovsrättsskyddade eller designrättsskyddade delar av standarder.

Amerikanska rättsfall och amerikanska diskussioner om ny lagstiftning får ofta god täckning i Sverige eftersom vi har en förhållandevis hög förståelse för engelska. Så gäller det inte med varken fransk, nederländsk eller tysk rätt trots att det egentligen också händer mycket där. Även i brittisk rätt händer det mycket, men inte ens detta får särskilt stor spridning i Sverige trots frånvaron av språkbarriär.

Den kommentar jag snappade upp var att man nu pratar om patentreform i USA. En sådan reform har redan ägt rum genom America Invents Act, som för över USA från det naturrättsgrundade ”first-to-invent” till det mer marknadsbaserade ”first-to-file” - alltså vem som ska ha rätt till det senare patentet och under vilka omständigheter. EU och alla länder som är med i den europeiska patentkonventionen har redan använt systemet first-to-file i flera decennier, så egentligen har USA ”kommit ikapp” snarare än ”reformerat sig förbi”. Annan utveckling i USA är dock flera betydande rättsfall om vad som utgör en rimlig licens, under vilka omständigheter man får vägra att tilldela någon en licens och under vilka omständigheter patenträttigheter kan utgöra grund för importstopp. Här har den amerikanska rättsutvecklingen gått snabbare än vad den gått på EU-nivå, men typen av mål som diskuteras i USA finns det gott om på medlemsstatsnivå även i EU. Ett fall som refererats till EG-domstolen nyligen rör när man är en villig licenstagare (alltså, en sådan som patentinnehavaren inte får vägra att ge licens till), och kommissionen har redan i ett specifikt fall kört över ett avgörande från tyska högsta domstolen som kom redan 2006 och definierat ”villig licenstagare” mycket bredare. Angående vad som utgör en rimlig licens finns ännu inte europeisk praxis, och normalt ska det nog ses som ett totalt misslyckande att marknadens parter inte lyckas komma överens om prissättning själva. Konkurrensmyndigheterna i EU kikar även på detta, även om det är föga troligt att just svenska KKV ägnar sig åt saken i någon större utsträckning – små medlemsländers konkurrensmyndigheter har helt enkelt mindre resurser, och för närvarande verkar det istället vara korruption i kommunal och regional upphandling som utgör Konkurrensverkets fokus.

Det som dock är väldigt lurigt med USA, och som man gärna missar, är att alla dessa industrier som tycker att patent är besvärliga oftast inte vilar sina affärsidéer och produktidéer på patent utan på företagshemligheter. IT-tjänstleverantörer som Google, Facebook, reklamföretag och andra hänvisar för sin mjukvara betydligt oftare till företagshemligheter än till patent eller upphovsrätt. Också läkemedelsindustrin och biotekindustrin försöker oftast, och har egentligen alltid oftast försökt, skydda sig med hjälp av företagshemligheter. I USA skyddar man sedan 1982 företagshemligheter som om de vore immaterialrätter – alla internationella avtal, och den typen av straffrättsliga utredningar och bördor på åklagare, domare och jurister som rör patenträtter, upphovsrätter och varumärkesrätter i USA gäller alltså också företagshemligheter, och företagshemligheterna uppnår därmed en status som är något starkare än till exempel egendomsrättens status. Det här reflekteras för övrigt också i hur amerikanska militären har definierat hot mot amerikanska företagshemligheter i sitt nätverkssäkerhetsarbete.

I EU definieras företagshemligheter istället oftast som en konkurrensrättslig fråga, det vill säga någonting som rör ett förhållande mellan två marknadsaktörer. I den absoluta majoriteten av alla EU-länder kan olämpligt spridande av företagshemligheter klassas som ”illojal konkurrens” eller ”otrohet mot huvudman” men man har inte gjort intrång i någon äganderätt eller immaterialrätt. Det gör att direktiv som IPRED och direktivet om skydd av immaterialrätter vid unionens gränser inte tillämpas på företagshemligheter, generellt. I Frankrike ligger företagshemligheterna dock i ”industrirättslagen” (immaterialrätter som inte är upphovsrätt). I Tyskland kan de enstaka fall klassas som äganderätter. I Sverige har vi en särskild lag för företagshemligheter från 1982 som etablerar dem inte som äganderätt eller immaterialrätt, utan för vilka vi har ett särskilt och betydligt mildare regelverk än vi har för upphovsrätt och patenträtt.

Det är av olika skäl opraktiskt att amerikanska regeringen och många andra regeringar verkar ha velat insätta våldsmonopolet och statens fullständiga utredningsresurser för att skydda företagshemligheter. En företagshemlighet är per definition någonting som allmänheten inte får veta vad det är, och som därför inte heller staten vet vad det är, och det kan vara dumt att därför lägga stora resurser på att skydda och upprätthålla detta odefinierade, okända objekt. Att istället se företagshemligheter som någonting marknadens parter får hantera sinsemellan sig är mycket intuitivare och ger också upphov till betydligt färre risker för rättssäkerhet, arbetstagarsäkerhet, och andra dåliga saker än en definition av företagshemligheterna som äganderätt eller immaterialrätt.

Jag är alltså inte i allmänhet särskilt optimistisk över utvecklingen i USA. Jag tror bara att spelfältet har flyttats någon annanstans, och att det framför allt flyttas in i det militära. Vissa amerikanska delstater, t ex Kalifornien, har dock mycket vettiga regler kring konkurrensklausuler (förbud mot användning av erfarenhet från tidigare anställning i ny anställning under en viss tidsperiod), nämligen att de helt underkänns. Det skapar bättre rörlighet på arbetsmarknaden och gynnar också småföretagsamhet. Detta har vi på mitt kontor försökt uppmuntra också i EU genom att stödja och hjälpa medborgare lämna in svar på kommissionens företagshemlighetskonsultation tidigt i våras.

Pirate Party Europe Conference in Luxembourg

Jan Louzek — Fri, 06 Sep 2013 16:08:58 +0000

Språk Engelska

After a long work the foundation of the Pirate Party Europe entered one of it's final stages. The ceremony of signing the statutes and manifesto of the Pirate Party Europe took place on 4th September in Luxembourg City (Abayé de Neumünster) and it was part of the Pirate Party Europe Conference.

A day earlier me and Mattias arrived to Luxembourg to meet some of the Pirates, who decided to go to the event with us. Since the conference took place in Luxembourg, it is not surprising to see that most of the visitors came mostly from Germany, Luxembourg, Belgium, France or Switzerland. There were also delegations from more far-away countries, like Spain, Russia etc. The conference began with a nice morning workshop, which was then followed by voting of amendments and possible changes in the manifesto.

In order to avoid prolonging the whole conference, the voting section was decided to be simple and strict. First of all the changes made since the Warsaw conference in July were presented and then voting begun. Most of the amendments were of cosmetic nature; some of the Pirates from Italy proposed to change the name of the title of the leading person of PP EU, due to translation reasons. The voting section was perfectly organized so the whole process did not take very long (abouth half an hour). The conclusions were clear. After the voting session Amelia and Joni (our new intern, a photographer) arrived for the signing ceremony.

The documents were signed by the Pirates of Belgium, Catalonia, France, Germany, Greece, Italy, Luxembourg, Norway, Russia, Sweden and Switzerland. Two representatives signed the documents on behalf of the Croatian and Finnish pirate parties, that had no . It should be also mentioned that the representative from Young Pirates was also present. The decision to sign the statutes and manifesto were regarded as historical ones, and as those that can put an end to the long negotiations and as an answer to the question "What the European Pirate Party would look like". As of now, PP EU has its basic documents and position in the European pirate movement that is clearly defined. The fact, that a member of European Parliament was present at the signing event is one those that can confirm this.

When the event ended, local Pirates continued in the election campaign in Luxembourg. As I've mentioned earlier, the Luxembourg Prime minister decided to resign due to a wiretapping scandal, that took place in Luxembourg in the first half of 2013.

This event, that is a final stage before the official foundation of Pirate Party Europe got already be mentioned in local media. There is a note in Luxemburg ones, and the results of the campaign are now known as far as in Finland. And we shouldn't also forget about the Pirate Times.

Förslag på ny varumärkeslag låter företag äga en doft

Ulf Pettersson — Tue, 03 Sep 2013 13:47:11 +0000

Språk Svenska

EU-kommissionen är på gång med att göra om EUs varumärkeslagstiftning. Varumärkeslagstiftningen är komplex men klart är att förslaget innebär en stor förändring. Som nästan alltid när immaterialrättslagar görs om blir lagen mer restriktiv: de som äger varumärken gynnas. Alla andra betalar. Ett varumärke är en ensamrätt för ett företag på användningen av en viss grafisk eller språklig symbol för kommersiella syften inom ett visst område. EU-kommissionens utkast tar bland annat bort det nuvarande kravet på att sådana märken måste kunna återges grafiskt.

Monopolrätt på färger, dofter och ljud

Sedan en tid har inte bara grafiska märken utan även ljud kunnat registreras som varumärken, med motivationen att även ljud kan återges grafiskt i form av noter. Flera företag har även försökt registrera dofter. I praktiken har försöken att göra varumärken av ljud och dofter begränsats av kravet på grafisk återgivning. Kravet på att varumärken måste kunnas återges grafisk återfinns - så vitt jag vet - i alla länders varumärkeslagar. Att ta bort kravet på grafisk återgivning innebär därför en potentiellt mycket kraftig expansion av varumärkesrätten. Det enda kravet för att kunna få monopolrätt till vad som fortfarande kallas "märke" blir istället att det behöver kunna "avgränsas precist". Alltså blir det fritt fram för företag att äga inte bara en symbol, ord eller färg - utan även ett ljud, en doft, textur eller smak.

Expansionen innebär att yttrandefriheten snävas in, konkurrensen begränsas och framför allt att antalet dyra rättsprocesser om vad som är ett giltigt varumärke och inte riskerar att explodera.

En rad andra ändringar införs. Begränsningar och undantag smalnas av, rätten att invända mot varumärken begränsas i flera fall, möjligheterna att överlåta märken förbättras. Det nuvarande kravet på sökningar bland befintliga märken innan ett nyregistrering tas bort och kravet på att ansökningar ska publiceras offentligt begränsas, eftersom publicering nu bara ska göras med syftet att undersöka för opponering. Tredje parters möjlighet att komma in med observationer begränsas, eftersom dessa nu måste göras före slutet av oppositionsperioden. Å andra sidan ges registreringsbyrån möjlighet att inleda prövning på nytt om den önskar. Ytterligare text gör om "date of publication" till "date of filing" eller "date of priority". En rad artiklar ger kommissionen mer makt genom delegerade akter. Kort sagt: de flesta ändringar är negativa ur ett informationsfrihetsperspektiv.

Gränsåtgärder stoppar livsnödvändig medicin

De enskilt farligaste ändringarna är dock gränsåtgärderna.

En av de mest människofientliga aspekterna av det hårt kritiserade ACTA-avtalet var nya regler för gränsåtgärder, "border measures". Gränsåtgärder innebär att varor som påstås bryta mot en immaterialrätt beslagtas och förstörs om de förs över en tullgräns. Det har lett till extremt allvarliga konsekvenser där livsuppehållande medicin, som passerar via EU på sin sjörutt till fattiga länder, vid flera tillfällen har stoppats. Trots att medicinerna på alla sätt är lagliga både i sitt tillverkningsland och sitt destinationsland och trots att de ofta finansierats med skattemedel har läkemedelsbolag i EU fått rätt att förstöra dem för att skydda sina egna vinster. Argumentet är att medicinerna bryter mot immaterialrätter som gäller i Europa. Det mest kända fallet är de så kallade nederländska beslagen, som gäller patent. Men även varumärken har resulterat i att medicin beslagtagits. Den tyska tullen beslagtog amoxicillin, ett antibiotika for barn, därför att namnet ansågs vara alltför likt det registrerade varumärket Amoxil som då ägdes av läkemedelsjätten GlaxoSmithKline.

Flera akademiska analyser visar att gränsåtgärder för "varumärkesintrång" är ett svårt problem:

"The labels used to identify generics often may be to some extent similar or close to the trademarks of the original manufacturer."

"The generic producer would need to distinguish its labeling from all protected trademarks in all transit countries in order to ensure that the medicines are not seized in transit..."

"Trademark concerns frequently hinder generic medicine market penetration”

Till följd av EUs hårda och absurda lagar om gränsåtgärder beslagtas varje år mängder med helt lagliga varor helt av misstag. Enligt EUs tullstatistik har antalet felaktiga gränsbeslag med syftet att förhindra "immaterialrättsintrång" ökat med 46 % på tre år till över 2700 felaktiga beslag per år. Och det är konservativt räknat.

"Förfalskad" medicin: industrin överdriver och luras

Det officiella syftet med gränsåtgärderna är att hindra förfalskade mediciner. Men problemet med förfalskad medicin är knappast mer än marginellt. Lönsamma tillverkare har få incitament att sälja produkter som inte fungerar, om de förfalskar varor kan de bara sälja en gång. I slutändan är problemet med förfalskad medicin mycket kraftigt överdrivet. Syftet är att ge dominerande bolag argument för införande av konkurrensbegränsningar som kan upprätthålla deras marknadsmakt. Enligt WHO är andelen förfalskad medicin 'extremt låg'; den utgör mindre än 1 % av marknadsvärdet av all medicin som säljs i EU:

"In most industrialized countries with effective regulatory systems and market control (i.e. Australia, Canada, Japan, New Zealand, the United States of America, and most of the European Union), incidence of SFFC medicines is extremely low – less than 1% of market value according to the estimates of the countries concerned."

Amelias ändringsyrkanden

Oavsett medicin eller andra varor kan man fråga sig varför europeiska producenter ska ges rätt att stoppa laglig och nyttig handel mellan tredjepartsländer? Och varför ska europeiska skattebetalare dessutom lägga resurser på att upprätthålla dessa hinder för att gynna vissa privata företag? Minskad konkurrens mot europeiska tillverkare kan gynna dessa på kort sikt, men på lång sikt försämrar det deras relativa produktivitet. Alla blir fattigare.

För att försvara rättvisa, konkurrens, fri handel samt tillgång till medicin förslår Amelia därför en rad ändringsyrkanden via handelsutskottet INTA. Bland annat skriver vi så här:

With the aim of strengthening the free exchange of goods and services, free competition, equality, consumer choice and the right of access of all to affordable medicines and other goods without overpaying to monopolistic providers, the European Union should follow the Doha Declaration and similar texts which provide for those in need over those with the aims of greed.

I parlamentet

De nya lagarna omfattar dels ett direktiv som därefter måste implementeras av varje medlemsstat, dels av en förordning som gäller direkt som lag (med tillhörande utredning). I EU-parlamentet behandlas frågan av lagutskottet JURI. Ansvarig för utskottets rapport är den svenska folkpartisten Cecilia Wikström. I lagutskottet skuggas frågan av Amelias kollega Christian Engström som även bloggat i frågan. Parlamentets handelsutskott INTA gör ett yttrande om förslagets handelspolitiska konsekvenser, författat av rumänen George Cutas. Amelia är ansvarig för att skugga yttrandet för den Gröna gruppen.

Malmströms demokratiska ansvar

Amelia Andersdotter — Tue, 03 Sep 2013 08:01:57 +0000

Språk Svenska

EU är en stor organisation och har många armar. Idag uppmanar jag och tio andra framstående politiker och nätdebattörer Cecilia Malmström att se till att det kommer att notice-and-action-direktiv i DN.

Det här direktivet har nästan redan författats - det har bara inte offentliggjorts som förslag på direktiv och risken är överhängande att kommissionen väljer att lägga fram ett förslag till rekommendation istället. Skillnaden mellan direktiv och rekommendation är att det ena är bindande, men framtaget under öppna, demokratiska former. Den andra är inte bindande för medlemsstaterna men formuleringarna utsätts inte heller någon gång för öppen, demokratisk diskussion.

Lyckligtvis är det inte bara i Sverige vi vill att parlamentet ska ryta ifrån när kommissionen försöker förmörka och fördunkla politiska processer. Tillsammans med nio kollegor skrev jag redan i juli ett brev till kommissionär Michel Barnier, Cecilia Malmströms kollega, där vi bad om ett direktiv. Detta brev har ännu inte fått något svar och därför funderar vi nu på hur vi kan gå vidare med att sätta ytterligare press på kommissionen och kommissionärerna för att vår roll att demokratiskt representera europeiska medborgare faktiskt ska ges tyngd och vikt.

Den som vill kan hjälpa till genom att skriva till sina ledamöter i Europaparlamentet och fråga hur just dem arbetar för att försvara parlamentets demokratiska verksamhet. Det kan inspirera dem att hjälpa oss som inte tror att kommissionen på egen hand och under mystiska omständigheter ska utarbeta lagstiftning.

Europeisk politik i ett nötskal

Amelia Andersdotter — Wed, 21 Aug 2013 15:56:47 +0000

Språk Svenska

EU:s relation till sina medborgare är ambivalent. Å ena sidan är EU en överstatlig organisation som tar bort självbestämmande från nationalstater i Europa och därmed också flyttar makt från medborgare till EU. Å andra sidan finns EU för att de föregående tusen åren av europeisk historia visade sig bli så blodig att kanske någon tredjedel av EU:s befolkning rök med vart 50:de år eller så. EU finns för att vi ska slippa bli köttsligt lidande av att våra regeringar hatar varandra.

EU:s regeringar har jättesvårt att komma överens. Det märks i internationella organisationer som FN (regeringarna koordinerar på förhand sina ställningstaganden, och sedan väljer ändå 50% av medlemsländerna att avvika från EU:s ståndpunkt - trots att man kommit överens - för att man kan - trots att det får både EU och medlemslandet att se korkade ut - och för att man inte vill ge de andra medlemsländerna nöjet att komma överens med den egna medlemsstaten). Det märks i handelsförhandlingar (regeringarna säljer ut varandra till EU:s förhandlingspartners, så att det blir helt omöjligt att ta tillvara gemensamma europeiska intressen i handelsförhandlingarna: det kan gälla miljöstandarder, investeringsstandarder, produktlistor och importtullar). EU har helt enkelt inte kapaciteten att försvara "sina" intressen (de intressen som objektivt vore bäst för hela Europas befolkning) för varje medlemsland är så upptaget med att antingen försvara sig själva, eller hacka på något annat medlemsland, att de ständigt prioriterar att sätta käppar i hjulen.

När utrikesminister Carl Bildt kommenterade på amerikansk övervakning av europeiska institutioner i somras svarade Bildt syrligt att han misstänkte att det inte stod så väl till med informationssäkerheten i Bryssel: flera gånger hade svenska regeringen fått tag på dokument som inte var offentliga från andra än offentliga källor.

Jag har under sommaren suttit och tänkt på de läckor jag själv mottar. Förslag som beretts men inte blivit färdiga, eller inte ännu publicerats, andra dokument och icke-dokument. Utredningar. Och dylikt. Och visst är det sant att vi i Bryssel har ett ganska stort utbyte av informell information - saker som inte ännu blivit riktigt offentliga men nästan, eller som inte är offentliga och helst aldrig borde bli (eller tvärtom: som definitivt borde bli). Och det är ju för att hela unionen egentligen är en tävling i backstabbing: många olika intressen som möts och försöker tillskansa sig egna fördelar på andras bekostnad. Det finns ingen egentlig samhörighetskänsla som gör att lojaliteten mot att systemet som sådant bevaras blir starkare än intresset av att få ett etiskt korrekt beslut.

Nu kan man, och bör, på goda grunder ifrågasätta vad de här etiskt korrekta besluten EU försöker uppnå kan vara. Nästan alla personer har sinsemellan lite olika saker de uppfattar som etiska och moraliska. Men EU:s arbete präglas av just denna kamp om vilken etik och moral som ska gälla. Medan nationalstater oftast skyddar sitt eget existensberättigande ("jag finns, därför får jag finnas") skyddar EU snarare värderingar som gör det möjligt för oss att leva i frid medelst långa diskussioner och icke-våld ("jag finns, därför diskuterar jag").

EU har inget eget våldsmonopol. Europol utvecklas visserligen stadigt, men våldsmonopolet är fortfarande någonting som bara nationalstaterna har. EU har ingen säkerhetstjänst. EU försöker, istället för att sprida misstanke och oro, motverka misstanke och oro. Man kan ifrågasätta hur framgångsrikt EU lyckats med detta - i t ex Sverige har vi en väldigt EU-kritisk debatt, och de flesta svenskar har nog innerst inne känslan av att vi här i Norden skulle klara oss bättre själva.

Framför allt i takt med att polisiära samarbeten i EU har utvecklats under 2000-talen har vi sett mer och underligare lagstiftning som drabbar medborgare väldigt negativt: gränspolitiken är ett typexempel. Mer övervakning, fler vapen, subventionerade vapen till södra Europa, dåligt efterlevda lagar om behandling av flyktingar, pass- och ID-kort som var som specialutformade för att skapa konkurrensproblem i smartcardindustrin, osv. Också europeiska häktningsordrar är läskiga, europeiska PNR-data. SIS II-projekten inom Schengen-samarbetet är säkerligen ingenting vi som medborgare egentligen kände att vi ville EU skulle göra. Men det är ju också för att medlemsstaterna har bett om det - med start i Haagprogrammet 2004 har medlemsstaterna, deras justitieministrar och affilierade polismyndigheter drivit på väldigt starkt för att det här samarbetet ska fördjupas och utökas.

EU:s direktorat för mänskliga fri och rättigheter, samt samvetsgranna Europaparlamentariker, försöker hålla emot. Man har skrivit ett särskilt förslag till direktiv om personuppgiftshantering för polisiära syften, som är särskilt från den förordning som hanterar personuppgiftshantering i allmänna fall. Direktivets och förordningens texter var till en början mycket likalydande - nu har det gått 1,5 år, och det finns ännu inga läckor från medlemsstaterna (de håller sig i skinnet när det är deras möjlighet att utöva våld mot medborgare som står på spel), och det är svårt att säga hur pass illa däran direktivet hamnat.

Det är egentligen ganska hoppingivande att filosofin "jag finns, därför diskuterar jag" leder till det rationellt upplysta beslutet att det är bra med mänskliga fri- och rättigheter. Mindre hoppingivande är det förstås att många medlemsstater, där Sverige är en av de värsta, absolut inte verkar sälla sig till denna upplysta, rationaliserande filosofi.

Personligen tror jag att den eviga diskussionen, de eviga läckorna, käbblet och de ständigt närvarande betänkligheterna om etik och moral nog är ganska nyttiga för den allmänna friden i Europa. Vi är inte så bra på etik och moral som vi borde vara - vi är ofta inkonsekventa, ibland bryr vi oss inte, vi säger både det ena och det andra och byter fot beroende på vilken enskild ledamot som skaffat sig inflytande i en specifik process. Å andra sidan finns det små handlingsutrymmen, just eftersom informationen flödar ganska fritt, när det gäller. Förändringsarbete är så klart mestadels utan förutsättningar (Unionen är stor, det finns många aktörer som kan streta emot), men de väldigt små förutsättningar som finns ändå, finns just för att vi har ett stort informellt informationsutbyte.

Jag föreställer mig att det är sämre ställt med sånt i Sverige.

I slutändan är det frågan om nationalstaten har så mycket existensberättigande. Det viktigaste är väl ändå att vi medborgare har gemensamma system medelst vilka vi kan komma överens på rimliga grunder? Hela poängen med det oberoende rättssystemet och gemensamma spelregler som rättssystemet uttolkar måste rimligtvis vara att vi ska hjälpa varandra lösa konflikter, som kan uppstå innanför eller utanför en befintlig spelregel. All lagstiftning som inte löser eller förhindrar uppkomst av konflikter är onödig.

Vem har ansvar för datalagringsdirektivet?

Amelia Andersdotter — Mon, 29 Jul 2013 09:24:00 +0000

Språk Svenska

Jag hittade en intressant ledare från DN via en partikamrat (Calandrella) som behandlar det pågående målet mot datalagringsdirektivet i Europeiska unionens domstol i Luxembourg. Domarna från EU har varit mycket kritiska mot direktivets och dess illa avvägda inskränkningar av rätten till privatliv. Direktivet är nämligen klubbat som en regel som harmoniserar den inre marknaden (nuvarande artikel 114 TFEU) snarare än som rättslig och polisiär åtgärd, och då menade kommissionen inför domstolen att man på inre marknadsregler inte genomför samma typ av bedömningar som under ett rättsligt samarbete. Man kan läsa referat från rättegången här , där man för övrigt också kan se att medlemsländerna hoppas att domstolen inte ska begära att de förändrar nationella lagar.

Men DN skriver också detta "Efter att ha förhalat frågan både länge och väl tvingades den borgerliga regeringen slutligen, under hot om böter, foga sig. Det var bland andra den nitiske tidigare socialdemokratiske justitieministern Thomas Bodström som i Bryssel drev på för denna form av övervakning," som om att detta vore ett starkt faktum.

Eftersom jag grubblar på mycket varför jag fattar beslut som jag gör, grubblar jag också över andras beslut. Jag har hört att det var Storbritannien, Belgien och Danmark som började med datalagringsfasoner och att Bodström för den europeiska processen var förhållandevis oviktig. Att Bodström är ansvarig för datalagringsdirektivet i EU, som sagts i Sverige, är en feluppfattning som spreds av Timbro 2005-2006. RIP Act i Storbritannien (för övrigt roligt namn) har funnits sedan 2000, t ex.

Runt 2004-2006 när datalagringen gick igenom var maktbalansen en annan: telekomindustrins jättar hade inte återhämtat sig från de två decennier av avreglering som ägde rum mellan 1980-2000. TeliaSonera höll på att bilda Skanova i en åtgärd som kallas funktionell separation, och som är ganska politiskt traumatisk. Andra telekomoperatörer, Bahnhof eller Bredbandsbolaget, fanns visserligen, men lär ha lagt sin uppmärksamhet mer på marknadsåtgärder än polisverksamhet vid tillfället. Någon IT-industri att tala om, lobbymässigt, fanns inte, och den som hade kunnat finnas hade gått under 3-4 år tidigare i dotcom-kraschen. De enda som var riktigt starka och välorganiserade lobbyisterna vid tillfället var Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten, två gamla institutioner som inte genomgått någon större turbulens de senaste 30 åren än att de yrkesgrupper de representerar fått mer makt.

Det betyder att den betydelsefulla aktör i samhället, Timbro, som hade ett intresse av att skydda telekomindustrins intressen (de är emot datalagringsdirektivet eftersom det är dyrt och svårt för dem att implementera, samt gör att deras kunder misstror dem), gav beslutsfattare felaktig information i beslutsprocessen. Beslutsfattare är inte dummare än att de förstår när de blir felinformerade, och som demonstrerat i ovan stående stycke saknades det andra (ekonomiskt eller intellektuellt) starka aktörer som kunde kompensera för den mindre precisa information som kom från Timbro. Med det menar jag inte att avsikten att verka emot sådan lagstiftning inte fanns, bara att den relativa styrkan, kontaktnäten och politiska strategin ännu inte utarbetats.

Min poäng är att man ska se den borgerliga regeringens ageranden som antingen symbolpolitiska (möjligheten att hacka på socialdemokraterna) eller en konsekvens av att vissa ekonomiska aktörer som var för lobbyistiskt oklipska 2004-2006 fått bättre organisation sedan dess. Förmodligen är det snarare det senare än det tidigare som gör att regeringen försökt verka emot direktivets implementering. Maktbalansen i den grupp människor som informellt påverkar våra beslutsfattare (och mig, t ex) är helt enkelt annorlunda idag än för 10 år sedan. Det betyder emellertid inte att lagstiftning kommer att bli mindre katastrofalt usel i framtiden: den maktbalans som jag tycker mig se uppstår i Sverige är ledd av felaktiga, tidiga kompromisser på medborgarnas bekostnad (försiktighet). Det är också tydligt att förändringen av maktbalans på intet sätt går snabbt och det är också farligt att sätta sitt hopp till framför allt marknadsaktörer som ju i slutändan kan genomföra också konsumentfientliga åtgärder så länge de inte själva behöver ta den etiska smällen (det vill säga - det finns inget principiellt incitament på dessa nya informella makthavare att göra rätt så länge de inte behöver bära skulden för att det blir fel). Rådande institutioner/myndigheter med makt har och kommer fortsätta ha mycket informell makt. Det finns andra institutioner och myndigheter som skulle kunna skapa sig ett större utrymme i diskussionerna men jag finner det föga sannolikt (se här, t ex).

I Bryssel var läget annorlunda: Europaparlamentet var mycket kritiska till datalagringsdirektivet, enligt min spekulation på grund av att andra telekomindustrier än den svenska var bättre organiserade lobbykrafter. I slutändan godkände parlamentet direktivet för att medlemsstaterna hotade med att annars inte ge parlamentet mer beslutanderätt under Lissabonfördraget. Maktbalansen mellan EU:s institutioner är en annan fråga man också kan skriva mycket om - personligen sätter jag högre tillit till parlamentet än medlemsländernas regeringar (även den svenska) eftersom jag tror på etiska beslutsförfaranden.

Glad måndag allihop.

Exclusively Online: EU Data Sovereignty and Privacy in the Cloud

Petr Kopač — Wed, 05 Jun 2013 15:45:05 +0000

Språk Engelska

As I have already mentioned in my previous article, I met Caspar Bowden, who had some really interesting points at the last Open Forum Europe event. The topic is the privacy protection related to the rapidly growing market of cloud services in the context of the law in the US and the upcoming regulation in the EU - EU Data Sovereignty and Privacy in the Cloud - as says the title. I am happy to put his presentation here for you to study it as it seems to be a really interesting summary of what we are dealing with nowadays. It contains not only analysis of the threats, but also recommendations for cloud providers and customers.

eu_data_sovereignty_and_privacy_in_the_cloud_-_ofa_version_22.5.13_based_on_26.9.2012.pdf

(Permission to publish granted by the author of the presentation.)

Är vår data säker i molnet?

Gäst — Tue, 28 May 2013 00:05:36 +0000

Språk Svenska

Många har försökt besvara den här från, men kanske är vi lite närmare svaret efter gårdagens debatt "Kan vi bestämma och begränsa vart vår data befinner sig i molnet, och när behöver vi göra det?" som anordnades av Open Forum Europe .

Diskussionen rörde i första hand personuppgiftsskydd hos tjänsteleverantörer som är baserade i USA. På forumet presenterade följande studie som hävdar att den europeiska oron om Patriot Act och Foreign Intelligence Surveillance Act (FISA) är överdrivna.

Ptja, jag skulle inte vara så säker på det, för å andra sidan finns det gott om oberoende privatlivsförespråkare, till exempel Caspar Bowden, som varnar för att de flesta säkerhetsmekanismer som finns i lagarna bara gäller för amerikanska medborgare, på sådant sätt att europeiska medborgare egentligen inte åtnjuter något skydd.

Förmodligen är det därför många europeiska företag tvekar inför att använda molntjänster baserade utanför deras eget hemland. Kommer vi att se några positiva förändringar i lagstiftningen snart som kan ge större förtroende för nya teknologier?

English

Is our data safe in the Cloud?

Petr Kopač — Thu, 23 May 2013 15:26:36 +0000

Språk Engelska

To this question many tried to answer, but maybe we're a bit closer after yesterday discussion organized by the Open Forum Europe named "Can we determine and restrict the location of our data in the Cloud, and when do we need to?".

The main topic of this discussion was centered on data protection at service providers based in the US. In the forum there was presented this study, which claims that the European concerns about the Patriot Act and Foreign Intelligence Surveillance Act (FISA) are exaggerated.

Well, I wouldn't be so sure about that, because on the other hand, independent privacy advocates, represented here by Caspar Bowden, warn that most of the safeguards apply on US citizens only, so the data from EU citizens is not really protected.

Probably that's the reason why many European companies hesitate to use cloud services outside of their home country. Will we see a positive change in legislature and a gain of trust any time soon?

Svenska