Amelia Andersdotter - Funderingar

Europeisk politik i ett nötskal

Amelia Andersdotter — Wed, 21 Aug 2013 15:56:47 +0000

Language Swedish

EU:s relation till sina medborgare är ambivalent. Å ena sidan är EU en överstatlig organisation som tar bort självbestämmande från nationalstater i Europa och därmed också flyttar makt från medborgare till EU. Å andra sidan finns EU för att de föregående tusen åren av europeisk historia visade sig bli så blodig att kanske någon tredjedel av EU:s befolkning rök med vart 50:de år eller så. EU finns för att vi ska slippa bli köttsligt lidande av att våra regeringar hatar varandra.

EU:s regeringar har jättesvårt att komma överens. Det märks i internationella organisationer som FN (regeringarna koordinerar på förhand sina ställningstaganden, och sedan väljer ändå 50% av medlemsländerna att avvika från EU:s ståndpunkt - trots att man kommit överens - för att man kan - trots att det får både EU och medlemslandet att se korkade ut - och för att man inte vill ge de andra medlemsländerna nöjet att komma överens med den egna medlemsstaten). Det märks i handelsförhandlingar (regeringarna säljer ut varandra till EU:s förhandlingspartners, så att det blir helt omöjligt att ta tillvara gemensamma europeiska intressen i handelsförhandlingarna: det kan gälla miljöstandarder, investeringsstandarder, produktlistor och importtullar). EU har helt enkelt inte kapaciteten att försvara "sina" intressen (de intressen som objektivt vore bäst för hela Europas befolkning) för varje medlemsland är så upptaget med att antingen försvara sig själva, eller hacka på något annat medlemsland, att de ständigt prioriterar att sätta käppar i hjulen.

När utrikesminister Carl Bildt kommenterade på amerikansk övervakning av europeiska institutioner i somras svarade Bildt syrligt att han misstänkte att det inte stod så väl till med informationssäkerheten i Bryssel: flera gånger hade svenska regeringen fått tag på dokument som inte var offentliga från andra än offentliga källor.

Jag har under sommaren suttit och tänkt på de läckor jag själv mottar. Förslag som beretts men inte blivit färdiga, eller inte ännu publicerats, andra dokument och icke-dokument. Utredningar. Och dylikt. Och visst är det sant att vi i Bryssel har ett ganska stort utbyte av informell information - saker som inte ännu blivit riktigt offentliga men nästan, eller som inte är offentliga och helst aldrig borde bli (eller tvärtom: som definitivt borde bli). Och det är ju för att hela unionen egentligen är en tävling i backstabbing: många olika intressen som möts och försöker tillskansa sig egna fördelar på andras bekostnad. Det finns ingen egentlig samhörighetskänsla som gör att lojaliteten mot att systemet som sådant bevaras blir starkare än intresset av att få ett etiskt korrekt beslut.

Nu kan man, och bör, på goda grunder ifrågasätta vad de här etiskt korrekta besluten EU försöker uppnå kan vara. Nästan alla personer har sinsemellan lite olika saker de uppfattar som etiska och moraliska. Men EU:s arbete präglas av just denna kamp om vilken etik och moral som ska gälla. Medan nationalstater oftast skyddar sitt eget existensberättigande ("jag finns, därför får jag finnas") skyddar EU snarare värderingar som gör det möjligt för oss att leva i frid medelst långa diskussioner och icke-våld ("jag finns, därför diskuterar jag").

EU har inget eget våldsmonopol. Europol utvecklas visserligen stadigt, men våldsmonopolet är fortfarande någonting som bara nationalstaterna har. EU har ingen säkerhetstjänst. EU försöker, istället för att sprida misstanke och oro, motverka misstanke och oro. Man kan ifrågasätta hur framgångsrikt EU lyckats med detta - i t ex Sverige har vi en väldigt EU-kritisk debatt, och de flesta svenskar har nog innerst inne känslan av att vi här i Norden skulle klara oss bättre själva.

Framför allt i takt med att polisiära samarbeten i EU har utvecklats under 2000-talen har vi sett mer och underligare lagstiftning som drabbar medborgare väldigt negativt: gränspolitiken är ett typexempel. Mer övervakning, fler vapen, subventionerade vapen till södra Europa, dåligt efterlevda lagar om behandling av flyktingar, pass- och ID-kort som var som specialutformade för att skapa konkurrensproblem i smartcardindustrin, osv. Också europeiska häktningsordrar är läskiga, europeiska PNR-data. SIS II-projekten inom Schengen-samarbetet är säkerligen ingenting vi som medborgare egentligen kände att vi ville EU skulle göra. Men det är ju också för att medlemsstaterna har bett om det - med start i Haagprogrammet 2004 har medlemsstaterna, deras justitieministrar och affilierade polismyndigheter drivit på väldigt starkt för att det här samarbetet ska fördjupas och utökas.

EU:s direktorat för mänskliga fri och rättigheter, samt samvetsgranna Europaparlamentariker, försöker hålla emot. Man har skrivit ett särskilt förslag till direktiv om personuppgiftshantering för polisiära syften, som är särskilt från den förordning som hanterar personuppgiftshantering i allmänna fall. Direktivets och förordningens texter var till en början mycket likalydande - nu har det gått 1,5 år, och det finns ännu inga läckor från medlemsstaterna (de håller sig i skinnet när det är deras möjlighet att utöva våld mot medborgare som står på spel), och det är svårt att säga hur pass illa däran direktivet hamnat.

Det är egentligen ganska hoppingivande att filosofin "jag finns, därför diskuterar jag" leder till det rationellt upplysta beslutet att det är bra med mänskliga fri- och rättigheter. Mindre hoppingivande är det förstås att många medlemsstater, där Sverige är en av de värsta, absolut inte verkar sälla sig till denna upplysta, rationaliserande filosofi.

Personligen tror jag att den eviga diskussionen, de eviga läckorna, käbblet och de ständigt närvarande betänkligheterna om etik och moral nog är ganska nyttiga för den allmänna friden i Europa. Vi är inte så bra på etik och moral som vi borde vara - vi är ofta inkonsekventa, ibland bryr vi oss inte, vi säger både det ena och det andra och byter fot beroende på vilken enskild ledamot som skaffat sig inflytande i en specifik process. Å andra sidan finns det små handlingsutrymmen, just eftersom informationen flödar ganska fritt, när det gäller. Förändringsarbete är så klart mestadels utan förutsättningar (Unionen är stor, det finns många aktörer som kan streta emot), men de väldigt små förutsättningar som finns ändå, finns just för att vi har ett stort informellt informationsutbyte.

Jag föreställer mig att det är sämre ställt med sånt i Sverige.

I slutändan är det frågan om nationalstaten har så mycket existensberättigande. Det viktigaste är väl ändå att vi medborgare har gemensamma system medelst vilka vi kan komma överens på rimliga grunder? Hela poängen med det oberoende rättssystemet och gemensamma spelregler som rättssystemet uttolkar måste rimligtvis vara att vi ska hjälpa varandra lösa konflikter, som kan uppstå innanför eller utanför en befintlig spelregel. All lagstiftning som inte löser eller förhindrar uppkomst av konflikter är onödig.

Problemformuleringar: vad är egentligen ett krypteringsförbud?

Amelia Andersdotter — Mon, 12 Aug 2013 13:48:28 +0000

Language English

Tillägg i efterhand: gick igenom mina tabbar och insåg att nederländska konstitutionsrådet dragit slutsatsen att en avkrypteringsplikt är i strid mot europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Tydligen har vi en allmän rätt enligt konventionen att inte inkriminera oss själva gentemot våldsmakten.

Det är svårt ibland att landa mitt i nyhetsflöden. I dagarna har jag hittat många upprörda tweets och nyhetsartiklar på flertalet språk om att Lavabit, en krypterad mejltjänst, och Silent Circle, en likaledes krypterad mejltjänst, har stängt ned sina leveranser av tjänster efter att ha utsatts för påtryckningar av amerikanska säkerhetstjänsten. Sen är inte den svenska debatt som uppstår i dessa amerikanska händelsers vak, och i en kommentar från svenska .SE-stiftelsen ställer sig Måns Jonasson frågande till huruvida kryptering håller på att förbjudas.

Om så vore fallet skulle det nämligen gå emot många av .SE-stiftelsens ansträngningar för att få fler att kryptera mer för att åstadkomma bra saker som källskydd, privatliv och säkerhet. Inte så bra.

Jag tror emellertid inte att problemformuleringen är särskilt bra: vad Lavabit de facto har gjort är att vägra samarbeta med säkerhetstjänsten. Det finns ingen anledning att tro att kryptering som sådan är på väg att förbjudas. Det vi vet är att säkerhetstjänsten och polisen bara kommer att acceptera kryptering så länge de själva kan ta sig runt den. varken säkerhetstjänst eller polis verkar ha en ambition om att ingenting ska krypteras mellan någon, någonsin.

Kryptering sådan att polisen inte får veta vad som står är redan principiellt förbjudet i t ex Storbritannien, där en enskild privatperson i praktiken har bevisbördan för att påvisa icke-existensen av nycklar om någon i rättsväsendet skulle få för sig att fråga om nycklar som avkrypterar krypterat material. Att inför rättsväsendet på ett trovärdigt sätt visa att man inte besitter möjligheten att avkryptera krypterat material lär i stort sett vara omöjligt - hur bevisar du att någonting inte finns? Ateister har brottats med detta problem länge, och deras motståndare i beviskampen har inte ens ett våldsmonopol i ryggen.

I praktiken är det alltså redan förbjudet att kryptera, i meningen att man inte får göra information obrukbar för polis och säkerhetstjänst. Så fort man misstänkliggörs hamnar man med hög sannolikhet i stora problem, och när en del av den offentliga verksamheten (polisen, i det här fallet) har möjlighet att ställa till med sådana problem kan man också anta att andra offentliga verksamheter (socialtjänst, skolverk, åklagarmyndigheten, kriminalvården och migrationsverket förefaller trovärdiga kandidater) kan dra nytta av det. Jag hänvisar gärna tillbaka till Telias kundavtal, och utmanar läsarna att räkna antalet förekomster av ordet "myndighets föreskrift eller beslut"[1] - en generalklausul som tillåter Telia att frångå de flesta av sina förpliktelser.

Det finns en massa relevanta frågeställningar att ta upp som politiska makthavare bör ha i bakhuvudet när de funderar på det här:

- Är det bra för innovationsklimatet att många entrepreneörer (t ex Silent Circle) upplever att rättsväsendets krav på brott mot lojalitet mot kunder är så starka att de inte orkar eller vill bedriva näringsverksamhet och innovation? Bör vi ifrågasätta nyttan av att begränsa just denna typ av entreprenörskap nu när det verkar extra relevant för svenska företag och myndigheter att lägga över mycket verksamhet i IT-miljöer?

- Är det rimligt att hantera statens våldsmonopol på ett sådant sätt att bevisbördan för att borttappad information hamnar på enskilda medborgare istället för på den förhållandevis resursstarka staten? Enligt devisen "den som är stark måste också vara snäll" kan man tänka sig att staten borde förhålla sig på ett annat sätt till sina medborgare, och större delen av europeisk politisk diskurs från franska revolutionen och framåt har handlat om just det.

Det finns goda anledningar att ställa rätt politiska frågor till makthavare, och att vara väldigt konkret och tydlig i hur man formulerar sig. Det viktigaste att komma ihåg med makthavare är att det är jobbigt att ta ansvar, och makthavare har väldigt mycket ansvar och undviker att ta så mycket av det ansvaret de bara kan. Fel frågeställning ger utomordentliga möjligheter att undvika alla former av ansvarsutkrävande.

[1] Tips: fler än fem.

Fredrik, Sofia och Filippa

Amelia Andersdotter — Mon, 24 Jun 2013 08:11:30 +0000

Language Swedish

Idag befinner jag mig i Tjeckien för att prata dataskydd med tjeckiska pirater, politiker och allmänheten. Olyckligtvis har många politiker från parlament och senat valt att ställa in sitt deltagande, eftersom landet befinner sig i politiskt kaos. För 1,5 vecka sedan uppdagade det sig nämligen att halva statsministerns kabinett ägnat sig åt organiserad brottslighet. Det ledde till statsministerns och regeringens avgång. Enda sättet att undvika nyval verkar vara att utnämna den kandidat till statsminister som Civildemokraterna vill ha.

Tydligen har statsministerns kabinettchef spionerat på statsministerns fru genom att kultivera ett nära förhållande med chefen för säkerhetstjänsten. Motivet antas vara personligt snarare än professionellt, då statsministern tydligen haft ihop det med både kabinettchefen och frun samtidigt. Är man högt uppsatt och har goda kontakter med säkerhetstjänsten finns det ingen anledning att vara svartsjuk i onödan.

Också på Irland har man haft problem med poliser som har för stor tillgång till mycket information om medborgare. Justitieministern på Irland uppmuntrade sin poliskår att sluta se medborgarregistrena som en "sorts facebook".

Båda historierna visar det mänskliga i alla relationer, och varför man inte ska förlita sig på att nyfikenhet hos enskilda privatpersoner kan stävjas av domstolsutlåtanden. När vi som pratar om massövervakning som någonting dåligt menar att det innebär risker menar vi inte bara att det är en plågsamt orättvis och farlig maktförskjutning till staten, polisen och/eller militären, utan också om att det finns mänskliga aspekter hos personer som jobbar i tjänstemannakårerna i dessa institutioner som man inte vill att andra enskilda personer i samhället ska bli utsatta för. Som Anna Troberg påpekar i sitt svar till Torbjörn Tennsjö finns det en massa saker som vi själva inte skäms för, men som vi kan ha goda anledningar att tro att andra kommer höja ögonbrynen över. Det finns ingen allmän anledning att tro att personer som jobbar på t ex FRA inte är människor och uppvisar mänskliga kvaliteter. Det är naivt av t ex Allan Widman att tro att vi kan skapa ett säkerhetsnät för oss själva mot oss själva: samhället är svårt just för att det bygger på att människor som måste befinna sig i varandras närvaro ska komma överens, och att då ge vissa människor mycket mer makt än andra är inget bra sätt att uppnå bra konfliktlösning i fall där det inte funkar.

När jag för kanske 4 år sedan första gången åkte till Berlin och träffade Piratpartiet där (långt innan de blev delstatsledamöter) berättade en person för mig att DDR på många sätt var mycket värre än många av öststaterna, för tyskar har en hög arbetsmoral. Vi har ungefär samma lutheranska arbetsmoral i Sverige och det är i de flesta fall bra. Men när maktförskjutningen till staten från medborgaren blir allt större blir det ett större problem att tjänstemännen i maktapparaten helst vill göra ett bra jobb givet sina instruktioner.

Virtual property is apolitically here

Amelia Andersdotter — Thu, 09 Feb 2012 00:21:38 +0000

Language Swedish

Last week I noticed the Dutch Hoge Raad (highest court in the Netherlands) defined "sms'jes" and "belminuten" (text messages and calling minutes) as stealable goods- I thought, that is weird. An SMS is a data package which is being transmitted from one user of a network to another user and thus if it is defined as a good, or as property of the rental subscriber, in its unsent, potential form doesn't that mean a turning into property of something that should not be turned into property? If anything, one would assume the SMS, whether sent or not, was part of a service package rented to the consumer by the operator and that, subsequently, a misappropriator of the SMS service would have been guilty of something like fraud, not theft.

Apparently there is another verdict, also from the Hoge Raad in the Netherlands, which defines in-world online game property as goods using a Sweat-of-the-brow-argument. Namely: a person spends a lot of time on creating their in-game stuff (like amulets or swords) and therefore forcing them to give up those in-game objects is paramount to theft. I've seen this mentioned in scholarly journals before, but other than as a theoretical exercise this is the first mention of an actual court case, I believe.

Sometimes I review my link collection, currently at omnom/teirdes and find mentions of virtual property from the scholarly debate.

But this issue is politically urgent, with respect to news like for instance American judges wanting to test the legality of selling second-hand mp3-files (note: jurisdiction not Europe). If the first-hand provision of the mp3 is the first-hand provision of a product, a re-sale right would make sense. On the other hand, once an mp3 has been put into the circulation of the web it doesn't make sense to re-sell it - you can copy at no cost and to wherever! If it is, on the other hand, a service, would the receiver of the service (the buyer) be allowed to pass on the results of the service (some form of equivalent of re-sale)?

I'm not up to speed enough with Dutch law to really say anything about the verdicts mentioned above. Maybe a reader can help out? The cases seem similar to me in so far as they decide property relationships (as opposed to service relationships) between different parties online - this has been much discussed in legal literature, is kind of absent from the political debate (perhaps because it holds a certain level of abstraction we don't usually find in those debates?) and is apparently about to be settled by courts in at least some member states. And this is not even beginning to discuss an eventual turning into property of private data.

Referensramar 2: att använda slang i media

Amelia Andersdotter — Sun, 01 Jan 2012 13:27:11 +0000

Language Swedish

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet "nosotros benjamines", vilket betyder ungefär "vi unga pojkar" (egentligen "vi som var sistfödda i våra respektive familjer"). "Benjamín" i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som "fett fail" (uruselt, dåligt), "ce tare" (coolt, häftigt), "chido"/"guay" (coolt, häftigt) och "voor de lol" (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden - de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se -- de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar "Goddag, yxskaft."

Referensramar 1: Min blogg

Amelia Andersdotter — Fri, 23 Dec 2011 20:27:21 +0000

Language Swedish

Jag sitter på ett flygplan mellan Otopeni-flygplatsen i Bukarest och Frankfurt. I Frankfurt ska jag byta flyg till Stockholm Arlanda och sedan hem till min familj i Örsundsbro, en by med ungefär 7000 invånare i Enköpings kommun, strax norr om Stockholm (60 km) eller en bit väster om Uppsala (25 km).

Jag hoppas kunna återupprepa mina fantastiska tio-i-topp-listor från förra året. Fantastiska i bemärkelsen att jag hade väldigt kul när jag skrev ihop dem - hur roliga andra tycker att de är får väl vara upp till dem.

För ungefär 15 minuter sedan skrev jag färdigt ett första utkast till ett blogginlägg om uttryckssätt och ord. Jag grubblar på om jag måste skicka det till min politiska assistent Mattias Bjärnemalm för korrekturläsning. Hur viktigt är det att jag skriver rätt saker, åt rätt publik och på rätt sätt nu för tiden? Ge dina åsikter i kommentarsspåret. Tänk på att jag måste leva med konsekvenserna av ditt svar.

Den här bloggen har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta informationsflöden. Jag läser lite nyheter här, kanske en bok där, träffar en massa människor och lär mig en massa saker. Utvidgar mina litterära och regeringsrapportsliga vyer i stundtals idiotiskt tempo och kokar sedan ihop dessa till ordvitsar och associationsmässiga mardrömmar. Jag utgår ifrån att man, om man läser den här bloggen under en längre tid, så småningom lär sig mina referensramar. Kanske lägger man till sina egna referensramar i någon av kommentarerna.

Jag tänker mig hela informationspolitiken som ett sätt att hjälpa, reglera, styra eller låta bli att styra hur människor tar in, ger ifrån sig och bearbetar information. Utbildningsväsendet är till exempel en reglerad form av informationsinhämtning och därför en självklar del av det informtionspolitiska spektrat. Tillgång till telekommunikationsinfrastruktur är en annan form av informationspolitik som kan behöva styras och stödjas. Utvecklingen av formerna för tillgång, och framför allt privatpersoners beteende i förhållande till informationsinhämtning, informationsskapande och bearbetan bör, enligt mig, i största möjliga mån bevaras fritt. Även om privatpersonerna inte själva alltid planerar eller önska använda alla möjligheter och friheter att göra som de vill med information bör det inte finnas några juridiska hinder för att de ska ändra
sig. Den här bloggen är en del av mitt arbete att för mig själv hålla koll på och reglera, på ett personligt plan, vad jag tar in, vid vad jag fäster vikt och att jag sedan skriver av mig är mitt sätt att bearbeta och ge ifrån mig information.

Nåja.

Vissa har säkert sett rumänske journalisten Vlad Ursuleans intervju med mig från Bukarest tidigare under december månad. Förmodligen är det färre svenskar som
också har läst hans skriftliga skildring av vårt möte. Han är en ordkonstnär och skribent och beskriver eder tillgivna parlamentariker på följande sätt (min översättning):

"Amelia breder ut sig på stolen som vilken annan grabb [sic!] som helst. Hon tittar ned i golvet, biter sig i läppen. Hon gömmer händerna i ärmarna på den svarta hoodien och lutar sig till rätta med armarna över benen. Sedan kastar hon sig in i framtiden."

Min kollega från den Gröna gruppen i Europaparlamentet, Sven Giegold (Die Grünen/Tyskland, och för övrigt insiktsfull kommentator på det europeiska ekonomiska dagsläget. Det är värt en google translate på hans skriverier), kommenterade under Strasbourgveckan på lustigheten i att se mig gå omkring i min gröna munkjacka från H&M följd av två assistenter i strikt formella kostymer med slips. Associationen är tänkt att dra åt små grodorna, snarare än Varan-TV.

Austrian Airways i samarbete med Lufthansa tillhandahåller flygresenärerna populära dagstidningar. Jag roffade åt mig en Wall Street Journal Europe. Så här skriver Shayndi Raice om Mark Zuckerberg och Facebook (min översättning):

"[...] VD:s varumärkesskyddade Adidas-tofflor håller på att växa upp. Zuckerberg, nu 27 år gammal, har uppgraderat sig till gympadojor från Brooks och under ett möte med den amerikanske presidenten Barack Obama i april [i år] gick han så långt som att ta på sig en mörkblå slips och sportjacka. Det var inte länge sedan han reflexmässigt skulle ha skyggat tillbaka från sådan klädkod även vid möten med banktjänstemän, advoktar och andra direktörer."

Superlim eller inte avundas jag Angela Merkels självsäkra handläge. Måhända ser hon lite tantig ut, men med all den självklarhet som krävs tar hon upp platsen i rummet där hon befinner sig. Till och med när hon är tyst, när hon står vid sidan av, lyckas hon utstråla all den närvaro och uppmärksamhet som krävs av en person i hennes position. Jag kan inte säga att jag har särskilt mycket till övers för den väldigt Tyskland-centrerade ekonomiska politik Merkel vill föra i
euro-zonen. Samtidigt kan jag inte förmå mig vara alltför förebrående. Det är trots allt de europeiska medborgarna som velat ha ett demokratiskt system där så mycket makt som möjligt hamnar hos medlemsstaterna och med deras särintressen (let's dezbatare!). Europa behöver en annan färdriktning om vi vill att politiken ska styras med gemensamt fördelaktiga mål. Som offentlig person och makthavare beundrar jag
henne dock.

Tillägg: Jag ljuger. Jag har naturligtvis landat i Frankfurt nu och väntar på mitt (försenade) anhängande flyg till Arlanda.

Vänstern och mångkulturen I

Amelia Andersdotter — Fri, 08 Jul 2011 09:24:28 +0000

Language Swedish

Devrim Mavi skriver på Dagens Arena att vänstern behöver skapa en bild av det mångkulturella samhället men behöver vänstern verkligen det? Fråga godtycklig ungdom om graden coolhet i att aldrig ha haft kontakt med någon från ett annat land. Helt normala kommunikationsmönster bland människor i Sverige innefattar idag dagliga kontakter med människor från världens alla hörn, särskilt på internet. En kommunikationspolitik med inriktning på gränslöshet och informationsfrihet torde utgöra den största förtjänst vänstern för närvarande kan göra mångkulturen.

En lämplig utgångspunkt för diskussionen kan vara den bristfälliga överföringen av nätsamhällenas mångkulturella aspekter till människors geografiskt baserade vardag - vad är det som gör att vi fått ett multikommunitärt samhälle i vår geografiska vardag medan geografin som makt- och intressefaktor nästan helt faller bort från nätsamvaron? Varför sorterar sig människor i olika bostadsområden på basis av framför allt etniskt ursprung när vi alla på internet använder samma mikrobloggsklienter? Hur har etniciteten kommit att få ett sån stor plats i den geografiska vardagen, när den i parallellvärlden på internet spelar i stort sett ingen roll alls?

Idag saknar Europa en politisk debatt om det gränslösa och fria internets förtjänster i geografiskt baserad integration. Fri och gränslös får information gärna uppmuntras i andra länder, till exempel diktaturer, som befinner sig långt utanför Europas gränser. I frågor som handel, kulturutbyte, och sociala nätverk är den politiska förståelsen för internets nya gemenskaper låg. Inom dessa områden verkar den politiska debatten nämligen istället fokusera på hur vi lagtekniskt kan förstärka de privata företagens och geografiska nationalstaternas informationsgränser.

För mig är det alldeles uppenbart att om diskussionen om kommunikation utgörs mestadels av hur kommunikationen ska begränsas, går det inte att samtidigt försöka påtvinga människor uppfattningen att interaktion ska pådyvlas. Kommunikation är en förutsättning för interaktion och i dagsläget är vänsterns största problem, om något, att kommunikationen som sådan är utsatt för angrepp och attacker från både demokratiska stater och privata företag. En bild av kommunikationen som viktig faktor för den samhälleliga gemenskapen behöver vänstern heller knappast utforma. Utan ett uns av fantasi kan man istället låta sig förundras åt den massintegration på gräsrotsnivå som redan pågår. Låt därför hellre den svenska vänstern utarbeta ett program för tillgång till kommunikation och kultur, oberoende av gränser och etniciteter, och lämna efterföljande upplösning av toketnisk dogmatism åt historiens gång.

Pirater världen över, förenen eder (Gregory Engels, lokalpolitisk piratrepresentant i Tyskland)

World is flat II

Amelia Andersdotter — Mon, 09 May 2011 04:49:42 +0000

Language Swedish

"If the public wants public culture, the public must be prepared to invest in public culture," said James Love,

Jamie Love, KEI

as we were walking down a small street in central Barcelona after having evening tapas. It was October 2009 and we had just had a brief conversation about flatrates and blank media taxes.

Our conversation was held at a time when I was just trying to evaluate the voluntary collective licenses proposed by EFF, and supported by among others the Canadian Association of Songwriters and James Love's association Knowledge Ecology International. It goes as follows: an internet subscriber chooses of his or her own free will to pay a fee to rights holder associations so as to be allowed to download, upload, remix and mix all the music they find like to online without being subjected to the threat of a lawsuit.

Jamie Love was the first person who in very direct terms confronted me with shared culture and information being, yes, socially important and valuable, but also having an economic value. In the sense that culture needs an economic influx.

Piratpartiet

Incidentally, my viewpoint at the time was that collective licenses in general were an evil to be avoided, much in line with the then and current policies of Piratpartiet.

"Who should be paid what, why and how?" being the catchy, and quite sensible, lead motif of Piratpartiet had led me to believe that there was reason whatsoever to distribute any money in any way which wasn't entirely fair, and that all such efforts should therefore be abandoned. As I grow older (I love saying that, I'm 23 years old so technically I'm only barely half-way middle-age) I realize that the concept of "fairness" is quite subjective - just because an action risks being unfair, does not mean that the lack of that action automatically becomes more so - and the question (or four questions) is wrongly stated: obviously the relevant questions for a society to ask itself are "What do we want from whom, why and how?" Public sponsorship of culture needs to put the benefits to society first, not the receiver of the sponsorship.

Philippe Aigrain

The EFF proposal is meant to be a "peaceful" solution to the conflicts around copyrighted music online. Philippe Aigrain from French NGO LQDN objects, rightfully and I agree with him, that a voluntary flatrate can never amend this situation. For how do you legally then handle all the people who didn't subscribe? Presumably by precisely that type of legislation we want to avoid.

Philippe Aigrain advocates a different form of collective license, a politically governed flatrate on broadband connections, that is mandatory for all citizens inside the jurisidiction of those politicians and that would end to all legal complications around the up- and downloading as well as the remixing and mixing. Since all people inside the territory of this law, by virtue of being inside the jurisidiction, would pay the flatrate, there wouldn't be a need for a law of enforcement at all - the idea of the flatrate is to remove the need for enforcement. The idea of Aigrain is, much like what Love said to me, that the public has an interest and a responsibility to invest in its own cultural heritage and future.

Eva Lichtenberger

In the Green Group in the European Parliament, Piratpartiet has long stood up against collective licenses as a solution to any kind of copyright plight. Austrian parliamentarian Eva Lichtenberger though, once told me she believes it is a politically feasible solution.

If the Piratpartiet modus operandi is that "the revolution is just around the corner so if we only wait for another few years surely the entire system will collapse", I'm guessing Eva Lichtenberger means that it might be possible to act sooner. And since we know for a fact that we have a problem with a dwindling public domain and that methods for distributing knowledge and culture (like the bittorrent protocol) are being pushed back because of copyright (actually not only copyright, but for a part) issues

Amelia and Volker

(in favour of filehosting pages nonetheless - they are incredibly inconvenient and this trend should be stopped now or preferably yesterday! away with ye, http!) and that these are problems now, waiting for the revolution seems to me a very bad option.

Confirming the suspicions of Eva Lichtenberger, at least partly, is the Brazilian proposal for a flatrate on internet connections advocated by among others Volker Grassmuck. The Brazilian Ministry of Culture, and by extension former president Lula, supported the general idea of a low-cost flatrate on internet connections in Brazil, the revenues from which would go to remuneration of artistic efforts. Other people that supported the Brazilian proposal included Brazilian artists, including free culture artists. At the mature age of 23, I've realized that the flatrates appear to have some support with artists in, say, Canada and Brazil, whereas waiting for the revolution appears to be torturing, say, librarians. A public, collective license needs to solve two things: the situation for librarians and archivers with respect to contemporary and historical information; the enablement of continued advances in information spreading technologies. We have an interest and a responsibility to invest in our freedom and present, and with investment I mean here some form of monetary transaction - I did not make the economic system, I do not run it, but I acknowledge its general existence.

As it were, the new Brazilian president Dilma Roussef appointed a Minister of Culture not as keen on flatrates, meaning not that the new minister is waiting for the revolution, but that the new minister is more eager to follow the stricter enforcement model. Why? Well, presumably because the (political) flatrate solution as proposed in Brazil would have put a potentially huge amount of power of financiation of culture in the hands of the public, rather than in the hands of private interests.

For what we want, as a public, is most likely something along the lines of public culture. We want it from the artists and seeing as many (mind you not all) cultural activities require some form of money spending, we presumably want there to be money to be spend on such activities. And we want it because we value culture, we value the public domain, we value knowledge, information, music, films and collaboration, interaction, sociability, etc.

I suggested to Aigrain and Grassmuck at the conference that the collective license, or flatrate, on internet connections to end the onslaught of repressive legislation be modelled on the Swedish rules for library remuneration. This public fund is governed by the state (law) and replenished with public money through indirect taxes (money does not go from the reader to the fund, but from the tax payer to the state and then to the fund) when books (by Swedish authors) are loaned from the library. Money goes out from the fund in the form of direct remuneration to authors if their books have been read by a large audience (remuneration level based on number of loans) and stipends. The clever part about the fund, though, is that it restricts the amount of payout to an individual author after the total amount of pay that author receives in a year is approaching something that can be considered "an average annual income". Oh me.

The what in the case of the library fund was quite clear: we wanted books for our libraries. Why? So that people could read and learn. The who was not unclear: authors. The how was also quite defined: through something similar to a wage that would allow those authors to work full-time with their endeavours.

Returning to the political viability of collective licenses as assessed by Eva Lichtenberger - I'm not sure that the very sensible approach to public remunerations of artistic efforts a la Swedish library remuneration is part of what is "politically feasible" but the idea of keeping the political solution political (as in, keeping such a flatrate politcally governed) certainly is. Both the Philippe Aigrain and Volker Grassmuck proposals included preliminary caps on remuneration levels to ensure maximum spread and benefit of the public funding. Public sponsorship of culture, needless to say, must put the benefits to the public first rather than the receiver of the sponsorship.

But if it were politically feasible, what would be the time scope for such a political action?

In Europe it is, as always, hinging on the European Commission and ultimately on the European Council. Activist groups and political groups (like, say, the Greens) in Europe are relatively fractured when it comes to the issue of flatrates - country of origin seems to play a large part in the activist or politician relation to flatrates and blank media taxes. One of my primary concerns with collective licenses in Europe is the installment of extended collective licenses such that libraries and archives can digitize and make publically available online their collections without risking lawsuits. One way of financing such a license could be a flatrate. Another, also primary, concern, is to get any kind of copyright issue out of the political debate - there are many aspects of information management that are very fundamentally wrong, most of them completely unrelated to copyright, but having that kind of copyright menace hanging over our heads is an obstacle to finding solutions for a general information accessibility.

I wrote about non-rights based distribution models before: 2010-11-12

And I've written about flatrates before as well: 2011-03-11

One might say it's an ongoing endeavour to define potential public problems and adjacent potential public solutions.

Kipkipkupkupkapkapkappade uppkopplingar

Amelia Andersdotter — Mon, 02 May 2011 22:44:46 +0000

Language Swedish

AT&T har nedladdningsbegränsningar! Det har också Belgacom, Telenet och alla dominerande belgiska aktörer på den belgiska bredbandsmarknaden för i Belgien bryr man sig om hur kunderna upplever tjänsterna. Ilska, frustration och raseri är bara några exempel på typiska kundupplevelser belgiska operatörer bryr sig om på daglig basis.

I Sverige har vi begränsningar på våra mobila uppkopplingar (trafikbegränsningar) liksom i större delen av Europa. I Storbritannien har Telefónicas vänliga dotterbolag O2 till och med frälst användarna med en opt-out porr-blockering så att de inte av misstag ska förledas se så mycket naket att någon ska bli tvungen att ta ansvar för höga/dyra telefonräkningar (det här är en referens till en komedishow av Magnus Betnér om Aftonbladet, telefonräkningar och ansvar).

Ett lågt, men kanske inte oförväntat, drag från Telia här om månaden var att plötsligt börja skjuta in små referenser till att ta extra betalt för "innehåll" som "VoIP-tjänster".

Nu nämnde en vän för mig här om dagen att om man redan har infrastruktur, som t ex Belgacom (äger 100% av all belgisk koppar), Telenet (äger 100% av all belgisk kabel) eller Telia (äger 53% av all svensk fiber, vill jag minnas) så finns det ju bara en begränsad mängd saker man kan göra med den infrastrukturen: man kan sälja uppkopplingar till fler personer, och man kan underhålla infrastrukturen. Eftersom alla företag måste få konkurrera på infrastrukturen (Tele2 måste beredas plats även på Telias kablar), och det bara finns ett begränsat antal medborgare på ytan inom vilken man äger infrastruktur kan man bara expandera antalet uppkopplingskontrakt så långt, och underhåll är givetvis bara löpande uppgifter. Så vad gör man när företaget, i sann marknadsanda, ändå måste växa? Någonstans tar förmågan att växa ekonomiskt via infrastruktur- och uppkopplingstillhandahållande slut. Man kan då vidga verksamheten till webbhosting (vilket jag tror Bahnhof gör, förmodligen andra också), eller skapa en modell där den befintliga verksamheten kan ge ännu mer pengar. Som att ha trafikbegränsningar eller att ta extra betalt för olika typer av "innehåll".

Aldrig har det verkar så vettigt för mig som just nu att totalt och obönhörligt dela upp marknaderna för infrastruktur och tjänstetillhandahållande inom telekommunikationsbranschen. De ska över huvud taget inte ha med varandra att göra.

Därför vill jag slå ett slag för den sydostasiatiska operatörslicenseringsmodell som innebär att marknaden för tjänstetillhandahållande blir en de facto virtuell marknad. En operatör som samtidigt innehar infrastruktur tvingas nämligen, för att få agera på marknaden som operatör, hålla sin roll som infrastrukturägare och sin roll som operatör strikt isär. Med ett sådant system undviker man peering-kostnader, roaming-kostnader och praktiskt applicerbart på Sverige skulle det innebära att Tele2, Telia och 3 inte skulle ha olika mycket täckning på olika ställen, utan solidariskt behöva dela på samtliga, goda, fullständiga täckning överallt och därigenom också kunna fokusera på sin kärnverksamhet vilket då, enligt mig, inte är att tillhandahålla tre separata infrastrukturer för basstationer.

I Hongkong har de en infrastruktur och ett otal virtuella operatörer. Ge oss, konkurrensverket!

Om man inte hajjar referensen i rubriken bör man kolla upp "Skiffel i skafferi" av Grodan Boll.

A right not to be offended

Amelia Andersdotter — Sun, 01 May 2011 16:10:05 +0000

Language Swedish

You do not have the right not to be offended. -- Flemming Rose

We had a dinner table conversation about the freedom of press and the special Swedish construction of responsible editors yesterday at my house. A responsible editor basically takes the fall (juridically speaking) in the case that the newspaper (as a whole) has published something that was false, slandered someone or otherwise upset the harmony of the world at large. An individual journalist (or cartoonist) is not held accountable in Sweden. On the whole, it's not entirely insane, but is under review for two reasons: a) it's not a very common way of allocating responsibility inside a news corporation in Europe, and b) the way our law protecting press is currently written, it's not technology neutral. But anyway.

We touched upon the subject of insulting police officers. In Germany and Belgium this is apparently very illegal and fineable, in Sweden it's not. Swedish blogger Viktualiebrodern comments that when European police operations become harmonised this is bound to lead to conflicts. "Ihr habt ja nichts im Koppe" (Your heads are empty) = €500 fine (DE); ”Era jävla as, jag hatar er, era jävla fascistjävlar” (Fucking cadavers, I hate you, fucking fascist bastards) = cased dismissed (SE). A Swedish court reasons that in the heat of the moment, people say stupid things and while people should not say stupid things it is not news worthy or punishable that people nevertheless do, and unfortunately even quite often.

Swedish politician Fredrick Federley was exposed to harsh, spontaneous words and felt subsequently offended in 2008 when disconcerted voters protested his positions on surveillance and copyright. Similarly, Enrique Cereza at the Spanish association for maintaining audiovisual producers' rights, feels that Spanish minister of culture Ángelez González-Sinde has been persecuted for what is essentially a decent copyright law protecting hardworking people (see series of previous posts on Ley Sinde which, for the reference, is all but decent).

In a Swedish state investigative report from 2006 (SOU 2006:46 Jakten på makten) the investigators reach the conclusion that elected officials often feel subjected to threats and insensitive comments from (usually) dissatisfied voters and that there often are no ways for politicians to protect themselves against this.

To my knowledge you still can't be punished for having insulted or even threatened a politician in Sweden. What the situation is in other member states I do not know.

Personally, the best insult that I have ever received, and still receive on a regular basis in a calm, sometimes cold and calculative, presentation on behaf of the offending party, is "You will make a good politician", even if that probably has more to do with me knowing exactly what people mean to insinuate by saying just that.

If the top quote is slightly cryptic, a Flemming Rose editorial in Washington Post may cast further light on offensive language, imagery or the feeling of violation.