Amelia Andersdotter - Handel

Konkurrensmyndigheter på framfart

Amelia Andersdotter — Tue, 28 May 2013 05:57:46 +0000

Språk Svenska

Europakommissionens direktorat för konkurrensfrågor beslutade för ett par veckor sedan att säga till Motorola på skarpen för att ha missbrukat sina standardessentiella patenträttigheter gentemot Apple och Microsoft. Jag satt förra tisdagen med i en paneldebatt på viEUws om beslutet.

Kommissionens egen FAQ/OFF på ämnet är faktiskt ganska belysande. Det rör sig om att kommissionens konkurrensmyndighet har gjort bedömningen att tyska högstadomstolens tolkning av begreppet "villig licenstagare" i ett FRAND-licensavtal är felaktigt och ger patentinnehavaren för stark ställning. Frågan som vi i panelen ställdes inför var om konkurrensmyndigheten var rätt instans att göra den omtolkningen av tyska Bundesgerichthofs prejudikat.

Den som läst bloggen lite grann tidigare vet säkert att Nils Agnesson besökte Svenska föreningens för immaterialrätts evenemang om patentstockningar i telekombranschen i mars i år. Frågan är komplicerad för det är uppenbart att företagen inte själva lyckas reglera ihop patentpooler, eller "business standard associations" som de ofta kallas, för att hålla reda på sina patenterade standarder. Vi har de senaste åren sett många strider utkämpas i ett flertal olika länder och kontinenter mellan stora IT-företag.

Det första exemplet jag kan komma ihåg är LG vs Sony 2011: 300.000 playstations beslagtogs i Nederländerna efter klagomål om Blu Ray-patentintrång av LG. Detta var ett svar på att Sony begärt LG:s telefoner beslagtagna i USA i december 2010. I augusti 2011 började det dyka upp infographics över mobiltelefonbeslag. De har utvecklats över tid, men jag lämnar åt läsaren att söka fram egna exempel. De mest spektakulära striderna har utkämpats mellan Apple och Samsung på tre kontinenter (Asien, Europa och USA) och under mig veterligen sex jurisdiktioner (Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, USA, Japan och Sydkorea). Rättegångarna har haft lite olika utgång på olika platser, men det är tydligt att skadeståndskraven matchar den geografiska närheten till tillverkaren. Således har Apple nått större framgångar i amerikanska domstolar än i europeiska och sydkoreanska, medan Samsung fått stor framgång i Japan och Sydkorea.

Så småningom slog Google ihop sig med Motorola, enligt utsago för att komma åt deras patentportfölj. Detta var en så stor sammanslagning att den utsattes för konkurrensrättslig prövning under sammanslagningsförordningen i EU, men företagen klarade granskningen. Apple och Microsoft lämnade efter ett antal stämningar från Motorola in klagomål mot företaget till DG Competition, kommissionens konkurrensmyndighet. Nu menar kommissionen i en tolkning i strid med Bundesgerichthof att Apple och Microsoft visst varit "villiga licenstagare" och att det därför är ett brott mot konkurrensreglerna att inte ge dem licenser till skäliga priser. Kommissionen lägger sig inte i definitionen av skäligt pris.

Det finns några stycken frågor att besvara här:

Om man importerar produkter i EU via Rotterdams hamnar, vilket man vanligtvis gör (all svensk elektronik lär t ex vid något tillfälle passerat Rotterdams hamnar, om de tillverkats i Kina), gör det att den nederländska lagen har väldigt stort inflytande över vilka varor som alls kan omsättas på den europeiska inre marknaden. Också Tysklands marknad är betydelsefull eftersom den är så stor (80 miljoner invånare, eller potentiella slutkonsumenter). Har man inte tillgång till tyska marknaden i EU är det svårt att föreställa sig att det är värt med investeringskostnaden att skeppa till andra europeiska länder utom i specialfall (privatimport). Det går också att se på mängden beslagtagningsrättegångar som sker i Nederländerna och Tyskland. Lagstiftaren har inte lyckats lösa några problem med patenträtten alls, ens när man utarbetade enhetspatentet förra året! Mot den bakgrunden är det, enligt mig, befogat att fråga sig om det inte istället faller på konkurrensmyndigheterna att lösa de uppenbara problem för den inre marknaden som övermäktigheten i detta fåtal jurisdiktioner orsakar för resten av den inre marknaden.

Samtidigt är det inte självklart att just konkurrensmyndigheten kan skriva över Bundesgerichthofs, som är Tysklands högsta domstol, tolkning av den egna nationella rätten. Det uppdraget borde rimligtvis istället låtas falla på EG-domstolen. Så är det här ett tecken på att en administrativ/exekutiv myndighet i EU blivit övermäktig?

Vad man borde prata om är varför beslagtagningar alls är tillåtna i sådana här fall. Jag menar, vilket jag också säger i filmen, att jag inte håller med om att beslagtagningar är ett vettigt juridiskt verktyg över huvud taget. Det var alldeles uppenbart när man införde beslagtagning som regelmässig åtgärd mot immaterialrättsintrång vid tullen att sådana här problem skulle följa. Det är också uppenbart vilka länder i EU som kommer drabbas hårdast av rättskonflikter, och att hela den europeiska marknaden lider som följd av det. Vi kan dessutom vänta oss fler problem från beslagtagningar i framtiden: den europeiska varumärkesorganisationen MARQUES vill t ex att man ska kunna beslagta varor regelmässigt som bara är på genomfart genom unionen. Det tycker jag är befängt - rimligtvis skyddar man en marknadsbestämd rättighet på den marknad produkten är avsedd för. Europeiska konsumenter behöver inte skyddas från varumärkesförfalskade varor som tillägnas kolombianska konsumenter. Det får den kolombianska varumärkesrätten ta hand om. (OBS: riktiga rättsfall: se här om Nokia och Phillips!)

Olyckligtvis för konkurrensmyndigheten har de inget sätt att säga åt lagstiftaren när lagstiftaren gör uppenbart fel, som med enhetspatentet eller med patenträtten i allmänhet. Mitt absoluta favoritexempel på hur snedvriden patenträtten är, är förmodligen att europeiska växtförädlare misslyckades med att få ett undantag i patenträtten för växtförädlare, som bara kompromissade med deras egna rättigheter till deras egen fördel och utan att egentligen skada någon annan. Det är kontraintuitivt att en stor, och väldigt penningstark, industri misslyckas med att genomdriva en förändring som väsentligen bara gynnar alternativt skadar dem själva. Men sådan är alltså patenträtten idag.

Go DG Comp, säger jag.

"Handelsavtal ska inte styra lagstiftning"

Ulf Pettersson — Mon, 25 Feb 2013 12:55:20 +0000

Språk Svenska

Tidigare i februari annonserade EU och USA sin avsikt att ingå ett omfattande ekonomiskt samarbetsavtal - Transatlantic Trade and Investment Partnership TTIP - det Transatlantiska handels- och investeringsavtalet. TTIP blir därmed ett av inte mindre än 13 olika "djupa och omfattande" bilaterala handelsavtal som EU för tillfället förhandlar om eller snart kommer att inleda förhandlingar om med andra stater.

Europaparlamentets handelsutskott, INTA, ordnade en utfrågning med EU-kommissionens handelskommissionär Karel De Gucht. De Gucht var en av de ledande aktörerna bakom det starkt kritiserade ACTA-avtalet som Europaparlamentet röstade nej till i somras. Medborgare, NGOs och politiker oroar sig för att de rättskränkande reglerna från ACTA skall smugglas tillbaka i nya internationella avtal, till exempel TTIP. Att TTIP kommer att innehålla ett immaterialrättskapitel står redan klart. Handelsutskottets ledamöter - från vänstern till konservativa - överöste därför De Gucht med kritiska frågor om ACTA, upphovsrätt och immaterialrättskapitel i TTIP och handelsavtal i allmänhet.

De Gucht svarade undvikande men erkände samtidigt att parlamentets beslut om ACTA måste respekteras och att nya handelsavtal inte skall diktera EUs lagstiftning på området:

"You cannot change legislation by a treaty"

"It is not up the Commission to change legislation"

"I´m not going to do this [introduce ACTA] by the back door".

Att kommissionen tagit till sig av parlamentets kritik är klart positivt.

De Gucht in INTA: No new legislation by trade deal

De Gucht in INTA: Will not introduce ACTA by back door

Brev och svar om immaterialrätter i det ekonomiska avtalet med Kanada

Ulf Pettersson — Fri, 18 Jan 2013 11:30:19 +0000

Språk Svenska

I November förra året undertecknade Amelia ett gemensamt brev till EU-Kommissionen angående det immaterialrättskapitel som Kommissionen har lagt in i det ekonomiska avtal som förhandlas fram med Kanada. Avtalet förkortas CETA - "Comprehensive Economic and Trade Agreement" - ung. "Det omfattande avtalet i ekonomi- och handelsfrågor". Liksom med många liknande avtal är det fel att kalla dem för dem handelsavtal eftersom de omfattar så mycket mer; i det här fallet bland annat immaterialrätter, investeringsregler, allehanda avregleringar samt för första gången ett hållbarhetsavsnitt om miljö- och arbetsrätt. Kommissionen befinner sig just nu i slutfasen av förhandlingarna.

CETA har kritiserats av civilsamhället på flera områden. Bland annat inför avtalet särskilda rättigheter för internationella investerare där dessa kan stämma en part om denna inför lagar som går emot investerarens intressen. Vidare har Kommissionen smugit in ett immaterialrättskapitel där EU bland annat vill tvinga Kanada att införa mer restriktiva patentregler. Sådana regler kommer att minska konkurrensen på läkemedelsmarknaden och försvåra tillgång på medicin genom att hindra tillverkning av generikamedicin. Att immaterialrätt ens tas med i ett avtalet är mycket märkligt då Kanada redan har mycket omfattande immaterialrättslagar. Och EU-Kommissionen har tidigare lovat att kommande avtal inte skall försvåra tillverkning av generikamedicin.

Därför undertecknade Amelia tillsammans med en rad andra EU-parlamentariker brevet till EUs handelskommissionär Karel De Gucht där de kräver att texten om immaterialrätt och läkemedel tas bort. De skrev:

November 4, 2012

Dear Commissioner De Gucht:

We are writing to raise our concern with regards to the Comprehensive Economic and Trade Agreement (CETA) currently being negotiated between the European Union and Canada. Specifically, we are concerned about the leaked intellectual property provisions put forward by DG Trade that would delay the entry of generic medicines as well as negatively impact jobs and the generic industry both in Europe and in Canada as well as patients’ access to safe and affordable medicines.

The leaked provisions are inconsistent with the European Parliament resolution of 8 June 2011 on EU-Canada trade relations that clearly states that “the chapter on intellectual property should not negatively affect the production of generic medicines and must respect the TRIPs exceptions for public health.

In addition, the Pharmaceutical Fiche released by DG Trade in December 2011 states that “…the EU should also seek to find the correct balance in bilateral and multilateral trade agreements, in order that it does not impose TRIPS+ requirements on countries where this may have an adverse affect on either public health or the ability of the EU to import its own generic medicines.” Unfortunately, the leaked IPR proposal for CETA contradicts those objectives identified by DG Trade to be pursued in trade negotiations as CETA would have a negative impact on public health in Canada as noted in an internal study conducted by Industry Canada and Health Canada and may also hinder the ability of EU consumers to maintain the current supply of generic drugs from Canada.

Finally, it is important to note that although Canada’s intellectual property system is similar to the one in the United States, and the EU and the US have agreed that “[b]oth the EU and the United States are committed to a high level of intellectual property protection, including enforcement, and cooperate extensively through the Transatlantic IPR Working Group. Both sides agree that it would not be feasible in negotiations to seek to reconcile across the board differences in the IPR obligations that each typically includes in its comprehensive tradeagreements. Before the launch of any negotiations, both sides would furtherconsult on possible approaches to deal with IPR matters in a mutually satisfactory manner”, DG Trade is expecting Canada to add to its intellectual property framework additional layers of protection. DG Trade should be consistent and recognize in CETA that both Canada and the EU have equally strong but different intellectual property systems.

Due to these considerations, we ask that DG Trade withdraw the intellectual property text related to pharmaceuticals that has been proposed for CETA.

Yours sincerely, The Members of the European Parliament,

Amelia Andersdotter, Catherine Grèze, Yannick Jadot, Ska Keller, David Martin, Antonyia Parvanova, Michèle Rivasi, Carl Schlyter, Helmut Scholz, Henri Weber

Nu har Karel De Gucht svarat [.pdf]. De Gucht är mycket avfärdande och prioriterar läkemedelsindustrins vinster framför konkurrens och tillgång till medicin.

Han skriver att Europas hälsovårdssystem är "världens mest rättvisa och effektiva" och samexisterar med ett system av "stark" immaterialrätt vilket "varken är skadligt för patienter eller till nackdel för läkemedelsindustrin". Den kanadensiska immaterialrätten menar han "ligger efter" och är därför "i behov av förbättringar". Att patentperioden i Kanada i praktiken är kortare är till nackdel för europeisk läkemedelsindustri när den säljer till Kanada. Generellt strävar Kommissionen efter en "ambitiös IPR-standard" i sina förhandlingar, men utvecklingsnivån måste även tas hänsyn till, vilket kan motivera "en mer flexibel ansats med utvecklade länder".

Frihandelsavtal 3: Konfliktlösningsmekanismer

Amelia Andersdotter — Fri, 13 Jan 2012 00:13:13 +0000

Språk Svenska

Innan man läser den här texten bör man ha knatat sig igenom Frihandelsavtal 1 och Frihandelsavtal 2, helt enkelt för att jag försöker lägga upp en struktur som förklarar för läsaren hur jag tänker kring frihandelsavtal och inom vilka referensramar jag tolkar frihandelsavtal. Jag har förresten beretts en plats i Europaparlamentets utskott för handelsavtal så det här kan till och med komma att bli relevant för min framtida politiska gärning.

Tolkning och giltighet av innehållet

Internationell rätt har den egenheten att den fungerar mestadels via konvention. Eftersom det inte finns någon världsregering finns det ju nämligen ingen som kan verka i egenskap av slutgiltig rättsskipare - om man bryter mot en avtalsförpliktelse finns det inget överhuvud som kan hålla en till svars för det lidande man eventuellt orsakat andra avtalsparter. Under ett avtal som GATT 1947, som byggde på frivilliga överenskommelser och frivillig implementering, gör det inte så mycket, men när man tänker sig andra större system, som Världshandelsorganisationen (WTO), som ju bygger på obligatoriska förpliktelser för de underskrivande staterna, kan det vara på plats med ett konfliktlösningssystem. En metod för avtalets parter att lösa konflikter om avtalets innehåll och tolkning sinsemellan utan att först behöva grubbla för mycket på inom vilken jurisdiktion en sådan konflikt ska lösas.

WTO:s konfliktlösningssystem heter Dispute Settlement Body (DSB). Denna institution tillsätter så kallade arbitration panels, eller skiljenämnder, som består av internationellt erkända experter i internationell handel som enligt stadgan ska vara av varierat geografiskt ursprung (i WTO:s början, och fortfarande, fanns och finns det dock en dominans av experter från USA och andra länder på norra halvklotet eftersom vi helt enkelt har en längre tradition av studier i ämnet än i många utvecklingsländer).

De parter som driver processer mot varandra i WTO:s skiljenämnder är länder. Till exempel har Ecuador och USA gemensamt drivit process mot Europeiska gemenskapen/EU för att åstadkomma en förändring i hur EU definierar importtullar på bananimporter (det här var en av mina första erfarenheter med skiljenämnder i WTO, och jag är svenska Geneverepresentationen evigt tacksam för deras koncisa förklaring av bakgrundshistorien). Canada och USA har också drivit process mot EU för att få till stånd en förändring i EU:s regelverk för import av kycklingkött (dock inom ramen för ett avtal om fytosanitära åtgärder, som är ett sånt där plurilateralt avtal jag nämnde i förra bloggposten). I normalfallet är det ett företag i någon av de klagande länderna som till den nationalstat i vilken den har hemvist tagit ett klagomål om orättvis behandling från den svarande nationalstatens sida som i detta fall, då en guatemalansk betongtillverkare för sin regering påtalat orättvisa kontraktsvillkor i Mexiko, i strid mot avtalet.

Det är idag förhållandevis vanligt att omfattande frihandelsavtal innefattar interna mekanismer för konfliktlösning, det vill säga konfliktlösningsmetoder som är definierade inom avtalet självt. Alternativet hade ju annars varit att man vid konflikt om avtalets införande eller faktiska innehåll hade gjort antingen ingenting eller att de stridande parterna (företaget och svarandelandet) fått mötas i någon redan befintlig domstol som ju i så fall skulle kunna misstänkas för att vara jävigt till fördel för den part som har sin hemvist i landet i fråga. För lite mindre omfattande handelsavtal händer det ibland att man anger DSB som konfliktlösningsmekanism, det vill säga, hänvisar stridande parter till en redan befintlig organisation men som ändock är definierad och upprättad på internationell nivå, i teorin utan inblandning från avtalsparterna. Skiljenämnder är för övrigt också vanliga vid större handelsavtal mellan helt privata parter, det vill säga avtal där ingen nationalstat är inblandad. Det har att delvis att göra med att man vill säkerställa sig om en opartisk process, men också för att man vill hålla konflikten utanför det offentliga (jämför med DSB:s skiljenämnder som jobbar helt öppet) samt spara tid (det tar nämligen tid att vänta på det allmänna rättsväsendet).

Sydkoreaavtalets kapitel 14 definierar ramverket för konfliktlösning inom avtalet. Det är baserat på WTO-avtalets DSB-processer. ACTA-avtalets kapitel 5 definierar till exempel en kommitté som ska övervaka de undertecknande staternas uppfyllande av avtalets villkor och föreslå eventuella förbättringar de kan komma på. En egentlig konfliktlösningsmekanism är det inte och skulle det bli faktisk konflikt lär man fortfarande behöva vända sig till domstol. En övervaknings- och konfliktlösningsmekanism liknande den i ACTA kan man hitta i EU:s avtal med Japan om samarbete i tullfrågor från 2008 (artikel 21). Det kan vara värt att lägga märke till att ACTA-avtalets övervakande kommitté har fått fler befogenheter än den EU-japanska, bland annat möjligheten att självständigt inhämta expertutlåtanden och göra förändringar i avtalet. Min gissning är att det har att göra med dels att USA varit part i ACTA, och USA har en längre tradition av att driva politik genom handelsförhandlingar än EU (som ju egentligen inte haft administrativ befogenhet att driva handelsförhandlingar på den här nivån särskilt länge), men också att ACTA är ett avtal mellan fler parter än två vilket gör att utvärdering och uppdatering av avtalet är en svårare och mer tidsödande process. Det är ju fler parter än två som ska komma överens och precis som över allt annars i samhället är det svårare att enas kring samma mål ju fler man är - man försöker gardera sig mot situationen att en konflikt om en petitess skulle uppstå utan att man har möjlighet att snabbt korrigera petitessen.

Vill man ha effektiv konfliktlösning kan ett sådant system i plurilaterala avtal vara bra. För insyn och demokratisk påverkan är det dåligt.

Ansvarsutkrävande och prejudikat

När en skiljenämnd definierad i ett handelsavtal gjort ett utlåtande om avtalets tolkning är det i teorin bindande för de underskrivande parterna. I verkligheten går det naturligtvis att bortse från utlåtandet om man är en så pass stark aktör ekonomiskt att de andra parterna inte har råd att utkräva sanktioner (det här är det huvudsakliga problemet med bilaterala avtal - den starkare avtalsparten är i regel så överlägsen sin medundertecknare att den senare inte har någon möjlighet att utkräva ansvar även om den först nämnda parten skulle felat), men låt oss ändå anta att dessa skiljenämnder faktiskt är en form av domstol, utanför våra vanliga juridiska system och bortkopplade från statsapparaten men som kan skapa bindande juridiska dokument som påverkar våra relationer med omvärlden och vår politiska handlingsfrihet.

En mer ortodoxt marknadsliberal person kanske i denna situation skulle hävda att det ju är bra att kontrollen över marknaden fråntas politiker på nationell nivå och att man inte kan jämställa saker som välfärdspolitik, skattepolitik och införsel av varor på marknaden med varandra. Men Kanadas och USA:s vinst över EU om kycklingköttet på fytosanitära grunder visar att så inte är fallet - EU måste acceptera importer av kanadensiska och amerikanska klorbehandlade kycklingar, eftersom EU inte lyckats bevisa att sådant kött skulle kunna vara skadligt för människor. Eftersom klorbehandling av köttet efter det att kycklingen slaktats gör att det blir mindre viktigt att hålla kycklingen vid god hälsa under själva uppfödningsprocessen går beslutet alltså emot EU:s djurskyddslagar.

Frihandelsavtal 2: Innehåll

Amelia Andersdotter — Fri, 30 Dec 2011 00:17:38 +0000

Språk Svenska

Precis som alla andra avtal kan också frihandelsavtal vara av varierande omfattning och längd. Det gäller oavsett hur många parter som deltagit vid förhandlingarna eller hur många av dem som till slut skriver under.

Avtal med avgränsat definierat innehåll

Som ett exempel på frihandelsavtal med avgränsat innehåll kan nämnas Europaunionens avtal med Australien om handel med och beteckningar på olika sorters ostar från 1984* (ett bilateralt avtal, se förra posten). Hit kan man också räkna Europeiska unionens ursprungsavtal, kol- och stålunionen, som ju reglerade de avskilda områdena stålhandel och kålhandel mellan två parter (Tyskland och Frankrike), eller för den delen bilaterala investeringsavtal (en form av ekonomiskt avtal som reglerar flödet av investeringar mellan länder. Normalfallet torde vara att ett land, till exempel ett rikt land på norra halvklotet, är hemvist åt ett antal investerare som önskar skjuta till pengar till ett fattigt land på södra halvklotet, men i denna handling önskar extra säkerhet och uppbackning från sin residensstat).

ACTA-avtalet är ett multilateralt (eller plurilateralt) avtal med avgränsad innehållsmängd. Dess regler omfattar "bara" immaterialrätter, men även som immaterialrättsligt avtal räknat är det begränsat i innehåll: föremålet för ostavtalet med Australien, ursprungsbeteckningar, inte täckt av ACTA. Det saknas också djupare reglering av företagshemligheter, designrättigheter och växtförädlarrätter i avtalet.

Också Europaunionens direktiv och förordningar kan på många sätt räknas till frihandelsavtalen. De är ofta väldigt avgränsade i vad de behandlar, men förhandlas fram både inom och mellan ministerrådet och Europaparlamentet innan de skrivs under och blir som lag.

Avtal med omfattande innehåll

Exempel på breda handelsavtal skulle kunna utgöras av GATT 1947, det ursprungliga frihandelsavtalet, vars innehåll rörde vid all handel med materiella varor men vars djup och omfattning i mån om förpliktelser var tämligen lågt. Också avtalen inom Världshandelsorganisationen (WTO) (GATT 1994, GATS, TRIPS, se förra posten) är breda i sin omfattning, och idag är normen för bilaterala handelsavtal en heltäckande reglering av den handel som pågår mellan de två staterna. Vanligtvis verkar man i dessa situationer i ett (Sydkoreaavtalet) eller flera (WTO) avtal definiera dels vad som ska räknas som handel, vilka varor, tjänster eller objekt som kan bli föremål för denna handel, hur olika typer av importtullar ("handelshinder") ska tas ned samt hur snabbt denna nedmontering av handelshinder ska äga rum.

Allomfattande eller smalt avtal?

I en förhandlingsprocess är det nästan alltid enklare och mer överskådligt för alla parter om föremålet för förhandlingarna och överenskommelserna är så precist och överskådligt formulerade som möjligt. Man behöver inte tolka det som att bredd på avtalet alltid är dåligt, men nog är det lättare att tacka ja eller nej till ett avtal som bara påverkar vissa specifika delar av ett lands eller en regions ekonomiska ställning än vad det är att ta ställning till någonting som har omfattande eller blandade positiva och negativa effekter på många aspekter av samhällets ekonomi.

Här kan det tålas att återigen vända blickarna mot EU:s frihandelsavtal med Sydkorea som förhandlades mellan åren 2006 och 2009 och röstades igenom Europaparlamentet under 2010. Avtalet är ett brett avtal. Det har tio artiklar som reglerar handel med fysiska varor, handel med tjänster och immaterialrätter i kommunikationsekonomin (kapitel 10). Grundantagandena i avtalet är att minskade importtullar på en rad olika varor och tjänster är bra för båda parter, samt att regionernas ekonomi tätare ska integreras med bättre harmoniserade lagar om immaterialrätters upprätthållande (det här har alltså att göra med att de lagar som definierar immaterialrätter, till exempel Patentlagen, Upphovsrättslagen och Varumärkeslagen, slås fast på nationell nivå och således inte från början eller på egen hand utgör särskilt bra verktyg för internationell handel). Vid diskussionerna om avtalets innehåll drabbas en förstagångsläsare av ett problem: man måste sålla bort väldigt mycket information för att få reda på vilken del av avtalet som är relevant för en själv. För en parlamentariker som måste granska avtalet och göra ett ställningstagande om att vara för eller emot uppstår också ett problem: man måste välja att antingen avkasta avtalet i sin helhet - det vill säga, varken få det bra eller det dåliga - eller godkänna avtalet i sin helhet - det vill säga, ta det onda med det goda. Den gyllene mellanvägen kan naturligtvis vara att göra som parlamentet och införa särskilda regler som tillåter temporära förändringar av avtalets villkor. Det är en ganska ovanlig lösning och har, som jag nämnt tidigare, mig veterligen inte tillämpats särskilt ofta. Inför ratificeringsprocessen i Europaparlamentet framfördes vissa önskemål om att godkänna avtalet partiellt - i det här fallet lyfta ut det kontroversiella kapitel 10 som reglerar immaterialrätter och telekomoperatörers ansvar för eventuella immaterialrättsintrång på nätet.

Säg att man tar sig förbi innehållsbiten och hittar den del av avtalet som berör ens egna hjärtefrågor, till exempel liberalisering av handel med hälsorelaterade tjänster. Då kan man stöta på problemet att handelsförhandlingar till sin natur måste vara av ganska sluten karaktär. För förhandlarna är ju nämligen avtalets tillkomst något snarlikt ett pokerspel - visar man hur stora kompromisser man är beredd att göra för tidigt kan ju motståndaren dra nytta av ens numera svagare ställning. I en bilateral förhandling är det en ganska osannolik situation eftersom den förhandlingspart som har den starkaste ekonomiska ställningen (i ovan nämnda fall Europaunionen) har väldigt goda möjligheter att driva igenom sina krav just för att det är lättare för en ekonomiskt stark part att byta ut den svagare handelspartnern mot en annan (europeiska konsumenters köpkraft har inte huvudsakligen att göra med deras förmåga att få tag på just sydkoreanska varor, medan sydkoreanska konsumenter i egenskap av löntagare är beroende av att landet har tillgång till stora exportmarknader).

I fråga om ACTA-avtalet är det väldigt tydligt att avtalets begränsade omfång gör det enklare för enskilda individer och politiker att ta ställning till avtalets innehåll. Eftersom det har varit enklare att navigera sig genom innehållet har det också varit enklare att genom ACTA-avtalet rikta uppmärksamhet mot andra brister i förhandlingsprocessen, som icke-transparens och konfliktlösningsmetoder i avtalet (jag återkommer till det längre ned).

När det gäller Europaunionens direktiv är det väldigt tydligt att snävt definierade avtal är enklare att arbeta med för de personer som står utanför den egentliga förhandlingsprocessen (lobbyister och aktivister). Det blir också lättare för de politiker som jobbar med texterna, oavsett om de kommer i form av tjänstemän från unionens byråkratiska institutioner eller från Europaparlamentet, att arbeta med texterna och att göra moraliska eller politiska ställningstaganden för eller emot förslagen som helhet. Direktiven har den extra fördelen att de numera alltid diskuteras av Europaparlamentet som ju dessutom är förpliktigat att utföra (det mesta av) sitt arbete i öppenhet.

Läs mer om Sydkoreaavtalet på min blogg från tidigare iår (2011) och förra året (2010). Nästa gång tänkte jag skriva om konfliktlösningsmekanismer i frihandelsavtal.

* Detta avtal är kopplat till att många av unionens medlemsstater, vid tidpunkten i fråga (1984) kanske mest nämnvärt Frankrike, har stolta osttraditioner och en hel del regionala specialiteter som man sedan rätt länge skyddat med två för regionala specialiteter särskilt inrättad immaterialrätter kallad geografiska indikationer och ursprungsbeteckningar.

Frihandelsavtal 1: Avtal

Amelia Andersdotter — Tue, 27 Dec 2011 22:48:04 +0000

Språk Svenska

Föregående inlägg möttes av en del funderingar på hur världsfrihandeln egentligen hänger ihop. Vad innebär det att Europaparlamentet inför möjligheten att vidta unilaterala sanktioner å den europeiska bilindustrins vägnar gentemot Sydkorea? Vilka typer av avtal finns det, och hur många av dem påverkar till exempel Piratpartiets nuvarande politik?

Inledning

När jag började jobba med internationella frågor i Ung Pirat var ACTA ännu inte det mest omfattande projektet för att stärka tullsamarbeten mellan världens länder i immaterialrättsfrågor (även om detta rörda sig om sommaren 2007 så det är möjligt att förhandlingarna redan inletts). Vid den tidpunkten, runt 2007, höll man fortfarande på att inom Världstullorganisationen (WCO) förhandla någonting man kallade "SECURE Standards", en samling "best practises" för hur tullmyndigheter kunde hantera immaterialrättsinkräktande produkter som upptäcks vid tullen. Organisationen Third World Network, baserad i Singapore, utförde ett omfattande rapportarbete om dessa förhandlingar som lades på is 2007 och slutligen ned 2008. Innan SECURE Standards började utarbetas hade man redan tidigare diskuterat frågan om just tullmyndigheternas befogenheter vid immaterialrättsintrång i Världsorganisationen för immaterialrätt (WIPO). Dessa diskussioner var i sin tur förmodligen ett resultat av Doha-deklarationen från 2003, en förändring i Världshandelsorganisationens (WTO) TRIPS*-avtal som öppnade större möjligheter för utvecklingsländer att importera generiska läkemedel utan en bilateral överenskommelse med läkemedelspatentinnehavaren.

Bilaterala avtal

Ett bilateralt avtal är ett avtal med två parter där båda parter förutsatts ha haft inflytande över avtalets innehåll och uppkomst. Detta kan jämföras med en unilateral aktion - en handling som initierats av bara en part - eller ett multilateralt avtal - ett avtal som förhandlats mellan flera parter. Exempel på bilaterala avtal skulle kunna vara EU:s frihandelsavtal med Sydkorea, EU:s frihandelsavtal med Marocko eller EU:s frihandelsavtal med Colombia (samtliga avtal har två och enbart två förhandlingsparter: unionen och det andra landet). En unilateral aktion är en åtgärd som vidtas av en enda part oavsett vad den andra parten tycker om det - en plötslig höjning av importskatter på vissa varor från en viss nations sida, till exempel indiska textilier, i syfte att få Indien att vidta en önskad åtgärd i något annat område, till exempel dataexklusivitetsskydd, vore en unilateral handling. Sådant beteende ser man ofta från amerikanska handelsmyndigheter, men mer sällan från europeiska. Sydkorea-avtalets safe-guards är till och med de enda unilaterala sanktionsmöjligheter jag personligen känner till i dagsläget. WTO:s avtal är däremot multilaterala. WTO har mer än 150 medlemmar som alla har lika stor rösträtt och i alla fall enligt avtalen lika stora möjligheter att påverka avtalens vidare utveckling och innehåll.

Till dessa termer kommer också plurilaterala avtal, som även de är mellan flertalet parter. Det verkar vara en term som uppstått inom WTO-samarbetet för att beskriva de avtal som visserligen har flera undertecknande parter men där det fulla antalet undertecknande stater inte är lika stort som WTO:s hela medlemsbas. ACTA-avtalet kan beskrivas som antingen multilateralt eller plurilateralt. Den förstnämnda beteckningen skulle innebära att ACTA-avtalet är slutet utanför WTO och inte påverkar relationerna mellan länder inom WTO. Den sist nämnda beteckningen kan man tänka sig snarare bör användas om man befarar att ACTA-avtalet kommer att föras fram som plurilateralt avtal inom WTO och därför i ett senare stadium myglas in i WTO-ramverket som "standard-avtal" för WTO:s medlemmar.

Forum-shopping

Det långa händelseförlopp jag beskrev i inledningen har tre syften: dels att förklara vilka olika forum man använder för att diskutera immaterialrätt på global nivå idag, dels att ge exempel på olika typer av avtal (bilaterala, multilaterala och plurilaterala), men också för att nu kunna introducera begreppet forum-shopping. Forum-shopping är den aktivitet som innebär att en eller flera nationalstater, i syfte att sprida sin föreställning om hur internationella relationer med andra parter ska utvecklas, väljer att trycka igenom sina politiska värderingar i förhandlingssituationer, forum, där motparterna inte är beredda.

Det här är ett förhållandevis litet problem för medlemmar i den europeiska unionen, eller för den delen vilket industrialiserat land som helst, men har varit väldigt påtagligt för utvecklingsländer. Anledningen är att man i utvecklingsländer ofta har färre eller inga experter i särskilda specialområden (till exempel immaterialrätt) som kan försvara just det landets inställning i frågan i alla världens samarbetsorganisationer. Fallet med gränsfrågor är väldigt tydligt: på 1980-talet fanns en förhållandevis låg expertisnivå i immaterialrätt i världens utvecklingsländer. När man mobiliserat styrkorna kring början och mitten av 1990-talet i WTO flyttade förhandlingarna om starkare immaterialrätter till WIPO. När man även i WIPO stötte på mobilisering av experter gick man till WCO, en tullsamarbetsorganisation där ingen vettigt funtad människa skulle få för sig att leta efter immaterialrättsexperter, och sedan vidare till ACTA-förhandlingarna.

Just ACTA blir i det perspektivet väldigt intressant, eftersom det är tydligt att man först sökte sig till multilaterala, världsomfattande forum (WTO, WIPO, WCO), för att senare ge upp och ty sig till en "mindre grupp likasinnade", där motståndet förväntades bli mindre. I de först nämnda gäller nämligen en nation, en röst, och från ett nationalstatsperspektiv finns på global nivå fler motståndare eller kritiker till ytterligare expansion av immaterialrätterna än påhejare.

ACTA-avtalet är så klart inte slutet på forum-shopping. Faktum är att de flesta mest relevanta besluten för världshandelns framtid idag tas genom bilaterala avtal. Men dessa är en historia alldeles för sig.

Nu har jag skrivit någonstans runt 1000 ord, så jag får återkomma senare. Jag ska omedelbart försöka förplikta mig att plita ihop någonting om avtal som sådana, samt tvistlösningsprocesser vid konflikter om internationella avtal.

* Trade-related aspects of intellectual property rights agreement. En av WTO:s fyra grundavtal. De övriga grundavtalen heter GATT 1994 - General agreement on trade and tariffs (1994) (ett klassiskt frihandelsavtal, med skillnaden att de importskattsänkande åtgärderna är bindande vid hot om vite för underskrivande stater. Årtalstillägget ska tolkas som att avtalet skrevs under 1994, och är utskrivet för att skilja avtalet från GATT 1947 som också var ett frihandelsavtal men vars föreslagna åtgärder var just föreslagna, inte bindande.) -, GATS - General agreement on trade in services (en samling bindande förpliktelser om ökad handel i tjänster) -, samt det avtal som fastslår WTO:s tvistlösningssystem, Dispute Settlement Body, vars uppdrag är att genom skiljenämnder (på engelska: arbitration panels) lösa underskrivande parters konflikter om avtalstolkning, och eventuella konflikter som uppstår då en eller flera av parterna av en eller flera andra parter inte anses uppfylla sina förpliktelser enligt avtalen).

Personlig betraktelse: ACTA

Amelia Andersdotter — Sun, 25 Dec 2011 18:59:48 +0000

Språk Svenska

Ministerrådet har godkänt underskriften av ACTA-avtalet å ministerrådets vägnar. Det är förmodligen avslutet på den godkännandeprocess i unionens nationella parlament som pågått under hösten, och kvarstår gör nu endast Europaparlamentet, unionens enda demokratiskt valda institution. Avtalets godkändes i ministerrådet som så kallade ~~"B-punkt"~~ A-punkt, vilket betyder att ministrarna som ansvarar för ämnet, utrikesministrarna eller handelsministrarna, inte tyckte att frågan meriterade vidare överläggningar. För mig innebär det en tydlig trivialisering av den stora upprördhet som ACTA-avtalet har skapat hos unionens medborgare och informationspolitiska aktivister (men för den delen också telekommunikationsoperatörer - Telia har till exempel kritiserat både förhandlingsformer och avtalsinnehåll). Av någon anledning har många valt att fokusera på att trivialiseringen skedde via jordbruksministrarnas sammankomst i december. Jag förstår inte varför det skulle vara en extra dålig trivialisering bara för att den utförs av jordbruksministrar - problemet är att ministerrådet och handelsministrarna inte tar frågan med det allvar som de borde. Det hade varit ett lika stort problem om de godkänt denna ~~B-punkt~~ A-punkt på sitt eget handelsrådsmöte. För den demokratiska transparensens skull hade det till och med varit sämre: vi hade kanske inte ens begripit att det var en trivialisering som ägde rum.

Europaparlamentet kommer att anordna hearings och hålla en omröstning om godkännande av avtalet. Någon gång under året, eller kanske till och med förra året, hörde jag att sannolikheten för avslag egentligen är väldigt låg, eftersom Europakommissionen och ministerrådet kommer att påtala den prestigeförlust det innebör EU att kommissionen å våra vägnar förhandlat detta avtal för att sedan av den tredje europeiska institutionen, parlamentet, bli knäppta på näsan.

Och det är visserligen svårt. Europaparlamentets reaktion vid SWIFT-förhandlingarna (överförande av bankdata till USA) var till exempel att godkänna det knappt ens marginellt bättre omförhandlade förslaget kommissionen presenterade dem i augusti 2010. Å andra sidan har Europaparlamentet vid frihandelsförhandlingar med Sydkorea inte rädats att slå kommissionen på fingrarna vad gäller liberaliseringen av handel med personbilar. Europaparlamentet godkände avtalet först efter att ha skapat sig ett tillägg som ger unionen befogenheten att unilateralt införa strafftullar på Sydkoreanska exporter av personbilar. Det sticker måhända i ögonen på alla vänner av frihandelsavtal och tullavskaffningspolitik, men ses av mig snarare som ett exempel på att Europaparlamentet när det bränner till faktiskt prioriterar sina egna medborgare och företag (alternativt: "ägnar sig när det behövs åt protektionism", vilket har en mycket negativare klang i samhällsdebatten men betyder i stort sett samma sak). Jag kan lämna det osagt om just denna form av omtanke är den som vi som medborgare allra helst vill ha. Förmodligen beror det på vilken bakgrund man har, och vart man för närvarande har sin arbetsplats.

Annat bra om ACTA:
Svenska regeringen ansvarigt för den människorättsvidriga straffrättsliga delen av ACTA (15 november: om svenska regeringens inblandning i koordinationen av europeiska ståndpunkter om de straffrättsliga delarna av ACTA)
Dutch parliament refuses ACTA secrecy (23 november: om nederländska parlamentets försök att få tillgång till bakgrundsdokumenten för förhandlingarna innan godkännandet av avtalet i nationella parlamentet)
Domstolsbeslut kan sätta käppar i hjulet för ACTA-avtalet (24 november: om konsekvenserna av EG-domstolens dom i målet om SABAM vs Scarlet, eller internetoperatörernas rättighet att vägra blockering av tillgång till upphovsrättsskyddat material för sina användare)
ACTA: time for a democracy catch up? (25 november: om hur processen att granska ACTA-avtalet går till i brittiska parlamentet)
Dutch Minister says refusal to provide access to the EP legal service’s opinion on ACTA is “crazy” (16 december: om hur Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor inte delgav allmänheten den utredning de begärt från parlamentets juridiska utredningsenhet)

Re Japan

Amelia Andersdotter — Mon, 21 Mar 2011 14:10:14 +0000

Språk Svenska

En återvinnare blir till

Japanhistorien är besvärligare än den verkar. För ett par dagar sedan nämnde jag att elektronikexporten från Japan förväntas sjunka väsentligt de kommande månaderna. Tidigare har jag skrivit om den japanska elektronikindustrins beroende av sällsynta jordämnen som företrädelsevis exporteras från Kina.

De sällsynta jordämnena är alla miljövänners värsta vänner. De är svåra och naturovänliga att bryta, förekommer ofta i samma jordlager som radioaktiva ämnen, men utgör några av de viktigaste komponenterna i mycket miljövänlig teknologi som vindkraftverk och energisnåla bilar.

Toyota har försökt, och fortsätter att anstränga för att, minska mängden sällsynta jordämnen i sina bilbatterier. Tydligen försöker Japan också bygga upp en ny industriell gren kring återvinning av elektronik. Japan inte bara tillverkar mycket elektronik, de konsumerar också mycket elektronik. Dessutom ligger de förhållandevis nära Kina som tidigare varit en populär destination för elektronikavfall. Men naturvänlig återvinning, som i det tätbefolkade Japan nog måste ses som en nödvändighet, är inte självfallet energisnål. Den kräver också förhållandevis större expertis. Det innebär ett större energibehov och större behov av utbildad personal.

Vad gäller återvinning har jag för övrigt funderat på storföretagens återvinningserbjudanden. Metoden går till så att om man köpt en dator av ett visst märke, och lämnar tillbaka datorn för återvinning hos den specifika tillverkan, får man köpa en ny dator av samma märke för reducerat pris. För en slutkonsument kan det vara ett lockande, kanske till och med bra, erbjudande, men vilken effekt har det på inlåsning av hårdvara. Om man ska köpa och lämna tillbaka en dator till samma aktör, hur långt bort ligger man då från att enbart ha hyrt hårdvaran under hårdvarans fullständiga livstid?

Jag följer diskussionerna kring PS3:an och Kinect med stort intresse. PS3:or och Xbox:ar har inte fått modifierats med tillverkarnas goda minne. Kinect verkar än så länge tillåtas ha ett öppet community kring sig, men redan några veckor efter att apparaten släppts blockerades ett oönskat erotiskt spel.

ReUseManifesto är principiellt spännande men utgår ifrån att det finns ett ägarskap till att börja med. Många andra politiska diskussioner utgår också ifrån ägarskapet och rätten till ägande. Samtidigt är det förstås svårt att förneka att det är enklare för stora företag att vidta de inte nödvändigtvis billiga åtgärder som krävs för storskalig återvinning.

Det finns inte, så vitt jag har sett, egentligen något elektronikbolag som inte accepterar andra tillverkares hårdvara för återvinning, men det kostar ofta extra. Hur mindre återvinningscentraler, utan koppling till någon särskild tillverkare, står sig förtäljer inte historien. Om EU:s WEEE-direktiv gör det obligatoriskt för företag att se till att hela deras produktionslinje kommer tillbaka för återvinning har man också (just nu in)effektivt satt stopp för komponentåteranvändning, men hur kan direktiven tolkas av främst de privata aktörerna i framtiden? Att kontrollera sina skapelsers födelse, liv, och död går helt ihop med inlåsningsmekanismerna vi ser i informationsteknologierna i övrigt.

Infrastrukturen brister i sömmarna

Amelia Andersdotter — Sat, 19 Mar 2011 15:19:01 +0000

Språk Svenska

Det finns några nackdelar med att bo i informationsåldern. En är resursbrist, det vill säga, inte brist på resursen information annat än genom en ganska onödig restriktion av kommunikationsfrihet, utan snarare brist på råmaterial och infrastrukturen informationen bärs över. När FALCON-kabeln säckade ihop 2008 kavade också internettillgången i större delen av Mellanöstern och Indien. När Japan drabbas av naturkatastrofer kan vi förvänta oss elektronikbrist om ett par månader.

Tillgängligheten till uppkoppling är stor för svenskar men det finns ett behov fortsatta investeringar i infrastruktur som tydligen inte gynnas. Nya apparater är också en bristvara och i brist på iPad2-original på svenska marknaden har parallellimporten växt. Har man väl fått in apparaterna på marknaden finns dock ett problem med tullavgifter. Det är inte helt uppenbart för tulltjänstmännen vad iPadden egentligen är, i förhållande till tullavgifter alltså. Parallellimport grämer monopoliserande tillverkare, vilket ironiskt nog skapar ett problem vid tullen eftersom persondatorer (inga tullavgifter) vanligtvis anses vara programmeringsbara eller av användaren förändringsbara. Men även efter att tullavgifterna avgjorts tänker sig tjänstetillhandahållare att det då var attans med användningen. Brittiska ISP:ar vill ta olika betalt beroende på vilken typ av apparat kunderna använder. Personligen blir jag mycket grämd av Patrik Hiselius som, inspirerad av utländska kollegor, tycker att företag som inte etablerat sig på marknaden ska hållas tillbaka av Telia när de försöker ta sig ut på infrastruktur som ju egentligen från början finansierades av skattepengar. Tack för den.

När vågorna går som högst kring EU:s nya spektrumpolitik har amerikanska kongressen beslutat att dra in stödet för offentlig radio. Radio behöver förstås inte längre gå genom etern, jfr Signal, Frod.io, men spektrum ses generellt som en bristvara i informationsålderns infrastruktursatsningar.

Den för mobiltelefoniindustrin så viktiga GSM-branschen utgör väl i dagsläget också någon form av tills nyligen obehagligt sluten infrastruktur. Där ligger smarttelefontillverkarna dock före, eftersom det av slutenhet och inlåsning präglade Apple tänker sig mjukvarudrivna operatörsval istället. För den välberesta eurokraten kan det förvisso vara praktiskt med lättutbytta abonnemang, men huruvida två eller tre abonnemang kan köras samtidigt förtäljer ännu icke historien. Apples historia av valmöjligheter vad gäller operatörer kan knappast anses brista i sömmarna. Snarare är det någon form av strikt ihopsnävd tvångströja.

Svindel

Amelia Andersdotter — Fri, 18 Mar 2011 14:34:19 +0000

Språk Svenska

Jag ska straffa dig, i Månens namn! Eller låta bli >:}

Mina favoritkonspirationer grundar sig alltid i rymdhistorier. Månen kommer, enligt DN, vålla kaos när den kommer närmare Jorden än den gjort på mycket länge. Som alla science fiction-entusiaster vet är Månen också bekämpningsbar med atomvapen. Däremot kommer Japans kärnkraftskriser inte vara största hotet mot börserna, utan Mellanöstern, olja och energivapen i allmänhet kommer istället spela en fortsatt stor roll med mäktiga resursinnehavare som inte räds att slå.

Råkar man vara innehavare av ett bankkort finns det dock fler resursproblem att oroa sig för. Välkonstruerade attacker mot uttagsautomater (skimming, mest). I september-oktober förra året kom finurliga indier på att även hands on-fastlimning av tangenter av uttagsautomaternas nummerbräda effektivt sätter användarna, inte automaterna ur spel. Detta följdes snabbt upp i USA. Försök åtgärda det med höjda avgifter för bankomatuttag, suckers!

Samtidigt, i den riktiga världen, har en 19-åring hamnat i fängelse för att ha drivit ett forum för bankdatasamlare. Ansamlandet, via virus, av bankkundsdata till stora databaser (100'000 element) som sedan bjuds ut till försäljning tycker jag är sjukt imponerande. Jag är nästan säker på att man inte borde bli fascinerad av likaledes 100'000 svindlade dollar. Men de är ju så ambitiösa, och kommer ändå inte i närheten av bankchefer. Ett sånt bittert öde för så mycket jobb.

Jag grubblar också på hur den underjordiska bankcyberbrottsligheten förhåller sig till de insitutionaliserade brotten mot internationella avtal. För här: i det första fallet kan vi, i alla fall i teorin, spåra och straffa de inblandade. I det andra fallet kan vi få en (eller två) parlamentariker med slokande öron tala ut i De Spiegel. Och se här! Banker använder RSA-teknologi för att autentisera identitet! RSA har blivit hackat!

Summan av kardemumman är att oavsett slokande öron är vi, som cyberhavets bankkunder, ändå inte säkra från superskillade databasförsäljare. Fascinerande!

Det som irriterar mig är att samhällets fullständiga resurser under flera flera år lagts ned på att spåra upp dessa ondsinta svindlare, samtidigt som det tog typ, Islands, Greklands, Irlands, Spaniens och Italiens ekonomiska kollaps och att halva USA förlorade sina hem innan någon fick för sig att göra något - nämligen investera ännu mer av allmänhetens pengar för att rädda bankcheferna! Var är Sailor Moon när man behöver henne?