Amelia Andersdotter - Informationssamhället

Tal till Ecosocmötet om internet och ansvar

Amelia Andersdotter — Tue, 12 Mar 2013 06:34:09 +0000

Språk Engelska

Det här är ett tal jag höll under Ekonomiska och sociala kommittéens (en EU-institution som inte främst verkar lagstiftande utan utredande) möte om internet och ansvar förra veckan i onsdags:

Delegates,

Honourable participants in this meeting of the Economic and Social Committee,

We are here to discuss political implications on society of information and comunications technologies. More specifically, the designers of this event have framed the discussion as ”responsible use of the internet”.

When I look at theinternet policy and ICT policy in general, responsibility is probably the last word that would come to my mind.

For one – communication. Would you believe last week I attended a United Nations event where someone explained that ”communication” had been left out from the list of over-arching benefits of public access to the internet?

Communication is, to me, the most defining aspect of myself, my friends, the groups that I belong to and society at large.

Disregarding communication as a buidling block for society and the greatest gift to us as individuals and societies is entirely irresponsible. Which brings me to copyright and related rights.

This badly damaged and ill-adapted legal framework is creating problems for important society institutions such as libraries, archives, teachers and those who would ensure that visually or otherwise impaired individuals cn efficiently and effectively communicate with others. The we neglect this legal behemoth which has quashed communities, entrepreneurs and individuals is to me the ultimate act of irresponsibility.

Think but once of the children before you doom all their future communication, all their friends and social networks and societies to the power and whims of corporate IP management.

I believe we are also in the position where we can make responsible, or irresponsible, choices for infrastructures and frameworks. It is increasingly clear that technology can be developed that allows perfect traceability of every person and everything they do at al times.

Because a society where everyone is always watched, tracked or nudged into some behaviour of other is one we do not want, we will have to actively – or proactively – choose technologies and laws that allow us to preserve individual autonomy, self-empowerment and our right to define ourselves and our communities without external interference.

It has been said that although technology may not be good nor bad, it is certainly not neutral.

The technologies that we allow ourselves to permit in society can hugely impact our societies and how we interact. The fantastic wonders of being able to communicate with anyone in the entire world at a mere 200 millisecond delay has shown us that.

But other technologies and associated market models based on tracking, mapping, tracing and predicting cause discomfort and uncertainty. It is irresponsible not to deal with that and not to establish norms for these practises.

One of the most honurable tasks of being a publically elected official is that one gets to help hammer ut those norms and set the ramework for interaction – and communication – between the different society actors taht everyone is most comfortable with.

If there is any responsibility that should be exerted with respect to the Internet, it is the responsibility for the current political inaction in crafting all those citizen-friendly norms.

I believe that is is possible for us to create a legal framework where the citizens have the autonomy and the right to communcate and develop in private or together. I hope that the Economic and Social Committee and its members will join me in such an endeavour.

Barroso svarar på Amelias brev om vikten av upphovsrättsreform

Ulf Pettersson — Thu, 10 Jan 2013 15:43:21 +0000

Språk Svenska

Den fjärde december förra året skrev Amelia ett öppet brev till EU-Kommissionens ordförande José Manuel Barroso om vikten av upphovsrättsreform i EU. Förutom Amelia undertecknades brevet även av EU-parlamentsledamöterna Marietje Schaake (ALDE / liberalerna och medförfattare), Malika Benarab-Attou (Greens / gröna), Lidia Joanna Geringer de Oedenberg (S&D / socialdemokraterna), Jiri Mastalka (GUE/NGL / vänstern) och Pawel Zalewski (EPP / konservativa). Här är Amelias öppna brev i undertecknat, prydligt pdf-format (engelska).

Nu har Barroso svarat [min översättning]:

Kära ärade ledamöter,

Tack för ert brev den 4:e december, där ni ger er syn på upphovsrättsreform. Utöver den agenda som [Kommissionen] kom överens om under sin debatt den 5:e december, antog Kommissionen en kommunikation on innehåll i den 'Digitala inre marknaden' den 18:e december. Denna beskriver två parallella spår - en intressentdialog om ett antal frågor som kan besvaras snabbt, samt ett vidare arbete för att uppdatera det juridiska ramverket om upphovsrätt - vilket Kommissionen kommer att genomföra under innevarande mandatperiod för att säkerställa att EUs upphovsrättslagstiftning förblir ändamålsenlig i den digitala miljön.

Kommissionen kommer att fortsätta sitt arbete inom detta område i linje med smarta regleringsprinciper, för att säkerställa en transparent process och tillåta intressenter att delta och uttrycka sina uppfattningar. Jag vill uppmuntra er att fortsatt engagera er i denna process.

Med vänlig hälsning,

José Manuel Barroso

Barrosos brev i original [.pdf] (engelska).

Access to Medical Research Data

Mattias Bjärnemalm — Wed, 06 Jun 2012 15:45:51 +0000

Språk Svenska

There ain't no such thing as a free lunch. Not even in the European Parliament. But more often than not you can pay with your time instead of money here in the parliament. The concept is easy: You get to eat, and the lobbyist get to lobby you while you're eating. If you choose wisely you'll not only get the lunch paid for you but you'll also end up spending your time being lobbied by the lobbyists you like. Perhaps even gain some insight or knowledge you didn't have before or make some connections that can come in handy in the future.

I spent my lunch today being lobbied by Health Action International Europe and Trans Atlantic Consumer Dialogue. In my book they're among the good lobbyists here in the parliament, and today they where holding a lunch debate on the topic "opening up medical research data for an ethical and efficient EU policy", graciously hosted by three MEPs: Christel Schaldemose (S&D), Peter Liese (EPP) and Margrete Auken (Greens/EFA).

HAI summarize the problem they aim to tackle in the following questions on their webpage:

Crucial information about many medicines is kept secret. In consequence, doctors can face difficulty in choosing the safest and most effective treatment for their patients. Is it ethical and efficient for the EU to allow essential medical research data to be shrouded in secrecy? Can the health of EU citizens be effectively protected with very little or insufficient access to clinical trial data concerning the safety and secondary effects of a drug?

During the lunch I was particularly impressed by the speech and remarks from Prof. Dr. Peter Gøtzsche who's position on the topic can be found here. From a Pirate perspective there's no doubt about the fact that the movement for access to Medical research- and health trial data is one more branch of the growing movement for an open and transparent society.

Datasäkerhet som lagstiftningsobjekt

Amelia Andersdotter — Mon, 23 Apr 2012 04:10:17 +0000

Språk Svenska

Jag skickade nyss ut ett pressmeddelande där jag försöker kortfattat förklara bakgrunden till ett förslag som rönt viss uppmärksamhet bland datasäkerhetsexperter de senaste veckorna.

Vissa frågor jag har fått från andra medlemsländer (Frankrike och Tjeckien) verkar indikera att många tror att förslaget parlamentets utskott för mänskliga rättigheter och inre säkerhet (LIBE) röstade igenom för två veckor sedan är någonting nytt. Så är det egentligen inte. Direktivsförslaget (på EU-språk: meddelande från kommissionen, alt. på engelska communication from the commission) 2010/0273(COD) är egentligen en omarbetning av ett gammalt rambeslut från kommissionen och rådet, 2005/222/JHA (Rådets rambeslut 2005/222/RIF av den 24 februari 2005 om angrepp mot informationssystem). Det behandlades av parlamentet redan 2002, och kommissionens förslag på omarbetning till direktiv som publicerades 2010 var snarlikt den gamla förordningen. På Europaparlamentets webbplats för uppföljning av lagstiftningen finns ännu ingen länk publicerad till det förslag LIBE-utskottet faktiskt antagit så det är svårt att säga hur det egentligen har förändrats.

Det som är väldigt tydligt i de debatter som förs om datasäkerhet i parlamentet - till exempel ITRE-utskottets debatter tidigare i år om ENISA - och även de rapporter som kommer från datasäkerhetsdebatter på kommissionen är dock att man, precis som jag nämner i pressreleasen, lägger ett onödigt fokus på distributed denial of service-attacker. Det är nog som Bruce Schneier nämner "en funktion av mediarapportering snarare än någon faktiskt hackingepidemi". Visst visar det sig också att majoriteten av just DDoS-attacker verkar vara politiska snarare än utslag för ökad kriminalitet eller osäkerhet i våra datasystem.

Ett EU-land där man stundtals kommit längre i politiska säkerhetsdebatter än andra länder är Nederländerna. Där lyckades underkammaren ("Tweede kamer", motsvarande svenska riksdagen) nyligen ställa frågan till landets regering om landets SCADA-system egentligen var väl säkrade. SCADA-system är sådana datasystem som ofta hanterar väldigt specialiserade uppgifter. De består av hårdvara och mjukvara och kan förekomma i till exempel vattenreningsverk, kärnkraftverk eller andra platser där man förväntar sig någon form av datorkontroll men inte nödvändigtvis en dator i form av persondator (alltså, sådan dator vi vanligtvis hittar i hemet eller på kontoret). Det svarade regeringen att de visst var och lade till att de i de flesta fall inte var uppkopplade mot internet alls, eller hade egna nätverk. Men ja, kommer man i närheten av ett sådant system med t ex en USB-sticka, eller tar sig till ett av nätverkspunkterna för systemens interna nätverk, kan man nog åstadkomma en del ändå.

Ett vanligt exempel att ta upp på när just överbelastningsattacker (DDoS) varit stora problem i Europaunionen är den attack som skedde mot Estland 2007. Det är allmänt vedertaget att den attacken inte var organiserad och berodde på Estlands dåförtiden dåliga infrastruktur. Man löste sedermera problemet genom att ge Estland fler kopplingar än en till omvärlden, informationsinfrastrukturellt sett. I många fall där överbelastningsattacker varit aktuella ser man också väldigt tydligt att det är just aktörer som har centraliserad infrastruktur som drabbas. VISA och Mastercard, men däremot inte Amazon som hade servrar i flertalet medlemsländer vid tiden för de uppmärksammade attackerna till stöd för Wikileaks.

Nu är det förvisso into politikers uppgift att se till varken SCADA-system, internet exchanges eller serverhallar är säkra från yttre hot. Däremot kan det ligga inom en politikers uppgift att se till att den industri som tillhandahåller de här systemen inte kommer undan med att lämna säkerhetsläckor i tekniken.

Det är politiker oftast väldigt usla på att göra.

Eftersom vi som yrkesgrupp är rätt mediakänsliga, agerar vi ofta på vad Schneier refererar till som "funktioner av mediarapportering" snarare än faktiska behov.

Dessutom tycker jag mig märka en oro inför att industrin, i det här fallet säkerhetsindustrin eller till och med hårdvaruindustrin, skulle kunna bli överreglerad. När man oroar sig för att industrin ska överregleras är det naturligtvis lättare att stifta en lag sådan att ansvaret för att någonting gått fel läggs på offentliga institutioner, i det här fallet domstolsväsendet och landets fängelser (eftersom man har kriminaliserat olika typer av dataintrång).

Den här skiftningen av ansvar från de aktörer som egentligen har makten att verka förebyggande, till offentliga institutioner som egentligen bara kan verka efter att någonting egentligen har hänt (såvida de inte tar över vissa delar av också den kommersiella produktionen, vilket man naturligtvis kan tänka sig att de bör eller kan göra) sker inte bara i säkerhetsindustrin. Överlag är det, precis som jag skrev om PNR här om dagen, ganska lätt för vilken industri att helt enkelt skjuta upp vidtagande av adekvata åtgärder tills dess att offentliga institutioner känner sig nödgade att ta över det som i slutändan alltid är ett ekonomiskt ansvar för att se till att rätt åtgärder faktiskt hamnar på plats.

LSUMEP - the only CERT we need

Amelia Andersdotter — Thu, 26 Jan 2012 23:37:31 +0000

Språk Svenska

The European Network and Information Security Agency (ENISA) has been operating on Greek soil since 2004. Their task is to improve network and information security in Europe, and do research or help coordinate research and structural improvements in the member state. Exactly as any public organisation, sometimes their operations are evaluated and decisions are made on how or if (usually how) their operations can continue.

In a proposal from the Commission from 2010 it's quite clear that they are happy with the way ENISA has worked, they want to continue their operations. The MEPs working working on the file, though, want to expand their activities to include, say, cyber security. They suggest to enhance ENISA's cooperation with Europol (the pan-European police force established to coordinate national police forces in the fight against organised crime - they actually publish very nice terrorism reports every year if you're interested: TESAT 2010). This enhanced cyber security vision for European public institutions could take the shape of Computer Emergency Response Teams (CERTs) which are proposed to be established at a European level and in all the member states, later to enhance cooperation in between themselves to develop better resilience against situations where two or more member states are at risk of being exposed to a cyber attack.

It is undoubtedly so that the Committee appears to desire a kind of European NSA. It's cute, but inefficient, and the texts I've seen produced instead remind me rather vaguely of South Korea. As for CERTs, I must say that it is unfortunate that the Commission and some of the members have missed the fantastic services provided by the European Parliament's very own LSUMEP - Local Service Unit for Members of the European Parliament.

In a network, the biggest security risk are always the users. They are usually the least aware of how the systems work and are set up and therefore most prone to make mistakes that expose the system to vulnerabilities. For all the times when a user is insecure, LSUMEP is there for us. If you want to follow my office's interactions with LSUMEP, we have created a hashtag for them on Twitter.

Earlier today, inspired by the Polish turmoil around the ACTA, the European Parliament itself was exposed to a DDoS-attack by Anonymous. In only two hours, LSUMEP had sent a comforting e-mail assuring us that they were doing all they can to prevent further disturbance! Since I only noticed the disturbances after a journalist (from LeSoir!) wrote me to ask about it, they must be doing one hell of a job.

In the legislative debate, the importance of good IT support units in public institutions is unfortuntely over-shadowed by the desire to create more public institutions.

Referensramar 2: att använda slang i media

Amelia Andersdotter — Sun, 01 Jan 2012 13:27:11 +0000

Språk Svenska

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet "nosotros benjamines", vilket betyder ungefär "vi unga pojkar" (egentligen "vi som var sistfödda i våra respektive familjer"). "Benjamín" i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som "fett fail" (uruselt, dåligt), "ce tare" (coolt, häftigt), "chido"/"guay" (coolt, häftigt) och "voor de lol" (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden - de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se -- de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar "Goddag, yxskaft."

Kaniner, bilar och durbaner

Amelia Andersdotter — Thu, 22 Dec 2011 01:09:54 +0000

Språk Svenska

För en vecka sidan idag satt jag i SVT:s morgonsoffa och pratade om Durbankonferensen och klimatkrisen. Det kändes lite underligt eftersom jag var med och organiserade Piratpartiets delegation till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det var vid den tiden Gustav Nipe precis investerat i en Reprap-maskin för Ung Pirat Malmös räkning som presenterades på alternativkonferensen, och första gången som EU på allvar blev totalöverkörda av den nya globala alliansen Kina+USA i klimatfrågor.

För ungefär ett år sedan skrev jag en bloggpost om elektronik i bilar och hur ökad användning av, framför allt sluten, mjukvara i bilar riskerar att begränsa bilförarnas kontroll över sina fordon och därmed också utgöra en säkerhetsrisk för individen utanför individens egna kontroll.

Hur hänger dessa frågor ihop? Jo. Bilar som automatiseras och digitaliseras kan med datorernas hjälp finkalibreras att minimera till exempel bränsleförbrukning. För transportindustrin är det här väldigt intressant ur kostnadsperspektiv och enligt Svenska dagbladet tidigare i år ska de första pilotprojekten hamna på Sveriges vägar redan nästa år. Även vad gäller transport av privatpersoner kan man få ned bränsleförbrukning en hel del om man frånhänder privatpersonerna själva kontrollen över fordonet.

Den resulterande krocken mellan privatpersoners intresse att ha full kontroll över sin huvudsakligen mekaniska ägodel bilen, samhällets intresse av att få bukt med den stora bränsleförbrukningen samt begränsa dödstalen i trafiken samt vårt gemensamma intresse av att på ett så bra sätt som möjligt inarbeta teknikens ~~teknologins~~ alla nya möjligheter i vår vardag är en intressant paradox. Jag är inte övertygad om att fri mjukvara i bilarna är en lösning på kontrollproblemet - att påtvinga biltillverkarna öppna standarder och öppen källkod kan måhända skapa ett bättre företagarklimat kring tillhandahållandet av reservdelar och underhållstjänster i bilindustrin, men kontrollen över bilarna ligger fortfarande hos dem som kan koden. Särskilt om ~~teknologierna~~ tekniken ska vara trådlös.

Att det skulle vara mer miljövänligt att "digitalisera bilarna", som Europakommissionen uttrycker det, kan det knappast råda något tvivel om. Ej heller att trafiken, så länge ~~teknologin~~ tekniken fungerar, blir betydligt säkrare än om man i varje ögonblick gör sig beroende av en mänsklig faktor. Man kan hårdkoda i bilens fartmätarsystem att det inte ska vara möjligt att köra fortare än vissa hastigheter på särskilda sträckor, och sedan justera bilens interna hastighetsbegränsning efter vad GPS-apparaten rapporterar om bilens position.

Och föreställ er situationen att din öppenkällkodsbil utsätts för samma risker som din dagens Androidtelefon. En del av bildigitaliseringsproblemet är att valfriheten inte sträcker sig längre än att vi ha möjlighet att välja appar, men inte hur de fungerar, vad de gör, eller välja bort möjligheten att välja appar.

Klimatdiskussionerna i Durban handlade naturligtvis inte om skärningspunkterna mellan informationsfrihet, användarnas (i detta fall förarnas) makt över hårdvaran eller piratpolitiska spörsmål om informationssamhällets inneboende konflikter utan om hur man i så hög utsträckning som möjligt ska kunna undvika att vidta aktioner åt varesig klimatvänligt håll, eller det energiförbrukande hållet.

Ovanstående inlägg ska kanske ses som en uppmaning till piratpartister att tänka över ~~teknologins~~ teknikens stundtals dubbeltydiga roll i andra samhällsprocesser. Om någon får för sig att ämnet var väldigt intressant bidrar jag gärna med andra länkar och artiklar på området som jag samlat på mig under året!

Re nätneutralitet i Nederländerna

Amelia Andersdotter — Wed, 22 Jun 2011 07:39:31 +0000

Språk Svenska

I takt med att rökförbud införs på fler och fler platser blir det viktigare att vi bevarar våra andra möjligheter till distanskommunikation, till exempel med nätneutralitetslagar som den som idag ska röstas igenom nederländska underhuset och således träda i laga kraft.

Vad som händer i Nederländerna idag är ännu inte säkerställt. Det som borde ha hänt igår var en omröstning om ett förslag på nätneutralitet som regeringen med innovationsminister Verhagen i spetsen lade fram för ungefär två veckor sedan. När förslaget presenterades var det en sensation - Verhagen representerar nämligen i regeringen det politiska partiet CDA, eller mainstream-kristdemokraterna (som i Nederländerna har ungefär samma status som moderaterna i Sverige), och regeringen är en koalition mellan CDA, VVD (högerliberaler, har ungefär samma status som moderaterna i Sverige) och PVV (Partij voor de Vrijheid, en del av den här konstiga, europeiska populist-xenofob-nationalist-libertarian-socialist-folkhems-rörelsen som i Sverige tar sitt uttryck i Sverigedemokraterna och i Norge som Fremskrittspartiet) varav de två förstnämnda är uttryckliga motståndare till nätneutralitetslagstiftning, i gott sällskap med nederländernas största operatörer och nätverkstillhandahållare.

Från högerliberala partiet VVD kommer Europakommissionens kommissionär med ansvar för telekommunikationsfrågor Neelie Kroes, aka Steely Neelie (känd från generaldirektoratet för konkurrensfrågor som Microsoftmonopolets fiende número uno under åren 2004-2009), vars inställning till nätneutralitet är att nätneutralitet visst är bra och önskvärt, men att det inte finns några uppenbara problem med frågan för närvarande och att reglering eller lagstiftning vore "före sin tid". Hon har kallat det nederländska förslaget "förhastat". I Nederländernas underhus (motsvarande svenska riksdagen) sitter också en föredetta KPN-lobbyist, nu VVD-politiker, som hårt motsatt sig nätneutraliteten. Hon har kritiserats hårt för jäv i frågan.

Det som först hände i Nederländerna med förslaget var att regering och tillhörande partiet var emot nätneutralitetsförslaget som stöddes av oppositionen. Plötsligt svängde regeringen, och den parlamentariska grupp som utgörs av PVV ställde sig också bakom förslaget, vilket gav parlamentsgruppen för nätneutralitet en majoritet. I Nederländerna har de dock ett två-kammarsystem. I överkammaren (Eerste kamer) satt en calvinistisk ledamot som representerar, tydligen, en valkrets i södra Nederländerna där många människor sällar sig till ganska strikta calvinistiska kriterier för leverne på och bortom internet. Där har det tydligen uppstått niche-operatörer vars främsta erbjudande till slutkonsumenterna är calvinistiskt-korrekt förcensurerade uppkopplingar.

Denna ledamot tyckte inte att lagstiftningen som föreslogs (ofiltrerade uppkopplingar utan prisdifferentiering på innehåll) var bra och motsatte sig förslaget. Igår berättade någon att denna ledamot inte kan blockera förslaget så länge PVV fortfarande stödjer frågan i underhuset, men det spelar nog ändå en liten roll i den förvånande utveckling som utspelade sig igår:

Den omröstning om ny telekomlag som skulle ha utförts igår sköts upp! Tydligen efter att det framkommit att oppositionspartiet PvdA (Partij voor de Arbeider, socialdemokrater) röstat ja till ett motionsförslag de inte stödde, men som tydligen stöddes istället av SP (Socialistische Partij, socialdemokrater). Enligt @nlsp löd förslaget "allows provider to hinder services when subscriber explicitly requests so on ideological grounds, giving no financial advantage", vilket jag antar på något sätt är kopplat till calvinisten (Calvin, har jag lärt mig, är en av de två katolskkritiska 1500-talspräster vars inflytande spred sig över norra Europa - i Sverige var det Luthers kritik av katolska kyrkan som slog igenom). Tumult utbröt i underhuset. Ingen visste vad som hände. Omröstningen sköts upp till idag.

Lägg märke till att stödet för lagen som sådan inte har dalat. Det här är Europas första nätneutralitetslag och den har för närvarande starkt stöd i nederländska underhuset. Jag frågar mig när Sverige ska våga följa efter.

Nu väntar jag på att eftermiddagen ska inledas. Man kan följa eftermiddagens händelser i Nederländerna via t ex @bitsoffreedom (mest nederländska, lite engelska) eller @samirallioui (mest nederländska, engelska vid request). Jag kommer att twittra på svenska från @teirdes. Kan man nederländska och struntar i EU:s knäppa vidaresändningsregler live-sänds tydligen debatten på Tweede Kamer Live nu i eftermiddag (nederländska, inga undertexter).

Hasta [...] siempre

Amelia Andersdotter — Sat, 30 Apr 2011 23:39:36 +0000

Språk Svenska

Only one. Be quick.

The Peruvian Congress has declared free and unrestricted internet access a human right. Free as in gratuito, not as in libre, apparently, and in Spanish there can be no mistake as to whether that concerns beer or speech. The suggestion comes from the center-left party Apra, but is supported by the left government. The President of the Transport Commission Yaneth Cajahuanca says that gratuito should not be interpreted as a future disappearance of rental agreements (monthly fees paid by consumers to get internet access provided), but as the public not making downpayments on infrastructure.

This sounds to me as if the public will not have to invest in infrastructure, which to me appears not too much different from anywhere else. I have yet to determine whether the law also includes a method different from public investment to reach the objective of higher broadband access (currently at 3% of the population).

Further down the gratuito-road is a warning from largest Perúvian telecommunications operator Telefońica dated 2001: AT&T wanted to use Telefonica infrastructure for free (gratuitamente).

As for the unrestricted access part though, the way it's presented it seems suitably unconditional(!!) and in Perú desperately needed. I wrote in December last year that Telefónica being the hero of the day has both GB download limits and simultaneous connections limits per household in Perú. Download caps were at the time set to between 20 and 60GB/month, and number of simultaneous TCP-connections to 200. I asked around a bit about this, but have as yet not found out whether or not 200 TCP-connections per moment could also be made to apply to UDP. It depends on how the amount of connections are monitored, apparently.

Peru has just came out of their 2011 elections (April 11). Apparently a left coalition has won (far left) the elections for the second time in a row (they now have leftists in power since 2006), and there will be a stand-off between left candidate Ollanta Humala and right candidate Keiko Fujimori on June 5th.

I am cautiously optimistic. Remember that Chile approved a net neutrality law last year that conditioned the unrestricted access on "legal activities".

Re Japan

Amelia Andersdotter — Mon, 21 Mar 2011 14:10:14 +0000

Språk Svenska

En återvinnare blir till

Japanhistorien är besvärligare än den verkar. För ett par dagar sedan nämnde jag att elektronikexporten från Japan förväntas sjunka väsentligt de kommande månaderna. Tidigare har jag skrivit om den japanska elektronikindustrins beroende av sällsynta jordämnen som företrädelsevis exporteras från Kina.

De sällsynta jordämnena är alla miljövänners värsta vänner. De är svåra och naturovänliga att bryta, förekommer ofta i samma jordlager som radioaktiva ämnen, men utgör några av de viktigaste komponenterna i mycket miljövänlig teknologi som vindkraftverk och energisnåla bilar.

Toyota har försökt, och fortsätter att anstränga för att, minska mängden sällsynta jordämnen i sina bilbatterier. Tydligen försöker Japan också bygga upp en ny industriell gren kring återvinning av elektronik. Japan inte bara tillverkar mycket elektronik, de konsumerar också mycket elektronik. Dessutom ligger de förhållandevis nära Kina som tidigare varit en populär destination för elektronikavfall. Men naturvänlig återvinning, som i det tätbefolkade Japan nog måste ses som en nödvändighet, är inte självfallet energisnål. Den kräver också förhållandevis större expertis. Det innebär ett större energibehov och större behov av utbildad personal.

Vad gäller återvinning har jag för övrigt funderat på storföretagens återvinningserbjudanden. Metoden går till så att om man köpt en dator av ett visst märke, och lämnar tillbaka datorn för återvinning hos den specifika tillverkan, får man köpa en ny dator av samma märke för reducerat pris. För en slutkonsument kan det vara ett lockande, kanske till och med bra, erbjudande, men vilken effekt har det på inlåsning av hårdvara. Om man ska köpa och lämna tillbaka en dator till samma aktör, hur långt bort ligger man då från att enbart ha hyrt hårdvaran under hårdvarans fullständiga livstid?

Jag följer diskussionerna kring PS3:an och Kinect med stort intresse. PS3:or och Xbox:ar har inte fått modifierats med tillverkarnas goda minne. Kinect verkar än så länge tillåtas ha ett öppet community kring sig, men redan några veckor efter att apparaten släppts blockerades ett oönskat erotiskt spel.

ReUseManifesto är principiellt spännande men utgår ifrån att det finns ett ägarskap till att börja med. Många andra politiska diskussioner utgår också ifrån ägarskapet och rätten till ägande. Samtidigt är det förstås svårt att förneka att det är enklare för stora företag att vidta de inte nödvändigtvis billiga åtgärder som krävs för storskalig återvinning.

Det finns inte, så vitt jag har sett, egentligen något elektronikbolag som inte accepterar andra tillverkares hårdvara för återvinning, men det kostar ofta extra. Hur mindre återvinningscentraler, utan koppling till någon särskild tillverkare, står sig förtäljer inte historien. Om EU:s WEEE-direktiv gör det obligatoriskt för företag att se till att hela deras produktionslinje kommer tillbaka för återvinning har man också (just nu in)effektivt satt stopp för komponentåteranvändning, men hur kan direktiven tolkas av främst de privata aktörerna i framtiden? Att kontrollera sina skapelsers födelse, liv, och död går helt ihop med inlåsningsmekanismerna vi ser i informationsteknologierna i övrigt.