Search form

Det jag tycker är väldigt fel med hela journaldigitaliseringen är att patienten har fråntagits alla val, och att inga patienter ges tillräcklig information. Vi får till exempel inte veta vem som har tillgång - hur många IT-administratörer har tillgång till våra journaler, i vilka länder är de? I vilka länder sparas databaserna? Hur många har tillgång till systemen som inte är IT-administratörer?

Hur ser avtalen ut som reglerar förhållandet mellan IT-tjänst och landsting?

Eftersom man inte kan garantera att ett nätverk mer flera accesspunkter inte otillbörligt åtkommes, bör man också informera om att detta kan ske och vad riskerna är med detta. Det bör framgå för patienten innan patienten själv gör valet med digitalisering att journalen kan hamna hos FRA, NSA, någon annan polismakt, uzbekistanska regeringen eller vart det nu kan vara.

Och patienten måste själv få göra valet. Valet måste också vara möjligt att dra tillbaka - jag ska kunna välja, om jag blir orolig eller känner mig osäker inför att fördelarna med en digitaliserad journal verkligen uppvägde de risker jag först informerats om, att inte längre ha min journal digitaliserad.

Det är alltså inte tillräckligt att allmänt tro att man har köpt lite framtid, och sedan pusha ut allas sjukdomshistoria på nätet. Det är helt inadekvat.

Så vitt jag kan se löser in Stockholmspiraterna det här problemet. Öppen källkod och öppna standarder åtgärdar inte grundproblemet, vilket är att databaser läcker och systemen av nödvändighet är uppbyggda så att många fler än du vill har tillgång till din journal.