Den här veckan kommer parlamentet att rösta om en resolution kring SWIFT-avtalen, ett så kallat "safe-harbour agreement" som medgiver överföring av stora mängder transaktionsdata till USA. Som jag förstår det är parlamentet mycket motvilligt till att ha kvar safe-harbour-avtalen efter de nyliga avslöjandena och också kommissionen har pratat om att riva upp avtalen. Medlemsländerna är mer skeptiska.
Det är sant att EU inte egentligen kan reglera eller styra militär verksamhet eller underrättelseverksamhet på medlemsstatsnivå, men det är lika sant att EU har grundats för att kunna etablera en riktning och ett samarbete som inte tillåter sådan verksamhet i medlemsstaterna att allvarligt störa ett fredligt, förtroendeingivande samarbete mellan medlemsländerna. Den nya artikel 42 gör ett steg i den riktningen, och även om man inte når hela vägen fram är det sant att varken Rom eller EU byggts på en dag. Det tar tid att reparera brustna förtroenden, och övervakningsskandalerna visar också att EU har en lång väg att gå innan medlemsstaterna som organ orkar våga lita på varandras avsikter.
Det är väldigt tråkigt att du, Staffan, lägger så mycket energi på att kritisera dataskyddsförordningen när ditt problem finns i offentlighets- och sekretesslagen. Regeringens tilläggsyrkande 80a(ny) är skrivet specifikt med den svenska myndighetsförsäljningen av personuppgifter i åtanke - det går enkelt att läsa ur texten om man förstår syftet, och är svårt att se om man inte förstår syftet. Det är därför regeringen varit väldigt framgångsrik med att lyfta frågan.
Det vi saknar i Sverige är om något ordenlig lagstiftning under förordningens artikel 6(1)(c) - vi har inget transparensregister, vi vet inte vem som har inflytande på svenska regeringsdepartement, vi vet inte vem som träffar våra riksdagsledamöter, politiska sakkunniga eller varför. Det är en del av min kritik av e-legitimationsnämnden i Sverige: det finns ingen som är ansvarig för att det tekniska systemet som valts inte är det bästa för att bygga interaktioner mellan invånare och hela den offentliga förvaltningen. Alla har utgått ifrån att det som en IT-administratör på ett universitet tycker är bra på universitetet, också är bra i alla andra sammanhang. Offentlighetsprincipen innebär i regel inget krav på att publicera förberedande handlingar inför beslutsfattande i svensk offentlig förvaltning. Rekryteringsprocesser kan undanhållas offentliggörande genom utläggning av rekryteringsuppdrag för chefsposter på privat sektor (bemanningsföretag), och många offentliga system och deras funktionaliteter göms undan i upphandlingskontrakt och andra privata överenskommelser som faller utanför offentlighetsprincipen.
Det som är det viktiga och relevanta problemet att diskutera för journalister, men också för allmänheten, är offentlighetsprincipens begränsningar och hur vi bör förändra offentlighets- och sekretesslagen. När man som maktutövare i samhället får undvika att offentliggöra förberedande material och beslut. Att istället attackera varje individs rätt till självbestämmande är ett slöseri med tid och energi, och det är väldigt tråkigt att du lägger mycket tid på det, och väldigt lite tid på att diskutera det andra, större problemet.
Den här veckan kommer parlamentet att rösta om en resolution kring SWIFT-avtalen, ett så kallat "safe-harbour agreement" som medgiver överföring av stora mängder transaktionsdata till USA. Som jag förstår det är parlamentet mycket motvilligt till att ha kvar safe-harbour-avtalen efter de nyliga avslöjandena och också kommissionen har pratat om att riva upp avtalen. Medlemsländerna är mer skeptiska.
Det är sant att EU inte egentligen kan reglera eller styra militär verksamhet eller underrättelseverksamhet på medlemsstatsnivå, men det är lika sant att EU har grundats för att kunna etablera en riktning och ett samarbete som inte tillåter sådan verksamhet i medlemsstaterna att allvarligt störa ett fredligt, förtroendeingivande samarbete mellan medlemsländerna. Den nya artikel 42 gör ett steg i den riktningen, och även om man inte når hela vägen fram är det sant att varken Rom eller EU byggts på en dag. Det tar tid att reparera brustna förtroenden, och övervakningsskandalerna visar också att EU har en lång väg att gå innan medlemsstaterna som organ orkar våga lita på varandras avsikter.
Det är väldigt tråkigt att du, Staffan, lägger så mycket energi på att kritisera dataskyddsförordningen när ditt problem finns i offentlighets- och sekretesslagen. Regeringens tilläggsyrkande 80a(ny) är skrivet specifikt med den svenska myndighetsförsäljningen av personuppgifter i åtanke - det går enkelt att läsa ur texten om man förstår syftet, och är svårt att se om man inte förstår syftet. Det är därför regeringen varit väldigt framgångsrik med att lyfta frågan.
Det vi saknar i Sverige är om något ordenlig lagstiftning under förordningens artikel 6(1)(c) - vi har inget transparensregister, vi vet inte vem som har inflytande på svenska regeringsdepartement, vi vet inte vem som träffar våra riksdagsledamöter, politiska sakkunniga eller varför. Det är en del av min kritik av e-legitimationsnämnden i Sverige: det finns ingen som är ansvarig för att det tekniska systemet som valts inte är det bästa för att bygga interaktioner mellan invånare och hela den offentliga förvaltningen. Alla har utgått ifrån att det som en IT-administratör på ett universitet tycker är bra på universitetet, också är bra i alla andra sammanhang. Offentlighetsprincipen innebär i regel inget krav på att publicera förberedande handlingar inför beslutsfattande i svensk offentlig förvaltning. Rekryteringsprocesser kan undanhållas offentliggörande genom utläggning av rekryteringsuppdrag för chefsposter på privat sektor (bemanningsföretag), och många offentliga system och deras funktionaliteter göms undan i upphandlingskontrakt och andra privata överenskommelser som faller utanför offentlighetsprincipen.
Det som är det viktiga och relevanta problemet att diskutera för journalister, men också för allmänheten, är offentlighetsprincipens begränsningar och hur vi bör förändra offentlighets- och sekretesslagen. När man som maktutövare i samhället får undvika att offentliggöra förberedande material och beslut. Att istället attackera varje individs rätt till självbestämmande är ett slöseri med tid och energi, och det är väldigt tråkigt att du lägger mycket tid på det, och väldigt lite tid på att diskutera det andra, större problemet.