Fast jag håller inte med om att det är just narcissism som styr just nu. I valen 2006 och 2009 gick vi till val på att vi kunde våra frågor bäst - oavsett om vi faktiskt gjorde det eller inte.

Det som styr är nog snarare känslan av att så länge vi blir valda kommer det finnas andra experter som vi kan lyssna på för att göra rätt, oavsett om sådana finns eller inte. Sverige utmärker sig till exempel genom att sakna ett starkt civilsamhälle för digitala frågor - vi har ingen organisation som ägnar åtminstone en heltidstjänst åt att verka för ett bättre informationssamhälle med starkare rättigheter för individer i tekniska miljöer utöver de som jobbar på någon sorts offentligt sponsorad verksamhet (antingen direkt på departement eller i andra offentliga tjänster, som delar av utredningskommissioneer, osv).

Just eftersom partiet vet att det inte själv är särskilt kunnigt, och tror sig själv inte kunna bli särskilt kunnigt, tolkar jag det istället som att man är stressad över att man vet så lite och inte förstår vad man ska göra. Man har inte de svar som behövs och vet inte heller hur man ska reagera eller ställa sig till frågor som kommer upp i brist på externa påverkansgrupper.

Det är nog det som gör skillnad idag också: tidigare var vi narcissister, eller hade i alla fall narcissistiska ledare. Och nu har vi inte alls narcissister någonstans utan många som hoppas att det kommer hända någonting bra för att någon duktig ska göra något senare.