Jag menar att det här delvis är ett problem med en zeitgeist (samhällsanda) där förvåning över saker som är helt absurda ses som "naivt". Se ovan Johan Manner, som menar att den medialt utspelade oförvåningen måste ställas i kontrast till den privat hållna upprördheten.

Många av artiklarna jag har länkat borde dessutom indikera att det här mer är ett problem med journalistik än med de som faktiskt uttalar sig.

Älvdalsartikeln om SD är illustrativ: den lokale socialdemokraten kritiserar tydligt att man i Stockholm nedprioriterar allting utanför Stockholm, men journalisten framhåller inte det onormala i att landets huvudstad struntar i allt utanför huvudstaden, utan det normala i att man då röstar på SD.

Skillnaden mellan onormala och normala saker är att det är lättare att förändra onormala saker. Mediabilden som uppmålas är alltså en av oföränderlighet och statiskhet.

Ber om ursäkt ifall Mark Klamberg ser det som en "attack". Jag inser förstås också att man inte heller kan gå runt i ständigt upprörd förvåning.