Det som inspirerade Spider Robinson till Melancholy Elephants var uppenbarligen den nyss (1978) genomförda anpassningen av amerikansk upphovsrättslag till Bernkonventionens krav, med en skyddstid omfattande upphovsmannens liv plus 50 år (tidigare gällde 28 år efter registrering med en möjlig förlängning om ytterligare 28 år, och oregistrerade verk skyddades inte alls).
Novellen känns påtagligt trovärdig. Om det är någonting väsentligt i den som jag skulle ifrågasätta, så är det tanken att halva jordens befolkning någonsin skulle försörja sig på intellektuellt skapande (eller "upptäckande" för att använda Dorothy Martins ord). Det skulle nämligen innebära att varje kreatör i genomsnitt har en publik på en (1) person utöver sig själv, och denna person förväntas betala kreatören hälften av sin egen lön för att ta del av dennes verk (eller så delar 100 personer på bördan att försörja 100 kreatörer; summan blir densamma).
I det läget spelar det ingen roll huruvida upphovsrätten varar i 50 eller 50.000 år; en ekonomi där ena hälften av befolkningen betalar för att den andra halvan spelar, dansar, sjunger och berättar sagor exklusivt för dem låter inte som något som skulle kunna uppstå annat än i en planekonomisk diktatur. I det läget kommer kompositörs- och författaryrkena att vara lika attraktiva som att skura offentliga toaletter, och lika välbetalda.
Men huvudpoängen i historien, att vi måste glömma gammal kultur för att kunna tillåta oss att återupptäcka den, är väl uttryckt.
Patentfrågan tycker jag att vi lämnar därhän; upphovsrättsfrågan är tillräckligt komplicerad och omfattande som det är. Dock finns det en antydan till "patenttänk" i Melancholy Elephants när Dorothy beskriver hur man regelmässigt nekar upphovsrättsskydd till något som redan finns i databaserna; upphovsrätt medger till skillnad från patent att två inbördes oberoende kreatörer tillerkänns rättigheter till vad som i objektiv mening är två instanser av samma verk. Problemet blir att bevisa i domstol att verken är skapade oberoende av varandra.
Det som inspirerade Spider Robinson till Melancholy Elephants var uppenbarligen den nyss (1978) genomförda anpassningen av amerikansk upphovsrättslag till Bernkonventionens krav, med en skyddstid omfattande upphovsmannens liv plus 50 år (tidigare gällde 28 år efter registrering med en möjlig förlängning om ytterligare 28 år, och oregistrerade verk skyddades inte alls).
Novellen känns påtagligt trovärdig. Om det är någonting väsentligt i den som jag skulle ifrågasätta, så är det tanken att halva jordens befolkning någonsin skulle försörja sig på intellektuellt skapande (eller "upptäckande" för att använda Dorothy Martins ord). Det skulle nämligen innebära att varje kreatör i genomsnitt har en publik på en (1) person utöver sig själv, och denna person förväntas betala kreatören hälften av sin egen lön för att ta del av dennes verk (eller så delar 100 personer på bördan att försörja 100 kreatörer; summan blir densamma).
I det läget spelar det ingen roll huruvida upphovsrätten varar i 50 eller 50.000 år; en ekonomi där ena hälften av befolkningen betalar för att den andra halvan spelar, dansar, sjunger och berättar sagor exklusivt för dem låter inte som något som skulle kunna uppstå annat än i en planekonomisk diktatur. I det läget kommer kompositörs- och författaryrkena att vara lika attraktiva som att skura offentliga toaletter, och lika välbetalda.
Men huvudpoängen i historien, att vi måste glömma gammal kultur för att kunna tillåta oss att återupptäcka den, är väl uttryckt.
Patentfrågan tycker jag att vi lämnar därhän; upphovsrättsfrågan är tillräckligt komplicerad och omfattande som det är. Dock finns det en antydan till "patenttänk" i Melancholy Elephants när Dorothy beskriver hur man regelmässigt nekar upphovsrättsskydd till något som redan finns i databaserna; upphovsrätt medger till skillnad från patent att två inbördes oberoende kreatörer tillerkänns rättigheter till vad som i objektiv mening är två instanser av samma verk. Problemet blir att bevisa i domstol att verken är skapade oberoende av varandra.