Peter, om du menar att artisterna i praktiken är arbetslösa, så innebär det likafullt att den andra halvan av befolkningen (som vi får anta har jobb) är den som betalar för deras uppehälle. Huruvida betalningen kallas "royalty" eller "arbetslöshetsunderstöd" är av underordnad betydelse. Alternativt svälter artisterna ihjäl på ett par veckor.
För att jag skall kunna tänka mig att avstå halva min lön till underhållning räcker det inte med att underhållningen är av toppkvalitet och tillgänglig för mig dygnet runt; min lön måste vara så hög (eller priserna så pass låga) att allt det andra jag behöver eller vill ha kan betalas med mindre än fyra timmars arbete om dagen (alternativt fyra minuters arbete, om normalarbetstiden nu sjunkit till åtta minuter per dag). Jag betalar idag en stor del av min lön till bostad, mat och service (resor, hälsovård och liknande), mycket läggs på hög för framtida bruk, medan kanske högst en procent går till underhållning (främst böcker).
Då inser jag också att merparten av det jag betalar för underhållningen inte går till artisterna och upphovsmännen, utan till mellanhänderna. Räknas musikdistributörerna till den halva av befolkningen som är bokförda som "kreatörer", eller till den arbetande halvan? Vad arbetar de med i praktiken, om det inte finns någon musik att distribuera?
Ur nationalekonomisk synvinkel spelar det inte så stor roll huruvida det faktiskt går åt tio manår för att komponera ett musikstycke, eller kompositören klarar av det på en dag och sedan lever på royalties/understöd resten av de tio åren. Om han däremot jobbar svart med att skura toaletter eller vända hamburgare för att få något utöver "konstnärslönen" att leva på, då är förstås statistiken grovt missvisande och talet om "halva befolkningen" meningslöst. Jag är också upphovsman, men det betyder inte att jag ägnar 100 procent av min arbetstid åt den rollen. I genomsnitt ägnar vi nog alla mindre tid åt att skapa kultur än åt att ta del av kultur, gratis eller ej. Det är därför som ett samhälle där över hälften av människorna skall försörja sig på kulturskapande blir så bisarrt. Det vore rimligare att tänka sig att de försörjde sig på prostitution; det har fungerat förr.
Peter, om du menar att artisterna i praktiken är arbetslösa, så innebär det likafullt att den andra halvan av befolkningen (som vi får anta har jobb) är den som betalar för deras uppehälle. Huruvida betalningen kallas "royalty" eller "arbetslöshetsunderstöd" är av underordnad betydelse. Alternativt svälter artisterna ihjäl på ett par veckor.
För att jag skall kunna tänka mig att avstå halva min lön till underhållning räcker det inte med att underhållningen är av toppkvalitet och tillgänglig för mig dygnet runt; min lön måste vara så hög (eller priserna så pass låga) att allt det andra jag behöver eller vill ha kan betalas med mindre än fyra timmars arbete om dagen (alternativt fyra minuters arbete, om normalarbetstiden nu sjunkit till åtta minuter per dag). Jag betalar idag en stor del av min lön till bostad, mat och service (resor, hälsovård och liknande), mycket läggs på hög för framtida bruk, medan kanske högst en procent går till underhållning (främst böcker).
Då inser jag också att merparten av det jag betalar för underhållningen inte går till artisterna och upphovsmännen, utan till mellanhänderna. Räknas musikdistributörerna till den halva av befolkningen som är bokförda som "kreatörer", eller till den arbetande halvan? Vad arbetar de med i praktiken, om det inte finns någon musik att distribuera?
Ur nationalekonomisk synvinkel spelar det inte så stor roll huruvida det faktiskt går åt tio manår för att komponera ett musikstycke, eller kompositören klarar av det på en dag och sedan lever på royalties/understöd resten av de tio åren. Om han däremot jobbar svart med att skura toaletter eller vända hamburgare för att få något utöver "konstnärslönen" att leva på, då är förstås statistiken grovt missvisande och talet om "halva befolkningen" meningslöst. Jag är också upphovsman, men det betyder inte att jag ägnar 100 procent av min arbetstid åt den rollen. I genomsnitt ägnar vi nog alla mindre tid åt att skapa kultur än åt att ta del av kultur, gratis eller ej. Det är därför som ett samhälle där över hälften av människorna skall försörja sig på kulturskapande blir så bisarrt. Det vore rimligare att tänka sig att de försörjde sig på prostitution; det har fungerat förr.