Europa Direkt skriver att EU-kommissionens ordförande under European Development Days slagit fast att biståndet till de fattiga länderna måste fortsätta trots finanskrisen.

Och nog har de fattigaste länderna i världen krisat senaste året. Stigande matpriser - matkris. Naturkatastrofer. Finanskris. Allt slår hårdast mot de fattigaste.

Samtidigt räknar EU sitt bistånd på ett mycket konstigt sätt. Enligt en artikel i Ordfront från i våras, som inte borde gå förglömd, är det inte ovanligt att man räknar omhändertagande av flyktingar i det egna lander, militära operationer på tredje lands territorium och skuldavskrivningar som bistånd. Så har också Sverige gjort sedan regimskiftet.

Inte ens UD-tjänstemannen Thomas Brundin håller med om den nya svenska linjen, och därmed indirekt inte heller med den europeiska.

Samtidigt som man kan sympatisera med handelsministerns invändning att Afrika trots biståndet fortfarande är fattigt, är invändningar mot bakgrund av de svaga och oklara europeiska och svenska målsättningarna med biståndet betydligt mer befogade. På FN-konferenser talar man om konkreta mål och måsten, i den europeiska politiken handlar det om rekommendationer.

Och samtidigt som biståndet sinar, arbetar världens byråkrater hårt för att inte behöva rucka på västvärldens kunskapsmonopol alltför mycket. När den amerikanska organisationen EFF gör en utvärdering av 2007 års WIPO Development Agenda, där de gulmarkerar de förändringar som omedelbart kan träda i kraft, blir hela delen (C) om technology transfer omarkerad.

Med sådana riktlinjer på verksamheten är det inte helt underligt att biståndet, som ministern säger, får en försämrad effekt. För övrigt tycker jag att UNCDF verkar vara en hygglig organisation.

Pinga på intressant.se