Svenska riksdagen har förutsägbart sagt ja till Lissabonfördraget. Med rätta blir många som vill se mer demokrati i EU upprörda. Vänsterpartiets initiativ för vilandeförklaring såg ett tag ut att bli verklighet, när ledande socialdemokratiska tankesmedjan Arena ville skjuta upp beslutet och LO anordnade en demonstration för uppskjutande av ratificering som drog hundratals människor.

Och nu publiceras en rapport av United States National Intelligence Council där man skriver att EU mycket väl kan riskera att stagnera.

"Europe by 2025 will have made slow progress toward achieving the vision of current leaders and elites: a cohesive, integrated, and influential global actor," it begins optimistically, while declaring that the EU will at the same time not be a major military player.

However, it goes on to warn: "The European Union would need to resolve a perceived democracy gap dividing Brussels from European voters and move past the protracted debate about its institutional structures."

Samtidigt pågår förutsägbart arbetet för vidare ratificering i EU. I en artikel om vad som händer i veckan i EU skriver EUObserver dels att man tror att man börjar komma fram till en överenskommelse med Irland, och dels att man otåligt väntar på utslaget från tjeckiska författningsdomstolen.

Tvisten om omvälvande fördragsändringar i EU är på intet sätt ny. Tittar man på ratificeringsprocessen för Maastrichtfördraget fanns då en liknande situation som den man har nu med Irland. Men då gällde det Danmark, som röstade ned Maastrichtfördraget i en folkomröstningen i mitten av 1992. Frankrike hade också en rådgivande omröstning, där fördraget gick igenom endast med knapp majoritet.

Men medan man då kan se en viss problematik runt hur EU hanterar dessa konstitutionella nederlag, finns andra problem med hur medborgare idag ser på EU.

Vänsterpartiet, som varit emot Lissabonfördraget och också emot medlemskapet i Europaunionen vid folkomröstningen 1994, vill ha ett mellanstatligt samarbete. Det betyder in effect att man vill gå tillbaka till hur det var innan Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993.

Ett nytt framtidskonvent vore kanske inte helt fel. EU:s medborgare är generellt positiva till att det finns ett samarbete, och det har blivit vanligare att medier i medlemsländerna nu "erkänner" EU som en nyhetskälla. Det gör att det kanske finns bättre utsikter till rejält tryck på EU-tjänstemännen att godta medborgarnas förslag (vilket olyckligtvis inte skedde förra gången).

Men bruket av Irland som argument mot Lissabonfördraget lätt komma att bli inkonsekvent, om man inte samtidigt vill erkänna att Maastrichtfördraget enligt samma logik inte borde ha trätt i kraft.*

*Man kan visserligen vara grymt kritisk mot att det tog så mycket som 6 år innan Maastrichtfördragets allra tydligaste nackdel, bristen på öppenhet, försöktes åtgärdas 1999.