Att Europaunionen har demokratiska problem kommer knappast som en överraskning för ens den mest inbitne EU-förespråkare. EU:s medborgare röstar ofta nej när EU vill testa något nytt. EU:s medborgare är ofta skeptiska när unionen säger att den gjort något bra. Trots att EU:s medborgare ofta är positiva till ett samarbete, håller de sällan med de ambitiösa planer statsledarna målar upp och hajkar iväg på.
Därför är det inte så konstigt att NIC:s rapport Global Trends 2025: A Transformed World varnar för att EU kan komma att bli en "haltande koloss" vid 2025. EU-området är världens starkaste ekonomi, men kommer aldrig kunna omsätta sin ekonomiska ställning i något globalt politiskt spel - stödet för det finns helt enkelt inte på gräsrotsnivå, och de insitutionella kriserna avlöser varandra.
Den senaste fadäsen med nej till Lissabon på Irland får till och med kommissionären Charlie McCreevy att säga att nejet måste respekteras (samtidigt ska han ju avgå vid slutet av året, så frågan är hur backad av EU han är i frågan - spel för massorna?).
Men mot bakgrund av detta, hur intressant är det inte att Göran Leijonhuvfud och Agneta Engqvist alldeles nyligen släppt boken Kina: En haltande koloss?
Bokens drivande tes är att Kina trots fenomenal ekonomisk utveckling har ökande klyftor och stora problem med mänskliga rättigheter. Eftersom en stor del av befolkningen inte får tillgång till den rikedom landet generar måste Kina per definition vara både halt och led. Den egalitära ideologi som i teorin styr den kinesiska staten misslyckas brutalt med välfärdsdistributionen.
I viss mån befogad kritik. Kina ställer ju till och med in toppmöten med kommissionen för att Dalai Lama är på besök i flera europeiska länder. Men haltar kolossen?
Kina har klarat sig bra genom den finansiella krisen. Kina äger nu amerikanska banker. USA har finansierat sina krig med lån från kinesiska staten. Svenska staten köper Carnegie och Europeiska kommissionen vill ha ett 200 miljarder euro stort krispaket samtidigt som jag förlorar 0,01 kronor per växlad yuen för några veckor sedan (normalt förlorar man runt 0,3 kronor per växlad utländsk enhet säger mig min erfarenhet av valutaväxling).
Jag säger inte att Albert Bonniers förlag har gjort fel som ger ut en bok om kvarstående svårigheter i Kina. Men jag menar att bristen på litteratur och insikt om EU börjar bli ett allvarligt problem. Vi måste diskutera EU ur ett europeiskt perspektiv, och vi måste våga kritisera och föreslå förbättringar i det europeiska systemet.
Den svenska debatten om EU måste göra det enklare att andas i internationell debatt om man så vill.
Bra skrivet.
Risken är att de som vill ha ett mer demokratiskt EU innan vi får ett mer fördjupat EU riskerar att gå miste om både och.
Add new comment