För några veckor sedan besökte jag Edinburgh och tog mig tiden att besöka några evenemang på Edinburgh School of Law. Jag var mest intresserad av de föreläsningar och aktiviteter de anordna kring temat europeisk lagstiftning, och hade turen att få sitta med vid en studiegrupp för doktorander med gästen och professorn Kimmo Nuotio från Helsinki universitet.

Ämnet var Nordisk straffrätt ur ett europeiskt perspektiv. Ämnet är intressant i det politiska sammanhang där vi konfronteras med uppföljaren till IPRED eller det hemlighetsfulla avtalet ACTA som ämnar lägga upphovsrättsintrång och liknande brott under straffrättens område utöver civilrättens.

Kimmo Nuotios samtal (som man kan skaffa sig en bild av här - varning, .doc-fil) handlar om hur den nordiska straffrätten är sprungen ur synen att brottslighet främst är något som uppstår ur ett socialt sammanhang, dvs inte orsakat av en inbyggd benägenhet att begå brott. I de flesta andra länder är synen oftare att den som begår ett brott av naturen måste ha brottsligheten i sig, eller ha en inneboende ondska som fick personen att begå brottet.

Den nordiska synen på kriminalitet verkar lätt ha lyckats skapa ett bättre förebyggande brottsarbete. Nordiska länder har mycket lite allvarlig brottslighet, och framför allt är våldsbrott och störande beteende ganska ovanligt i Norden.

Jag menar gärna att det är Sveriges aktiva arbete för att skapa en stor medelklass som har haft en gynnsam effekt på brottsnivåerna. I Sverige och övriga Norden har man under lång tid haft gedigna välfärdssystem vilket skapat förutsättningar för en trygg social miljö att uppstå. Människor i en trygg social miljö är mindre benägna att begå brott.

I andra länder, där brottsligheten ses som ondska hos förövaren, finns naturligtvis inget behov av att åtgärda den sociala miljön (se t ex den här intervjun med Mike Huckabee). Det är ju individens inbyggda ondska som tagit sig uttryck i ett brott, snarare än en tillfällighet skapad av yttre omständigheter. Följden av en sådan syn blir att nedgångna och fattiga områden, som kan antas vara otrygga och skapa benägenhet för brottslighet, förblir bristfälliga. Dessutom tenderar straffskalorna förskjuts åt väldigt långa fängelsestraff snarare än återinförande av brottslingen i samhället. Ett tydligt exempel på det senare är USA med Digital Millennium Copyright Act, under vilken ett upphovsrättsbrott kan ge upp till 10 års fängelse.

Problemet med konvergens mellan nordisk och övrig europeisk straffrätt, och problemet med överläggande av straffrättsliga utredningar och befogenheter på EU:s institutioner (tänk bland andra Europol), lär således vara att en bra och relativt väl fungerande strategi mot brottslighet, och tanken att även kriminella måste få nya chanser att bli produktiva samhällsmedborgare, riskerar bytas mot förlängda fängelsestraff (det har för övrigt redan föreslagits av vår mestadels konservativa regering och sedan kritiserats redan nu) och en taskigare människosyn med den konservativa värderingen att brottslingar är av naturen onda.

För att återgå till IPRED2 och ACTA så är båda uppsprungna ur en konservativ, kanske mer religiös, föreställning om den absoluta ondskan i brottslingen som skapat DMCA. För svensk straffrätt innebär det problem eftersom harmonisering med övriga världen för oss innebär ett nedbyte. Det är tråkigt.

Se för övrigt ovan nämnda läsegrupps samling av dokument för mer om olika rättighets- och straffrättsperspektiv på Europaunionen.