Det dyker då och då upp kritik mot Piratpartiets förslag att ta bort patentsystemet. En stor grupp medlemmar som kommit in i partiet i samband med FRA-katastrofen och TPB-domen i våras, men även IPRED-vågen, ser helt enkelt inte någon särskild nytta med att jobba med patentfrågorna eller förändra patentsystemet på ett så drastiskt plan.

Nedan är en liten sammanställning av mina tidigare kunskaper och nyförvärvade.

Läkemedelspatent är i Sverige sedan 1970-talet ungefär produktpatent. Läkemedelspatent är också produktpatent med oinskränkt skydd här. Vad det innebär är att det som är patenterbart med läkemedel är den kemiska föreningen av vilken läkemedlet består, samt att patentet hindrar andra än patentinnehavaren från att använda föreningen utan tillstånd från rättighetsinnehavaren. Som motsats kan nämnas metodpatent, patent på en teknisk process som leder fram till den kemiska föreningen (fram till 2005 i indisk rätt tillämpbart på läkemedel), och inskränkt skydd, som enbart ger skydd för föreningen när den tillämpas på ett särskilt sätt (till exempel vid behandling av stroke).

Läkemedelspatent gäller, likt alla andra patent, oftast 20 år från ansökningsdagen. Eftersom patentet för substansen oftast söks innan man påbörjat de kliniska testerna dröjer det ibland ett par år efter det att patentansökan lämnats in tills dess att produkten kommer ut på marknaden. Därför finns en EU-förordning om tilläggsskydd för läkemedel. Tilläggsskyddet kan vara mellan ett och fem år.

En intressant förmildrande omständighet till det oinskränkta produktskyddet är experimentsundantaget. Det behandlas utförligt i SOU 2008:20, kap 9. Det innebär att en forskare kan använda en skyddad produkt utan tillstånd från rättighetsinnehavaren för att utföra experiment, enligt svensk praxis, på produkten i fråga. I bland annat Belgien gäller dock att man även får utföra experiment med produkten, om experimenten syftar till att öka det totala kunnandet och förståelsen om det tekniska området. Utredningskommittéen drar slutsatsen att den restriktiva svenska hållningen är bra och att vi behöver europeisk harmonisering av synen på experimentsundantag. Anledningen till detta är att de anser att licenssystemen fungerar bra, det vill säga, det är enkelt för forskare att betala för licenser att använda den skyddade produkten.

Runt 15% av alla ansökningar som kommer in till EPO har med kemikalier, kemi och bioteknologi att göra. Notera att industriellt tillämpbara kemikalier är borttagna ur de siffrorna, men att inte alla nödvändigtvis är läkemedel. Andelen ansökningar som berör kemiska föreningar måste ändå kunna antas vara relativt hög. Som jämförelse kan sägas att 15-20% av alla ansökningar EPO hanterar rör datorrelaterade uppfinningar, läs mjukvara (se närmare kap 17 i Intellectual Property Law 3rd av Bently och Sherman). 8% rör ingenjörskap och termodynamik.

I Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens (9de upplagan 2005) av Bernitz et al kap. 4.4 framhålls viss kritik mot patentsystemet som rättsinstitut, men författarna landar i slutsatsen att patentsystemet främjat utveckling dels i i-länder under industrialiseringen på 1800-talet, och dels utveckling i länder som industrialiseras idag. De menar att patent vanligen utgör en god grund för tekniköverföring. I detta får de medhåll från utredningskommittéen till SOU 2008:20 samt Bently/Sherman.

Den kritiska läsaren har nog vid det här laget lagt märke till att ovan nämnda resonemang och tankar härrör direkt från immaterialrättsexperter, patentverk och gällande lag. Jag menar inte alls att informationen skulle vara uttömmande, eller på ett korrekt sätt ens avspegla någon av deras åsikter och tankar, bara att de vid första anblick inte verkar överensstämma med analyser gjord av erkända institut och tankesmedjor som South Centre, KEI eller Oxfam.

Det är lätt att framhålla kostnad i pengar och tid med läkemedelsforskning, de tidskrävande kliniska studier som krävs för att få ut produkter på marknaden vilket minskar den effektiva skyddstiden samt hur EPO:s patentstatistik tyder på att läkemedelsindustrin tillhör en av de mest aktiva patentsökargrupperna i Europa. Läkemedelsindustrin själv hävdar uppenbarligen att den är beroende av patent. Trots det visar t'Hoen i Politics of Pharma Power att enbart 37% av forskningen inom läkemedel har gjorts i syfte att få patent eller med patent i åtanke. Visserligen högt i jämförelse med andra industrier (motsvarande för "riktig" teknologi vill jag minnas låg på 10%) men fortfarande en låg siffra, mindre än hälften.

Vid närmare betraktelse av SOU 2008:20 upptäcker man också en omfattande kritik av forskare och läkare på europeiska universitet och universitetssjukhus för att de sällan patenterar sina uppfinningar, utan prioriterar att snabbt publicera sina artiklar och offentliggöra materialet. Man rekommenderar att utbildning om patent läggs in på forskarutbildningar, för att stimulera patentsökandet. På EU-nivå sedan 2003 finns ett särskilt nätverk, ProtonEurope, ägnat helt åt att stimulera patenteringen på europeiska universitet.

Vilket tycks ironiskt eftersom (särskilt den svenska) utredningskommittéen kommit fram till att licensiering och korslicensiering av patenterade produkter upplevs som ett problem av 10% av tillfrågade i en enkätundersökning. I en annan enkätundersökning från samma utredning visas också att runt av sådana forskningsprojekt som mottagit klagomål för patentintrång (19 av 65 svarare) i lite mindre än hälften av fallen antingen lades ned eller blev tvungna att ändra inriktning. Huruvida patenten, särskilt med ovan nämnda restriktiva svenska tolkning av experimentundantag, verkligen har en kunskapsgenererande effekt är alltså inte helt fastställt. Det verkar också spontant opraktiskt att alla universitet och högskolor som bedriver forskning också skulle behöva ha en patentavdelning för att hantera inkommande och utgående licenser. Högre kostnader och mindre utdelning, är min rent spontana reaktion (ej vetenskapligt belagd, så klart).

Återgår man då till t'Hoens Politics of Pharma Power, och läser särskilt sista kapitlet, får man inspiration till en möjligt bättre approach: prize awards. KEI har också gjort en omfattande studie av tidigare lyckade prize awards för nydanande uppfinningar. t'Hoen menar att det nuvarande patentsystemet fungerar inadekvat när det gäller att stimulera nyforskning på läkemedelsområdet. Hennes resonemang är visserligen delvis annat än det jag presenterat ovan, och hennes bok innehåller en hel del matnyttig historik över läkemedelsforskningen de senaste 10 åren, men hennes slutsatser är beaktansvärda. Genom riktade "prize awards" skulle man kunna erbjuda forskare att forska inom ett särskilt område under löfte om att de, när de uppnår önskat resultat, tilldelas en prissumma. KEI håller med. Förslaget är att man, istället för att förlita sig på ett patentsystem som mestadels leder till minsta möjliga förändring av redan existerande kemisk förening för att få nytt patent, helst på medicin riktad till i-landsbefolkningar, utlyser pristävlingar för utveckling av malariavaccin eller billiga bromsmediciner. Prissumman kan sedan mycket väl delas ut under lång tid, och KEI föreslår också att nya upptäckter som väsentligen bygger på någon annans upptäckt får en viss del av prissumman överförd till den ursprunglige upptäckaren.

Förslaget har redan varit uppe i amerikanska kongressen, men inte röstats igenom. I Europa och Sverige håller man olyckligtvis hårt fast i idéen om tvångslicenser (ett annat intressant område, visserligen), vilket kan stödjas av all ovan citerad litteratur.