Search form

Ytterligare ett svar till Prärietankar

Prärietankar fortsätter patentdebatten och jag ska försöka att återigen bemöta hans funderingar.

Jag tycker hans diskussionsunderlag är både intressant och utmanande. Jag kan också erkänna att han i mångt om mycket har rätt: stora läkemedelsföretag köper inte företag så mycket som patenträttigheter, stora läkemedelsföretag betalar också stora summor pengar för kliniska tester.

Jag erkänner mig inte så gärna feltolkad, men har egentligen inte motsagt något av det. Jag har däremot uttryckt mig slarvigt:

Läkemedelsföretag köper upp patent (läs småföretag) som därför blir en inkomstkälla för småföretagen. Patent utgör idag främst ett investeringsincitament för investerare, vilket naturligtvis inte vore så problematiskt om inte patentsystemet var utformat för pionjäruppfinningar snarare än som handelsmedelskapare. Läkemedelsföretag överskattar sedan värdet på vad som krävs för att utföra de kliniska testerna för att kunna öka budgetposten R&D i sin budgetrevision, och överskottet stoppas sedan tillbaka i Big Pharmas egen ficka.

Överskattningen som sker i samband med kliniska tester är naturligtvis inte direkt kopplad till patentfrågan, utan belyser snarare dessa storföretags mycket tveksamma inställning till moral och trovärdighet.

Den återkopplar dock till Prärietankars argument om kostsamma kliniska tester: Prärietankar förnekar inte att patienter behåller sina husläkare, som huvudsakligen måste antas försörja sig på andra sätt än genom läkemedelsföretag. Att kostnaden för kliniska tester är överskattad ser jag inte förnekas, och mitt stöd för påståendet är Peter Rosts bok Sjuka pengar och en artikel jag läste för ett par år sedan och som jag den här diskussionen till ära försökt spåra. Jag har glömt både författare och tidskrift så det har visat sig svårt, vilket stör mig. Någon läsare med bättre minne än mig kanske kan hjälpa till, även om jag inser att min beskrivning är något luddig.

Förfarandepatent har, som Prärietankar konstaterar, nackdelen att intrång i förfarandet är svårt att bevisa om inträngaren skyddar sig bakom lagen om företagshemligheter. Förfarandepatent istället för produktpatent torde också innebära att fler företag väljer att skydda sig bakom företagshemlighetslagen (ej tidsbegränsad) istället för att offentliggöra sitt förfarande via patentregistrering (tidsgräns på 20 år). Men eftersom tanken med förfarandepatent är att alternativa förfaranden att framställa produkten ska premieras från dag ett utgör inte det något större problem med förfarandepatenten. Snarare borde förfarandepatent uppmuntra innovation och nytänkande i läkemedelsbranschen.

Tidigare svenska avgöranden visar förstås också att man som ägare av förfarandepatent kan få rätt mot svarande genom att kräva att förfarandet hos konkurrenten undersöks av oberoende expert som gör ett utlåtande, utan att metoden hos konkurrenten som sådan offentliggörs.

I mångt om mycket kan jag hålla med om att läkemedelspatenten till stor del kantas av moraliska problem snarare än ekonomiska. Det hör till sakens natur att det affärssystem som är anpassat efter patentsystemet också fungerar ihop med patentsystemet. Med lite mer fantasi skulle jag kanske snarare behöva beskriva hur ett affärssystem anpassat till ett samhälle utan läkemedelspatent skulle kunna se ut. Men jag måste be om att få återkomma med detta.

Comments

Add new comment