I approve of this message.

Jag stör mig så enormt på politiker och journalister som pratar vackert om demokrati och grundvärderingar som om de vore mål i sig. Det är som en dogm som inte får ifrågasättas; något odemokratiskt är per definition sämre än det demokratiska. Ibland funderar jag på vad för system av inbördes inkonsistenta rättigheter, friheter och annat trams på styltor de egentligen tror på.

Så uppfriskande då att se någon annan precis som jag (utilitaristiskt) kring det här. Finns det fler, mån tro?

”Det som gynnar människor är bra, det som skadar människor är dåligt. Ett bra samhälle är ett där så många människor som möjligt har det så bra som möjligt.”

En icke uttalad premiss är här att du inte gör skillnad på människor. Alla människors välbefinnande ges värdet 1 och du vill ha en så stor totalsumma som möjligt.

Problemet är huruvida du vill ge varje människa rätten att själv avgöra om de upplever ett välbefinnande eller om det är du eller någon annan som ska avgöra detta. Om inte var och en får avgöra detta själv blir det en form av elitistiskt diktatursamhälle där ingen frågar vad individen tycker.

Om å andra sidan var och en får avgöra detta, det vill säga har 1 röst var, då har vi ett jämlikt demokratiskt samhälle.

Personligen lever jag hellre fattigt i en demokrati än i sus och dus i Saudiarabien. Jag vill själv avgöra vad som är ett bra samhälle.

Kunde inte låta bli att genustransformera lite ;-)

Byråkratins byråkratiska värde

Detta inlägg diskuterar byråkratins byråkratiska värde (dvs. dess värde för att uppnå andra värden). Detta är i sin tur en reaktion på de diskussioner som förs inom Piratpartiet om byråkratins utformning inom organisationen. Känsliga läsare och naiva idealister varnas för att läsa vidare.

Som utilitarist kommer jag i texten utgå från en enkel nyttoanalys. Det som gynnar människor är bra, det som skadar människor är dåligt. Ett bra samhälle är ett där så många människor som möjligt har det så bra som möjligt. Man behöver inte dela mina premisser för att uppskatta argumenten, men det hjälper.

_

Varför är byråkrati värdefullt?

Byråkrati ger fördelar i form av legitimitet, stabilitet och möjlighet till friktionsfria kursändringar. Den hindrar massrevolter och skapar ett mer effektivt system än många auktoritära system, system som ofta får betala stora resurser för att behålla stabilitet (i form av repression, övervakning etc.). System som absoluta monarkier, diktaturer och teokratier har också svårt att göra kursändringar eftersom den officiella ideologin som producerar legitimitet är alltför inflexibel (det är svårt att ändra på guds budord).

Legitimitet och stabilitet är viktigt för att undvika att personer med maktresurser använder dessa mot systemet. Det kan handla om att vägra utföra beslut, att demonstrera på gator eller att genomföra en militärkupp. Byråkratin fungerar därför särskilt bra när maktresurserna i samhället är utspridda på många enskilda individer. Då sprider man ut legitimitet i bra proportion i förhållande till de maktresurser som kan användas för att kollapsa systemet. Detta är anledningen till att byråkrati fungerar bra tillsammans med jämlika länder med en stark medelklass, och att byråkratier kollapsar i länder med, exempelvis, en självmedveten och elitistisk militärmakt (eller där okunskap eller misär försvagat den stora massans samlade maktresurser).

En annan fördel med byråkrati (i ett land där man genom beskattning distribuerar samhällsgods och gemensamma resurser) är att den tenderar att hjälpa ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser).

Byråkrati löser även ett annat klassiskt politiskt problem: successionsproblemet. Ett system där makt inte kan överföras från döende till levande faller lätt i inbördeskrig och konflikt. Den organisation som innan byråkratin varit bäst utformat för att möta detta problem var förmodligen monarkin (där man i idealfallet kunde få nästan friktionsfria övergångar). Byråkratin är ännu ett snäpp vassare då man undviker (alltför) stora idioter på tronen.

Länder som väl infört en byråkratisk tradition tenderar att fortsätta vara byråkratiska pga det starka idékapitalet som byggts upp. Eftersom detta idékapital oftast förutsätter att man med sociala (eller polisiära) medel angriper byråkratins kritiker så skapas dock också efterhand en bild av byråkratin som något med ett egenvärde. Anledningen är att egenvärden (gott i sig självt) är betydligt billigare att upprätthålla än byråkratiska värden (gott för något annat). Det byråkratiska måste ständigt kritiskt granskas och kan lätt bli dyrt, särskilt om man har många individer som kostar ständigt underhåll. Har man dessutom valt en samhällsmodell där kritiskt tänkande uppmuntras inom exempelvis vetenskap så kan det även bli dyrt att hålla en liten elit med kunskap om byråkratin, och då blir det billigast att inte någon kritiskt granskar den.

Problem uppstår sedan lätt när personer uppväxta med detta idékapital sedan ska utveckla byråkratiska reformer. Pga den billiga ”egenvärdesvarianten” saknar de då de verktyg som krävs för att kritiskt granska byråkratin.
_
Vad bör då en byråkrati som ska utformas/reformeras tänka på?

- Vilken grupp i organisationen, dvs. vilket ”demos”, bör innefattas för att producera maximalt med legitimitet? En vanlig grupp att utesluta är de personer som inte ingår i organisationen, exempelvis icke-medlemmar/medborgare (med varken maktresurser eller intressen att störta systemet). En annan vanlig grupp är små barn som har betydligt färre maktresurser än vuxna. Å andra sidan är enkla principer utan undantag billigare att upprätthålla. Min egen åsikt är att enkelhet är att föredra och att demos därför alltid bör vara maximalt, men detta kan så klart diskuteras.

- Vilka mekanismer maximerar legitimitet och stabilitet, samtidigt som de maximerar annan nyttoproduktion (exempelvis att det tas goda beslut)? Valberedningar är här ett genialiskt sätt att låta en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt byråkratiskt beslut. På samma sätt är representativa byråkratier fullständigt överlägsna direktbyråkratier när det gäller att maximera denna balans.

- Folkomröstningar bör endast kallas när ett beslut riskerar att sakna legitimitet, eller när man behöver stärka ett beslut för lång tid framöver. På samma sätt så bör en styrelse alltid låta medlemmarna delta i ett beslut när det finns en medlemsgrupp med maktresurser att utmana dess beslut i en viss fråga (om inte beslutet är så viktigt att man är beredd att betala destabiliseringskostnader).

- Slutligen: Det är viktigt att håll i tankarna vart byråkratins gränser bör gå, och vart andra system bättre upprätthåller samhällsnyttan. I många fall kommer nyttokalkylen leda till att det är mer effektivt att ge starka mandat till enskilda. Detta är särskilt sant när det gäller personlig frihet i hemmet, vem som ska bestämma över våra egna liv eller över våra egna ägodelar, kroppar, företag etc.

Mårten: Angående oligarkin så anser jag inte bara att den är att föredra, utan att vi lever i en sådan idag.

Tommten: Sant, det finns så klart en skillnad mellan beredande och beslutande här, där valberedningar får anses vara ett mellanting. Min poäng är att experter oftast är bättre än gemene man på det de är experter på. I praktiken så brukar också valberedningens förslag spela stor roll.

Ett par noter om Simons inlägg:
* "ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser)"
Problemet är att marginalnyttan må bli högre när man ger *de fattigaste* resurser, men inte nödvändigtvis när man ger alla som ligger under genomsnittet mer resurser. Helt oaktat att det finns andra, etiska argument för att bistå de sämst ställda (att minska
lidande) är det nog så att ett marginalnyttoargument också gäller. Men det är tveksamt om det också gäller den som har, säg, 80% av genomsnittsresurserna. I princip handlar dock argumenten om "ekonomisk utjämning" om att alla som ligger under genomsnittet
skall gratis få av alla som ligger över genomsnittet - och det är lätt att se att det *minskar* nyttan. Om den under genomsnittet alldeles gratis får mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Om den som ligger över genonsnittet fråntas frukterna av att göra mer, vad händer då med incitamenten för att göra mer? Svaret är att incitamenten försvinner. De under genomsnittet behöver inte gör mer. De över genomsnittet vill inte göra mer. Därför tenderar högt skattetryck (själva instrumentet för "utjämning") att
straffa ekonomisk tillväxt (och det finns studier av detta, t ex av Åsa Hansson vid Linköpings universitet).
Och när tillväxten straffas förlorar alla.
Jag är också utilitarist. Vi kan vara eniga om att de sämst ställda skall stödjas (av etiska skäl: undvika lidande), men argumenten för generell "utjämning" syns svaga. Det är tillväxt som skall göra det generellt bättre för alla, men "utjämning" straffar incitamenten för det. Och vad skulle de etiska argumenten vara att ge extra stöd
till den som *inte* lider, men blott ligger under genomsnittet?
Och rent utilitaristiskt måste slutsatsen bli att om man via generell "utjämning" förstör instrumenten för att alla skall få det bättre, är det något att avstå från.

* "en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt demokratiskt beslut"; "experter oftast är bättre än gemene man"; "eftersom inte experter bestämmer i lika hög utsträckning blir dessa av mycket
sämre kvalité".
Jag menar att det är tveksamt om "experter" fattar bättre beslut. Några poänger:
- Experter är också människor och offer för sina egna fördomar; ofta har de sedan länge bundit sig för en viss världsbild som de låter "expertkunskapen" formas efter.
- Enstaka människor har mycket sämre informationsbehandlingskapacitet än en stor grupp. Det brukar visa sig att i framtidsbedömningar via odds-system brukar totaliteten av de odds som uppstår ge bättre utfall än de bedömningar experter gör.
Det är troligen så att de flesta i den folkmängd som deltar i bedömningarna har sämre sakkunskap än experten, men underskattningar och överskattningar som de bristerna ger tenderar att väga upp varandra, och därför hamnar den stora, publika skattningen mer rätt. Den stora gruppen har totalt sett mycket mer kunskap än
experten, ev fel väger upp varandra och den totala bedömningen blir bättre.
- En marknadsekonomi är inget annat än ett sorts oddssystem, där oddsen uttrycks direkt i priserna. Här är det intressant att notera att de som deltar i
odds-sättandet själva, omedelbart upplever dess konsekvenser och därför blir väldigt noggranna med att bedöma så bra som möjligt. Man blir sur om man gör en dålig affär (=upplever genast en negativ konsekvens) eller vice versa. Men experter riskerar så gott som aldrig något personligen. De tvingas aldrig att direkt uppleva konsekvenser av att bedöma fel, och det talar också emot att experterna skulle ha mer rätt. (Detta är ett tungt skäl till att planekonomi visat sig fungera mycket sämre än marknadsekonomi. I planekonomi styr experterna, och de fattar mycket sämre beslut än det som uppstår i odds/prissättandet som de inblandade själva direkt upplever följderna av.)
- En expert tenderar att leva fjärmad från verkligheten. Det kan vara en politiker djupt inne i en partiorganisation, frånskärmad av sekreterare, utredare osv. Det kan vara en akademiker vars verklighetsbild består av akademiska uppsatser och
seminarier med högtidliga men verklighetsfrånvända diskussioner.
Ett tydligt exempel på "expertens" brister är kollapsen för hypotesen om "global uppvärmning". Vi ser bindningar till egna fördomar (många AGW-förespråkare har lång karriär inom "miljöfrågor"). Vi ser hur experternas tro ("odds") om vad som skall ske kollapsade i Köpenhamn - det blev en tummetott. Vi ser en ilska över vinterns extrema elpriser, inte så litet förorsakad av experternas/politikernas vanföreställning om att kalla vintrar var uteslutna (experternas felaktiga odds om priserna). Vi ser hur IPCC-klicken levt helt verklighetsfrånvänt, t ex i de
läckta Climategate-dokumenten, och trott att de kan mobba bort kritik från vetenskapstidskrifter, mörka data, osv. Skandal på skandal haglar nu: Himalaya
smälter inte alls, Afrika tappar inte alls skördar, polarisarna växer, väderstationsdata ifrågasätts, Holland hamnar inte alls under vatten, Sibirien blir kallare, osv mm etc.
Nej, tack! Inget expertstyre. Varför skulle enstaka, verklighetsfrånvända, fördomsfulla, infohanteringsunderskottares gissningar som de inte behöver riskera något på, vara av betydelse? Experter skall vara blott rådgivare.
Människor själva skall direkt i sina privata liv fatta besluten. Det blir bäst.

--Ahrvid

Ps. Skrev texten i extern textbehandlare och vid inklistring blir kontrollen över radfallet dåligt. Ber därför om ursäkt för omotiverade radbrytningar.