Många medlemsstater i EU har, likt Sverige, hasardspelsmonopol. En artikel i senaste EDRi-grammet handlar således om hur pliktskyldiga domstolar sett sig skyldiga att upprätthålla monopolen genom att via rättspraxis föreslå blockering av icke-statliga spelsidor i ett par medlemsstater (Litauen och Frankrike) samt i Israel.

Andra stater, som Italien och Turkiet blockerar nätpokern via demokratiska beslut. Frankrike och Danmark (eller varför inte Sverige och Nederländerna?) har visat intresse för den politiska processen.

Det skapar intressanta europeiska perspektiv. Den debatt som fördes kring blockering av barnpornografi på europeisk nivå i våras är politisk. De nederländska, italienska and danska debatterna kommer också att vara politiska - det rör sig ju ändå om beslut som fattas i folkvalda församlingar. Domstolsbeslut är inte demokratiska, och debatten inför ett domstolsbeslut är inte demokratisk (annat än indirekt, då, eftersom domstolar upprätthåller lagar som folkvalda församlingar stiftat).

Besluten torde göra det bekymmersamt antingen med ett spelmonopol, eller kanske hellre det faktum att domstolar föreslår åtgärder för att upprätthålla lagen som man tekniskt kan avfärda som oanvändbara och som man politiskt ännu inte etablerat om är önskvärda i ett demokratiskt samhälle. Både belgiska och nederländska domstolar har låtit bli att ta sig an den fortfarande politiska debatten om blockering, även om deras beslut rört upphovsrättsintrång. Hur sprida denna vettiga inställning till andra europeiska rättsväsenden?

Jag roar mig i alla fall lite med minnet av Petter Nylander, Unibets VD, som 2007 utlämnades till Frankrike av en nederländsk domare efter att han häktats på Schiphol. Fransoserna hade nämligen utfärdat en europeisk häktningsorder eftersom Nylanders verksamhet bröt mot franska spelmonopolslagen. Det orsakade viss upprördhet bland svenska politiker, eftersom man initialt tänkt sig den europeiska häktningsordern som ett sätt att komma åt terrorister (se Bodströms uttalande längre ned), inte spelmonopolshaverister från svenska medelklassen.