En senare olycklig journalist frågade mig i augusti om jag anmält Julian Assange för våldtäkt. Om jag inte hade gjort det, frågade hon, visste jag vilka kvinnorna var? Men Sveriges rättssystm vilar ju på antagandet att man är oskyldig till motsatsen bevisats, så jag svarade att nej, det visste jag inte, eftersom svenska medier bara bemödar att publicera namn och bild på vissa av de oskyldiga människor som eventuellt varit involverade i ett brott och inte andra. Vi ogillar ju att bestraffa folk genom att förknippa dem med ett brott eftersom minnesbilderna av förknippningen senare kan leda privatpersoner att tro att en person var inblandad i något det visar sig att personen egentligen inte alls hade något med att göra. Journalisten blev ledsen och tyckte att jag var arg på henne för att hon gjorde sitt jobb. Om du ser det här, är jag ledsen, men jag blir på sjukt dåligt humör.

Det bekommer tydligen inte Expressen, skriver opassande.se. Nej. Det bekom heller inte Expressen 2006, när de några månader innan jag gick med i Piratpartiet publicerade namn och bild på Hagamannen.

Kanske borde Expressen typ... Bry sig om rättssäkerhet. Isobel Hadley-Kamptz: sluta bidra till Expressen omedelbart eller förlora omedelbart all trovärdighet i rättssäkerhetsfrågor. Eller vänta. Du har haft sedan 2006 på dig, jag har nog redan tappat allt hopp. Jag får lite krigsförklaringslustar.

Jag läste för övrigt i Daily Mail på flygplatsen att nio gånger fler personer från "broken homes" hamnar i kriminalitet än människor från "hela hem". Daily Mails lösning, kopierad från en konservativ parlamentariker vars första namn var Ian, var att uppmuntra folk att inte skilja sig genom att göra det ekonomiskt omöjligt för framför allt kvinnor att ta sig ur de äktenskapliga ekonomiska banden (eftersom Storbritannien fortfarande har en relativt mammaledighetsbaserad ekonomi). Jag tänker inte leda upp en länk för jag besudlar inte min webbläsare med varken Expressens eller Daily Mails hemsidor. Jag är övertygad om att mitt moraliskt välsinnade, GPL-baserade system, om dock på ett ekologiskt oönskvärt Lenovo-system (mer om detta senare) skulle vrida sig i plågor. Det finns liksom gränser.

Jag sitter på en soffa med nästan överhettad dator dränkt i elektroniska dokument om marknadsföring. Ett rättsfall jag drar mig till minnes rör varumärket Blomin, tydligen MD 1974:5, där det bestående intrycket av deras särpräglade flaska gav dem rätt mot något annat företag vars flaska utformats identiskt men faktiskt egentligen såldes i en helt annan butik och därför inte var direkt förväxlingsbar. Spontan reaktion. Jag vet att jag är en tönt.

Om människor och marknadsföring. Varning. Dystert.