En nederländsk tankesmedja presenterade för några veckor tanken om ett pris för politiker som hållit sina huvuden kalla i krissituationer. Ungefär det som miljöpartisten Maria Ferm uppmanade sina riksdagskollegor att göra efter självmorden i Stockholm.

Eftersom vi lider av prisinflation, och politiker bara gillar värdefulla ting, hjälper tankesmedjans initiativ naturligtvis inte och regeringen vill nu klämma ut mesta möjliga informationsspårande ur datalagringsdirektivet. Via ett auktoritetsskeptiskt inlägg på MMN-o:s blogg hittar jag till Rick Falkvinge, som i februari 2010 funnit en nyhetsnotis om hur en mobiltelefon kunnat bistå i hjälpen att hitta en försvunnen 18-åring. Tydligen var telefonen avstängd, men hade på säkert avstånd kunnat aktiveras och spåras.

Dolda mobiltelefonfunktioner är förstås inte någon nyhet. Tänk om din telefon helt plötsligt började avlyssnas av främmande entitet! Att Richard Stallman i flera år vägrat använda mobiltelefoner för att han anser att de medför en risk för förlorad kommunikationskontroll är inte paranoia, utan möjligtvis sund skepticism. 9 av 24 OECD-länder kräver ID-registrering vid köp av kontantkort. Som vanlig användare är det förstås omöjligt att hålla sig underrättad om alla dolda funktioner som stoppas in i våra vardagsapparater. Uppenbarligen är icke-registrerade köp ibland inte tillåtna. I vilket fall är det svårt att göra någonting åt, och lättare att låta bli att bry sig om än att i sten hävda sin rätt till kommunikationskontroll. Så borde det givetvis inte vara. Öppnare, och anonymare, informationsstrukturer är att önska.

Det som känns så besvärande är den orgieliknande röra allt det här befinner sig i: å ena sidan verkar det inte så rimligt att ett privat företag skulle vilja ha avlyssningsmekanismer inbyggda i sina telefoner. Å andra sidan är det inte alls självskrivet att privata företag inte vill veta vad deras kunder håller på med (jfr. Telefónica och deep packet inspection i Brasilien). Å tredje sidan har vi representanter för nationalstater, som av uppenbara skäl har ett intresse av att hålla nere brottslighet eller koll på andra nationalstater och därför uppmuntrar eller påtvingar införandet av vissa funktionaliteter. En fallstudie i detta upptäckte jag häromdagen på Kryptoblogg om det kinesiskdesignade ZUC-kryptot. Någon känner säkert till liknande NSA-historier. Å fjärde sidan blir vi konsumenter, som i kommentarerna till Falkvinges blogg, tacksamma när elektronik visar sig innehålla överraskande funktioner så länge de används för någonting behjärtansvärt, som att hitta ledsna kattungar eller rädda övergivna valpar.

Det borde inte vara allt för mycket begärt att få någon form av konsekvent medborgaretik i de här frågorna: är kattungarna så mycket värda att vi är beredda att lämna över all kontroll över persondata till nationalstater och mobiltelefontillverkare? I dagsläget verkar många vilja bry sig om sitt privatliv och sin anonymitet, utan att koppla att det faktiskt är kattungarnas skyddsnät som bär störst potential att missbrukas som övervakningsapparat.