I Europaparlamentet blir folk, likt Tomten, glada när de gjort insatser för barnen. Hos polisen i Spanien är man i dagarna rimligtvis ännu gladare eftersom man i dagarna gjort tillslag mot gjort tillslag mot en större barnporngrafiring och dessutom lyckats häkta förrövarna. Också tidigare har spanska polisen gjort stora insatser för barn.

Man kan tolka informationen på två sätt. Det kan vara så att länder med internetfilter helt enkelt inte har några pedofiler eller människor som barnporrsurfar och att det därför bara uppstår sådana otäckheter i länder utan filter. Svenska polisen har dock rapporterat att det sidorna i det svenska filtret får sammanlagt 50.000 träffar om dagen så sannolikheten att det är anledningen är ganska låg. En annan möjlighet är att det är lättare att spåra barnpornografer i länder utan filter och att polisen därför får bättre underlag att göra tillslag. Här har till exempel Nederländerna nystat upp en härva med hjälp av det ofiltrerade landet USA. Jag noterar med glädje att Europaparlamentet verkar ha fattat vinken och uttrycker stor skepsis mot försvårande av polisens arbete! Svenska röster lyser med sin frånvaro.

Någonting annat som drabbar vuxna är ett brittiskt förslag att blockera all porr utom den internetanvändarna berättat för sin operatör att de vill komma åt. För att skydda barnen mot skadliga influenser. Jag undrar ibland om sexualiseringen av samhället beror mer på ökad acceptans eller paranoia över acceptansen.

Oron för att pornografifilter ska leda till internetcensur stämmer dock inte. Ungern, ett europeiskt land utan pornografifilter, är ett utmärkt exempel på hur man kan införa oroväckande vidsträckt censur av internet och medier utan att ha något principiellt motstånd mot porr. Medborgare som upprörs av fel information kan vara nog så illa och jag noterar att kinesiska sökmotorn Baidu håller med.

Jag har ju vid den mogna åldern 23 kommit på att jag faktiskt inte har så mycket emot barn och tycker därför att det är adekvat, till och med viktigt, att hjälpa barn i utsatta situationer. Till exempel ensamkommande flyktingbarn, som för närvarande är ganska många i Sverige. Under hösten har jag noterat att hjälp till flyktingar inte ses med särskilt blida ögon alls. Sverige har till exempel svårt att hitta placeringar för flyktingar, inklusive barn, utanför flyktinganläggningarna. I Malmö vet jag att många snälla människor jobbar med gömda flyktingbarn som desperat försöker undvika utvisning till andra EU-länder i rädsla för övergrepp, våld och tortyr.

Jag blir vidare upprörd när Europakommissionen och Europaparlamentariker slår sina påsar ihop för att hjälpa traffickerade tiggarbarn, som ju faktiskt i många fall kommer från EU-länder som vi aktivt håller utanför fullt deltagande i Schengensamarbetet - kanske för att vi helt enkelt inte vill ha dem på gatorna. Att dölja gatustädning bakom falska pretentioner om barnskydd måste vara ett av de mest omoraliska tilltag jag beskådat sedan jag började intressera mig för EU-frågor. I kampen för städning måste jag med skam säga att svenska röster gör sig plågsamt påtagliga.