Jag befinner mig ju i Bryssel, Belgien, serietecknarnas land. I Bryssel finns ett seriemuseum dit man kan gå för att se utvecklingen av belgiska och europeiska serier under 1900-talet och 2000-talet. Alla serier i den permanenta utställningen om tidslinjer och olika bildformer är på franska eller flamländska så jag kan bara tillgodogöra mig ungefär 30%. Jag minns någon form av bläckfisk som drog ned en hjälte i ett hål vilket förgrymmade hjälten så mycket att han skar av dess armar och brutalt dödade bläckfisken. Båda mina systrar har besökt muséet till förnöjelse tror jag och en av dem kan dessutom franska vilket väl underlättar när man vill läsa till exempel en serie med en Marsupilami-liknande skapelse.

Just nu finns en temporär utställning på muséet om den portugigiske illustratören José Carlos Fernándes. Medan Belgien kanske förknippas mycket med Hergé (Tintin och kapten Haddock, i nyöversättning sedan 2004 men med den fantasistiska svordomen anfäkta och anamma lyckligtvis bevarad) kan man hitta Carlos Fernándes serier på franska bara sedan 2009 och jag har förstås inte läst någon av dem.

Jag läser istället kontinuerligt serien Help! I was kidnapped by lesbian pirates from outer space! Denna serie är till mänskligheten en gåva i stil med pyramiderna. Bakgrunden är alltså att ett experiment med en touch av gammal tidningsserie berör så många chockerande ämnen som möjligt samtidigt. Lesbisk: den kontroversiella homosexualiteten i samtiden. Pirater: jag lämnar tolkning åt läsaren. Rymden: den spännande omrymd som vi ännu drömmer om att utforska. Läsläsläs!

Annars är jag en sån här typisk fantastisk-läsare som gillar Neil Gaimans Sandman. Detta episka verk berör nästan samtliga mytiska referenser man kan tänka sig, och de som inte fick plats i Sandman har Neil Gaiman istället fört in i sin mycket trevliga roman Anansi Boys. Den är också värd att läsa, trots att den inte är illustrerad.

Nu stötte jag häromdagen på bloggen Comic Historietas, ett ambitiöst spanskt projekt att kartlägga serieillustratörer med illustrationer från deras verk över tid och kommentarer om deras liv och berättelser.

Jag är lite kär. Daniel Torres har jobbat för spansk och fransk publik, illustrerat en adaption av Ray Bradbury och verkar ofta dra åt något liknande surrealistiskt. Jag har inte läst något fullständigt verk av honom (så klart) men Bradbury-adaptionen skulle jag väldigt gärna lägga tassarna på.

Jag hoppar runt bland för mig ganska nya ämnen lite på måfå och fastnade omedelbart för en artikel om den belgiske illustratören Möbius. På grund av Möbiusband så klart.

Illustratören Möbius är dock allt annat än endimensionell. Tvärtom har han haft en lång karriär där han åtföljts av sin ständigt hjälte Major Grubert som råkat ut för äventyr i vilda västern, rymden och det flerdimensionella. Möbius har ritat en serie som förklarar att hur mycket han liknar sin egen hjälte, eller möjligtvis tvärtom (jag vill ha!) och medan det finns jättemånga exempel på alla tekniker och metoder han använt för att skapa sina teckningar gillar jag den här mest.

Seriemuséet i Bryssel har en butik med magert utbud av serier på andra språk än franska. 94% av alla som bor här pratar franska, och på nederländska har jag bara hittat en serie bildböcker för barn. Det är jag lite misslynt över, särskilt som den andra seriebutiken nära Naamsepoort inte heller har ett särskilt stort utbud av nederländska serier annat än andrahandsserierna från 1950-talet som jag inte är så intresserad av (bort med det gamla! in med det nya!). Däremot kom jag över ett väldigt charmigt nummer av 少年ｼﾞｬｿﾌﾟ