Det finns några nackdelar med att bo i informationsåldern. En är resursbrist, det vill säga, inte brist på resursen information annat än genom en ganska onödig restriktion av kommunikationsfrihet, utan snarare brist på råmaterial och infrastrukturen informationen bärs över. När FALCON-kabeln säckade ihop 2008 kavade också internettillgången i större delen av Mellanöstern och Indien. När Japan drabbas av naturkatastrofer kan vi förvänta oss elektronikbrist om ett par månader.
Tillgängligheten till uppkoppling är stor för svenskar men det finns ett behov fortsatta investeringar i infrastruktur som tydligen inte gynnas. Nya apparater är också en bristvara och i brist på iPad2-original på svenska marknaden har parallellimporten växt. Har man väl fått in apparaterna på marknaden finns dock ett problem med tullavgifter. Det är inte helt uppenbart för tulltjänstmännen vad iPadden egentligen är, i förhållande till tullavgifter alltså. Parallellimport grämer monopoliserande tillverkare, vilket ironiskt nog skapar ett problem vid tullen eftersom persondatorer (inga tullavgifter) vanligtvis anses vara programmeringsbara eller av användaren förändringsbara. Men även efter att tullavgifterna avgjorts tänker sig tjänstetillhandahållare att det då var attans med användningen. Brittiska ISP:ar vill ta olika betalt beroende på vilken typ av apparat kunderna använder. Personligen blir jag mycket grämd av Patrik Hiselius som, inspirerad av utländska kollegor, tycker att företag som inte etablerat sig på marknaden ska hållas tillbaka av Telia när de försöker ta sig ut på infrastruktur som ju egentligen från början finansierades av skattepengar. Tack för den.
När vågorna går som högst kring EU:s nya spektrumpolitik har amerikanska kongressen beslutat att dra in stödet för offentlig radio. Radio behöver förstås inte längre gå genom etern, jfr Signal, Frod.io, men spektrum ses generellt som en bristvara i informationsålderns infrastruktursatsningar.
Den för mobiltelefoniindustrin så viktiga GSM-branschen utgör väl i dagsläget också någon form av tills nyligen obehagligt sluten infrastruktur. Där ligger smarttelefontillverkarna dock före, eftersom det av slutenhet och inlåsning präglade Apple tänker sig mjukvarudrivna operatörsval istället. För den välberesta eurokraten kan det förvisso vara praktiskt med lättutbytta abonnemang, men huruvida två eller tre abonnemang kan köras samtidigt förtäljer ännu icke historien. Apples historia av valmöjligheter vad gäller operatörer kan knappast anses brista i sömmarna. Snarare är det någon form av strikt ihopsnävd tvångströja.
Det är en stor nackdel att vi i informationsåldern lägger alla äggen i samma korg.
Det är ex-vis mycket dummt att en stor del av de grundläggande samhällskritiska funktionerna baserar sig på att elektroniken alltid skall finnas tillgänglig och alltid fungera.
Som i Japan där kortbetalningar inte fungerar i de krisdrabbade områdena. Har man inga kontanter så kan man inte heller handla förnödenheter.
Nja. Alla banksystem grundar sig på elektronik också, och det är nog svårt att komma ifrån det utan att gå tillbaka på gamla tiders pantbankar. Å andra sidan är nog pantbankar och kohandlar det man får leva med när man hamnat i Japans situation - det vill säga att man byter varor mot andra varor istället för att använda pengar som mellanmedel.
Det är inte ett så praktiskt system i längden, men på kort sikt eller i små samhällen fungerar det bra (också när alla aktörers egendomar har ett bestämt värde i de andra aktörernas egendomar vilket i princip är omöjligt i en ekonomi som består av så många delar/varor/kvaliteter som vår).
Annars lägger vi nog inte alla ägg i samma korg så mycket som att vi flätar korgarna på fel sätt. Vi klipper näbbarna av hönorna också. Det kan man ju fundera över.
Add new comment