Svenska dagbladet har en ny ledarskribent, ingen av vars ledare jag läst för jag tycker att de verkar ointressanta. Jag tycker heller inte att det verkar särskilt intressant att opponera sig mot dem, på det sätt t ex Lisa Magnusson eller Johan Norberg har gjort. Den sortens superkonservativa åsiktsbildning går inte riktigt att säga någonting om.

- Förresten, såna här moderna tilltag som evolutionsläran, det tror inte jag på.
- Nähä?
- Nej.
- Varför det då?
- Jag upplever mig själv och mitt andliga liv som för komplicerat för att ha kunnat uppstå av godtyckligt, naturligt urval.
- Jaha....

Vad ska man säga liksom? Antingen upplever man sig själv som för komplicerad och unik för att kunna vara en del av ett ekosystem, eller så gör man inte det. Resultatet av att argumentera emot blir dessutom ointressant.

- Vissa människor är helt enkelt desajnade så att de blir bättre än andra.
- Nej, det är de inte.
- Jo, det är de.
- Nej, det är de inte.
- Jo, det är de.

Svårbegripligast blir resonemangen när man försöker dra in vetenskapen i en diskussion som faktiskt inte alls har med vetenskap att göra.

- Det är bra att välfärdssystemen gör att just kvinnor uppmanas att vara hemma med barnen länge för de har ett särskilt hormon som gör att de blir bra mammor.
- Men hela samhället är ju byggt så att den som har pengar på fickan är den som kan utöva inflytande över sitt eget liv?
- Nej, att ha inflytande över hemmet, vilket kvinnor ofta har, är också ett inflytande som man inte ska förringa.
- Om man är en kvinna som vill ha inflytande utanför hemmet då?
- Ja, men föreställ dig hur tråkig världen skulle bli om vi inte hade några barn!

Jag blir däremot lite ställd inför att vi behöver ta debatten mot superkonservatismen i Sverige. Igen. Efter 150 år eller så. För det var faktiskt en hel del årtionden sedan de här riktigt reaktionära politiska debatterna fortfarande fanns. Svenska dagbladet har nu återinfört "reaktionär" som viktig, politisk strömning i svenska samhället som om att den var det - det är den väl inte? Hur många reaktionärer känner jag? Du?

Genom mitt arbete i Piratpartiet har jag lärt känna en hel del personer från olika länder och olika politiska ideologier. Men väldigt, väldigt sällan träffar jag europeiska reaktionärer. Om jag någon gång beklagar mig över konservativa, så är de ju konservativa inom sitt geografiska område (en konservativ irländare vill t ex bevara abortförbudet på Irland, i Sverige måste man per definition vara reaktionär för att vilja ha abortförbud eftersom vi har haft fri abort i 30 år) men mycket, mycket sällan hittar man tongivande reaktionärer i den offentliga debatten.

Jag kan inte annat än dra tolkningen att Svenska dagbladet försöker importera den amerikanska och anglosaxiska konservativa debatten - som ju är konservativ i sitt geografiska område (USA, Storbritannien) men helt igenom reaktionär här (eftersom vi i de frågorna redan tidigare rört oss mot en förändring åt ett annat håll). Kanske för att den uppfattas som populär och attraktiv? Eller har det att göra med att Fredrik Reinfeldts fru Filippa sitter i Svenska dagbladets ägarstyrelse? Kan vi då per analogi dra slutsatser om åt vilket håll Moderaterna tänker sig sin politik i framtiden? Sverige - det nya Irland!

Eftersom Svenska dagbladet anställer så många som 36 personer på hel- eller deltid för att Tycka Till om samhällets diverse problem och svårigheter kan man nog inte kalla detta för en tendens i den politiska debatten än. En enskild redaktion har valt att göra någonting kontroversiellt i förhoppning om att skapa uppmärksamhet. Men det är också ett tecken på att de pejlar efter en ny publik - tada! Reaktionärerna gör intåg i den politiska debatten. Hur lång tid kommer det ta innan DN:s redaktion av 30-något-tyckare utökas med en liknande personlighet?

Bilden av tagen från serien Boogie el Aceitoso av Roberto Fontanarrosa, en argentinsk skämtstripp som gör sig lustig över den framförallt amerikansk-konservativa inställningen att samhället och samvaron är någonting som händer andra människor. Ett utmärkt exempel på resonemang som hittills hört till svenska historien men som tydligen nu försöker göras rumsrent igen.