Under gårdagen anordnade mina kollegor Philippe Lamberts, Ioannis Tsoukalas, Teresa Riera Madurell och Kent Johansson ett seminarium om civilsamhällets syn på Horizon 2020, kommissionens nya förslag för forskningspolitik EU. Hela dokumentet och forskningsstrategin är förstås ganska invecklade - Horizon 2020, eller åttonde ramverksprogrammet, är EU:s huvudsakliga strategi för hur de kommande årens forskningsbudget ska allokeras och under vilka villkor.

Mattias Bjärnemalm skrev i onsdags om den viktiga politiska frågan om vem som ska få tillgång till forskningsdata och under vilka villkor. Detta seminarium diskuterade snarare storleken på budgeten, och vilken typ av projekt som ska ingå.

Det liggande förslaget, 80 miljarder till forskning under de kommande sex åren, lägger större delen av budgeten på produktframställning och bara ungefär 1/4 kommer att allokeras till så kallad grundforskning - forskning utan omedelbart marknadsvärde. Och samtidigt är forskningsbudgeten fortfarande liten i jämförelse med jordbrukssubventionerna (Common Agricultural Policy, CAP), någonting som kritiseras av t ex Ioannis Tsoukalas. I forskningsbudgeten finns dessutom stora utrymmen för forskning i hållbart jordbruk och bioteknologi. De är inte i sig oviktiga forskningsområden, men nog kan det kännas frustrerande att man inte flyttar den forskningen till CAP-budgeten, för att frigöra fler av Horizon 2020-pengarna till annan grundforskning.

En övervägande majoritet av deltagarna tyckte dock att man ska lägga större vikt vid samhälleliga projekt med fokus på hållbarhet. Det skedde ganska liten meningsväxling om problemet med "överlevnadsforskning" (hur man på ett adekvat sätt avgör, i egenskap av tillhandahållare av forskningsmedel, när ett projekt har uppnått de mål man kan förvänta sig), och bara en av panelisterna förde ett djupare resonemang om samhällsvetenskaplig forskning (sedan länge underprioriterad i EU:s forskningsbudget, med bara något runt en halv procent av de totala medlena till sitt förfogande) men missade, tyckte jag, de tvärvetenskapliga bitarna. Det är till exempel ett problem att mycket juridisk forskning, även informationsjuridisk, sker enbart inom juridikens ramar utan att låta sig inverkas av ekonomiska faktorer. Samtidigt finns det en gapande brist på kvantitativ ekonomisk forskning kring immaterialrätters samverkan med europeiska ekonomier, och vilken inverkan till exempel juridiska avvägningar har på de effekterna (se bland annat gårdagens inlägg).

Jag framförde dessa ställningstaganden i utskottet och fick också en möjlighet att presentera möjligheten att använda open access-strategier som default-strategi. Det innebär att forskningsprojekten i de fall man använder flera finansieringskällor ska ha som utgångspunkt att det finns ett publiceringskrav, som dock går att undvika till exempel kontraktuellt. I dagsläget är det motsatt förhållande som gäller.

Den 18 juni kommer jag och Professor Tsoukalas anordna ett boksläpp i parlamentet tillsammans med forskarnätverket COMMUNIA. Ioannis Tsoukalas är professor i fysik och informatik och har en lång bakgrund inom forskning och teknologi så jag är både stolt och glad över att få arrangera det här evenemanget med honom. Precis likt honom tycker förstås jag också att vi behöver satsa mer pengar på forskning, framför allt grundforskning, och jag understryker gärna hans poäng från tidigare under dagen att det under inga omständigheter får bli så att forskningsbudgeten kompromissas ned i förhandlingarna om det fleråriga budgetprogrammet. Är det någon som har koll på vart svenska regeringen har ställt sig i frågan?