Jag ställde i april följande fråga till Europakommissionen via det administrativa verktyg vi parlamentariker har till vårt förfogande för att närmare utreda kommissionens verksamhet:

Since 2004 the European Anti-Fraud Office, OLAF, has signed agreements with the world’s four leading tobacco producers with the aim of reducing cigarette smuggling — as well as the resulting losses to customs, VAT and excise duties — and other illicit trading in cigarettes.

In the first article of three of these agreements there is a definitions section which tackles different aspects of cigarette smuggling, contraband cigarettes (that have been imported into, distributed in, or sold in a Member State, or were en route to a Member State for sale there in violation of the applicable tax, duty or other fiscal laws) and counterfeited cigarettes (cigarettes that are manufactured by a third party without the consent of the cigarette manufacturer holding the given registered trademark). However, the agreement signed by OLAF and British American Tobacco in July 2010 contains no definition of ‘contraband cigarettes’, whilst there is a definition of ‘counterfeited cigarettes’.

Given that the Commission and OLAF, in the other agreements signed with Japanese Tobacco International, Imperial Tobacco Limited and Philip Morris International, have emphasised the difference between contraband and counterfeit cigarettes in the definitions, how does the Commission justify the absence of such a differentiation and the lack of a definition of ‘contraband cigarettes’ in the British American Tobacco agreement?

Furthermore, how will the Commission guarantee that this lack of differentiation does not give rise to confusion between counterfeit and contraband, thus hindering the response to the problem of tax fraud and tax evasion?

Frågan ställdes som en del av mitt löpande arbete i budgetkontrollutskottet, CONT. Svaret kom några veckor senare och lyder som följer:

1. The treatment of contraband and counterfeit cigarettes remains exactly the same across all four agreements. In effect, all four agreements call for payments to be made on seized contraband cigarettes bearing the cooperating company’s trademarks, as long as those seized cigarettes are genuine; i.e., were in fact made by the cooperating company or by some third party acting with authorisation from the cooperating company. The operative provisions in the BAT Agreement(1) are functionally identical with those in the other agreements(2). As such, the emphasis placed by each agreement on the difference between contraband and counterfeit remains exactly the same. The fact that there is no definition of contraband in the BAT Agreement does not affect this result.

2. In each agreement, great care has been taken to clearly differentiate between seized genuine cigarettes (upon which additional payments are due, and in relation to which each company must cooperate, including the provision of information) and counterfeit cigarettes (for which the cooperating company is not responsible). However, while the plain meaning of the word contraband is clear, it was determined that the European Union/Member States wanted to limit the use of the designation of counterfeit. The reasons for this were several and included the fact that designation of cigarettes as counterfeit served to relieve the cooperating company of responsibility in relation to a particular seizure of cigarettes. As such, a definition was used in each agreement which serves to limit this exception and clarifies several situations in which cigarettes are not to be deemed counterfeit for purposes of the agreements.

(1)§§ 3.1-3.7.
(2)see PMI Article 4.01(a)‑4.01(k); JTI §§ 7.1‑7.11; ITL Article 5.1‑5.4 and Article 6.1‑6.4.

Den som vill veta mer om vart och ett av tobaksavtalen kan hitta texterna och bakgrunden till texterna, samt implementeringsrapporter på denna hemsida. Svaret är ganska tekniskt, men innebär i stort sett att kommissionen anser att eventuella skillnader i formulering mellan avtalen inte nödvändigtvis behöver ha en juridisk innebör. Målet med avtalen, vilket är att undvika situationen att cigarettbolag använder sig av medlemsländer och jurisdiktioner med låga skattesatser på tobaksprodukter för att sprida sina produker in i länder med höga skattesatser utan att skattat ordentligt, går att uppnås även med en varumärkescentrerad avtalsformulering.

Misstänksam som jag är gjorde jag en jämförelse av de artiklar kommissionen föreslår är operativt identistiska i sitt svar. Den jämförelsen ser ut som nedan:

[table id=9 /]

Anledningen till att jag ställde frågan till att börja med var en rapport från Världshälsoorganisationen om att varumärkesförfalskning exkluderats från organisationens nya avtal om tobak och hälsa. Anledningen var en önskan om att inte allt för tätt sammanblanda dessa två olika fenomen: tobaksföretagens immateriella tillgångar och tobakskonsumtionens hälsoeffekter. Politiskt innebär det förstås fortfarande en skillnad att ett av tobaksföretagen lyckats undandra sig skatteplaneringsfokuserade formuleringar i sitt avtal. Mycket av avtalets implementering kommer nu att hänga på OLAF:s moral i skatteupprätthållningsfrågor snarare än en tydlig politisk riktning. Det tycker jag är ett problem.

Därför frågade jag också tidigare idag kommissionär Algirdas Šemeta på twitter om kommissionens direktorat för skatte- och gränsfrågor släpper rapporter inte bara över sitt arbete mot varumärkesförfalskning, utan också över sitt arbete mot skattefusk. Han har inte svarat, men olika direktorat hanterar sina twitter-konton olika så det kanske kommer.

För tillfället är jag nöjd med kommissionens svar. Jag tror att de svarat inom sin verksamhetsram och efter vad som kan anses vara rimligt för dem att svara. Resten av problemet är politiskt, inte juridiskt, och det är inte upp till kommissionen utan ministerrådet att förändra sådana politiska tankebanor. Följdfråga till ministerrådet om vad de tycker kanske?