Förra veckan på tisdag besökte jag UNESCO i Paris för deras förberedande konferens inför omarbetningen av WSIS 10-agendan. WSIS står för "World Summit on the Information Society" (Världsmötet om informationssamhället) och är en konferens som ursprungligen anordnades 2005 för att inkludera civilsamhällesaktörer och många andra aktörer i diskussionerna om vad informationssamhället är eller kan vara.

Eftersom UNESCO är kopplade till FN får mötet lätt andra dimensioner än de vi är vana vid från svenska eller europeiska sammanhang: att internet inte är så tillgängligt på alla afrikanska språk är till exempel ett stort problem för de som söker information på sitt modersmål, om detta är ett afrikanskt språk. Alla länder använder inte samma alfabet, vilket kan vara ett problem för dem som försöker lära sig programmering eller att använda kommandoprompt. Många länder i världen har fortfarande hög nivå av analfabetism, och många länder i världen har inte heller genomgått de demokratiska och sekulariserande reformer som vi i Europa genomgått de senaste 300 åren vilket gör att de har ett väldigt annorlunda perspektiv på moral och sedlighet.

Jag hade bara möjlighet att delta en kortare period under tisdagseftermiddagen på två evenemang anordnade av IFLA (International Federation of Librarians and Archivers). Den första paneldiskussionen satt jag i publiken: den handlade om virtuellt respektive fysiskt ägande. Även om diskussionen som sådan inte tog sin form i någonting konkret - de mest intressanta inläggen kom från David Hammerstein från TACD, som påtalade att vi som konsumenter drabbas av betydligt fler begränsingar när vi får tag på digitala exemplar än när vi har fysiska exemplar (saker som att ta anteckning i marginalen, att fritt få förstöra materialet, att klippa ut och klistra och använda i nytt material som collage, är till exempel normalt inte möjligt med e-böcker), och Simon Phipps, från Open Source Institute, som hävdade att vi startat hela diskussionen om kulturellt material på internet från fel håll. Han tror över huvud taget inte att upphovsrätten är ett bra ramverk att använda när man rör sig i digitala miljöer, och jag har starka sympatier för denna synpunkt.

Den andra panelen, där jag medverkade, handlade om allmän access till nätverk och bibliotekens roll i att tillhandahålla sådan access. Bibliotek spelar på många platser en mycket viktig roll för att tillhandahålla både nätverk till besökarnas egna apparater, och apparater som användarna kan använda på plats i biblioteket. För många människor i fattiga länder är ett bibliotek eller någon annan öppen institution, som ett cybercafé, första kontakten med internet och med datorer.

De politiska frågor vi försöker lösa i EU är hur vi kan stödja bredbands- och fiberutbyggnad. I många fall slåss vi mot gamla, stora företag och här behöver vi som samhälle göra ett val i hur vi vill se på nya infrastrukturer och ägande av dessa - ska vi gynna fiberutbyggnad genom att tillåta gamla monopol tjäna storkovan på koppar så att de därmed investerar i fiberuppkopplingar som de själva också äger (Telefónicas ägande av 95% av alla FTTH-uppkopplingar i Spanien, iaf senast jag kollade, är ett exempel). Att äga infrastrukturen och samtidigt vara tjänstetillhandahållare ger en enorm makt - kanske borde EU då istället återigen titta på funktionell separering och nå en annan slutsats än den tidigare (erfarenheterna från BT och Open Reach talar för sig själva, och TeliaSoneras misslyckade funktionella separering när de bara gav upp kopparn istället för all infrastruktur skulle kunna göras om).

Bör bibliotek satsa på öppna informationsstrukturer, mjukvara och protokoll? Det verkade finnas någon form av enighet kring detta.

Ett annat bra exempel som anknöt till paneldiskussionen berördas av Rumäniens Digital Champion, Paul Andre-Baran: rumänska myndigheter har tillsammans med VISA Europe ingått ett partnerskap om att få fler rumänska bönder intresserade av och kunniga om internetbanker. Ett i sig värdefullt initiativ, men sammanblandningen av privata och offentliga intressen gör det också potentiellt svårare för samhällets politiska institutioner att förhålla sig till stora marknadskoncentrationer, som Samsung och VISA:s partnerskap för NFC-baserade mobiltelefonbetalningar, på ett neutralt sätt. Hur vi förhåller oss till sådana mega-samarbeten mellan två enormt dominerande aktörer på sina respektiva marknader är inte helt klart. Jag är personligen mycket kritisk till att vi så snabbt låter företag och företagssamarbeten bli så stora, och tror att en mer aktiv tillämpning av konkurrensrätten vore på sin plats.

I slutändan rörde dock diskussionen om vilka rekommendationer biblioteken bör ta med sig inför WSIS 2015. Jag menar att de i varje fall bör distansera sig från att deras allmänna uppdrag i världen att arkivera och strukturera information sammanblandas med immaterialrätter och upphovsrätter. De två senarenämnda rättigheterna är inte allmänt hållna principer utan kodifieras i lagstiftning på nationalstatsnivå, så det är mycket underligt att referera till dem som principbegränsande i ett internationellt antaget dokument. Nu såg jag visserligen även rättighetshållarrepresentanter i publiken till vår paneldiskussion så jag förutsätter att de kommer göra motstånd mot såna anspråk.

Man hittar IFLA:s rapporter från sina workshops här.