Mycket måste man förstås utstå innan öronen trillar av. I Norrländska socialdemokraten hävdar till exempel svensk reklamindustris Eva-Britt Laurin att ingen någonsin kommer ge sitt godkännande till att ta emot direktreklam. Att upprätthålla den mänskliga rättigheten till privatliv genom att kräva samtycke till profilering och direktreklam kommer därför medföra reklamindustrins snarast stundande död.

I det perspektivet kan man också sätta Cecilia Wikströms kommentar i artikeln att det är viktigt att balansera intressen åt rätt håll. Ja, det är det. Mänskliga rättigheter kommer till exempel före SweDMA:s rätt att spamma. Det är en rimlig avvägning.

I det här perspektivet bör man också sätta Cecilia Wikströms ändringsyrkande #2951, som för övrigt nästan sammanfaller med Anna-Maria Corazza Bildts ändringsyrkande #2958. De vill att journalistisk, litterär och konstnärlig verksamhet helt ska undantas från alla dataskyddsregler.

Samtidigt har de europeiska direktreklamförläggarna och den amerikanska direktreklamindustrin, samt vissa tidningsförläggare hävdat att tidningsindustrin kommer gå mot snar undergång om de inte får skicka oönskad reklam, det vill säga spam. Vad både Cecilia Wikström och Anna-Maria Corazza Bildt egentligen menar är alltså att de tycker det är helt okej om vi spammas med reklam vi inte vill ha, så länge den som själv gör spammet upplever att de ägnat sig åt någonting litterärt eller eventuellt journalistiskt. Den som undrar vad som är journalistiskt i Sverige kan t ex lägga märke till att eniro.se är journalistisk verksamhet med utgivningsbevis, precis som hitta.se. Det gör att de kan publicera personuppgifter hur de vill och du har mycket få möjligheter att få dig själv borttagen ur deras register, även om det leder till obehag för dig, din familj eller andra närstående.

Det är lätt att föreställa sig att Cecilia Wikström och Anna-Maria Corazza Bildt genom sina ändringsyrkanden på artikel 80 försökt åtgärda det problem som Nils Funcke, Fredrik Laurin och Staffan Dahllöf oroat sig för DN (och som jag kritiserat dem för), men så är det inte.

Vad Funcke, Laurin och Dahllöf varit oroliga för är nämligen att Sverige ska behöva börja respektera den europeiska domstolen för mänskliga rättigheters domar i Prinsessan av Monaco-målen och Mosley-domen (eventuellt också andra). Det gör Sverige tydligen inte nu, enligt min korrespondens med Stockholms universitet. Om det hade varit så att Wikström och Corazza Bildt ville att Sverige även fortsättningsvis skulle kunna låta bli att respektera dessa domar i sin nationella lag, så hade man rimligtvis lämnat kvar artikel 80 i sin ursprungsformulering - nämligen att medlemsstaterna själva bestämmer om sina tryckfrihetslagar.

Det har Wikström och Corazza Bildt inte gjort.

I min värld förstår varken Wikström eller Corazza Bildt vad de föreslår, och det är väldigt olyckligt. Lyckligtvis finns det dock många ledamöter i Europaparlamentet som varken är svenskar eller okloka, och därför inte gör sådana här misstag när de granskar förordningens många artiklar.