Search form

Den som skriker högst bestämmer mest, men det är inte jag, Cecilia Wikström...

Jag har haft en kort meningsutväxling med Cecilia Wikström på Svenska dagbladets nätdebattsida sedan i måndags. De artiklarna återfinns här (jag),  här (Cecilias svar) och här (mitt svar till Cecilias svar). Men det mest tragiska är att Cecilia i sin artikel säger "[d]et är inte så enkelt att den som skriker högst efter flest regler med automatik verkar för det starkaste integritetsskyddet."

I Europaparlamentet har vi sedan i januari i år utstått i snitt åtta timmars industriledda diskussioner om dataskyddsförordningen per vecka. Endagskonferenser anordnade av reklamindustri, amerikansk IT-industri, ännu mer reklamindustri, tidningsförläggare med reklamintressen, den tyska IT-industrin, bankindustrin, kreditupplysningsindustrin, försäkringsindustrin och läkemedelsindustrin varvas med frukostar, luncher och middagar anordnade av samma aktörer.

Den amerikanska handelskammaren har anordnat evenemang i Bukarest, Stockholm, Berlin och Bryssel om hur de vill att europeiska medborgares skydd för privatliv ska minskas. De har deltagit i frukostmöten, och hållet ett särskilt begränsat lunchmöte i Strasbourg för ledamöter i internationella handelsutskottet.

Google, Facebook och Microsoft har via sina föreningar Association for Competitive Technologies och European Privacy Association anordnat kvällsdiskussioner och konferenser. Den senare föreningen är just nu under granskning för att ha dolt sina sponsorer från EU:s transparensregister. Det av Microsoft sponsrade lobbyföretaget iComp har gjort samma sak, och granskades likaledes tidigare i år.

Den amerikanska banken AIG är dominerande medlem i föreningarna Insurance Europe, Leaseurope, FENCA och European Banking Federation. Dessa har alla ordnat egna temamöten tillsammans med ledamöter i Europaparlamentet som kommer i form av morgon- eller eftermiddagskonferenser om två timmar vardera. De har bjudits in till expertmöten i industriutskottet och utskottet för konsument- och marknadsfrågor, där de får direktaccess till medlemmar och deras medarbetare, till sekretariaten och - för den som betvivlar mina ord - blir filmade och arkiverade i parlamentets filmarkiv(!)

Den som skriker högst och mest i Bryssel, där besluten fattas, är alltså inte jag, även om Wikström har rätt i att det är de som skriker högst som får sin vilja igenom. Jag har drygat mig i utskotten i vissa fall mot kollegor som hävdar att AIG representerar europeiska småföretag, men jag får två minuters talartid eller tre. Det är en enorm skillnad mot det överväldigande antal timmar per vecka som lobbyisterna besöker mina kollegor och ordnar evenemang med bjudmat åt deras personal.

Jag blir väldigt trasig inombords när Cecilia Wikström ger en så helt felaktig bild av vem det är som hörs. Det är å ena sidan smickrande att hon uppfattar mig som en verbal förespråkare för svenska medborgares privatliv, men å andra sidan så fullkomligt tragiskt att hon vill få det att låta som att jag på något sätt tillhör den grupp som får sin vilja igenom. Undersökningar från Eurostat visar att 70% av alla europeiska medborgare är oroade för sitt privatliv. Amerikanska studier lägger istället siffran på 80% av alla nätanvändare. Det gör att jag just nu representerar en stor grupp människor i samhället som inte hörs. Det jag vill att Cecilia ska göra är att också representera dem.

Comments

Add new comment