Fredagen 31 maj besökte jag ett seminarium anordnat av Totalförsvarets forskningsinstitut som handlade om internetfrihet och säkerhetspolitik. Det var intressant, inte minst för att jag träffade åtminstone 3 personer som upplevde att Ryssland var det största militära hotet mot Sverige. Tydligen har flygplansincidenten satt några spår.

När det gäller internetpolitik menar jag att våra egna politiker, forskare och samhällsdebatt är ett mycket större bekymmer. Den första invändningen jag gärna gör är att FOI inte i sin forskning om Ryssland alls har problematiserat ryska politikers insnävningar av yttrandefrihet på nätet i förhållande till svenska och europeiska lagar. Innan man antog den filterlag i Ryssland som trädde i kraft förra året refererade man i Dumans debatter till både Storbritannien och Danmark. Man ska ha i beaktande att det ryska internetfiltret enligt Europakommissionens utredning om internetfiltrering är rättssäkrare och mer överensstämmande med Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter än det svenska internetfiltret som underhålls av polisen (se sidan 31 i den här rapporten) – i Ryssland har man nämligen föregående rättslig prövning i en administrativ instans innan någonting förs in på blockeringslistan. Någon sådan prövning sker inte i Sverige.

Det är min bestämdaste uppfattning att svenska politiker inte begriper vad de håller på med, och att de heller inte ställs till svars för detta när utredningar på området yttrandefrihet på nätet inte tar upp sådana saker. Vi makthavare ges intrycket att vi här i Sverige inte gör fel, men att de där i Ryssland gör det. Det är lätt för oss, som politiker, att skåda vageln i andras ögon men inte bjälken i våra egna.

En annan sak som kom upp var kraven på att alla kommunikationsteknologier ska ge möjligheter att avlyssna till polisen (tänk t ex mobiltelefoner). Min kollega Marietje Schaake från Nederländerna har jobbat lite med detta och belyser regelbundet problemen med handel i digitala vapen. Här verkar det som att det i alla fall finns en preliminär enighet mellan mig och vissa av deltagarna på seminariet på FOI om att det bästa och mest rättssäkra för att bevara vår tradition av frihet och demokrati vore att helt enkelt förbjuda avlyssningsteknologier i elektronik som omsätts på våra marknader. Då kan vi samtidigt göra det svårare för mer förtryckande regimer att utsätta sina medborgare för avlyssning.

Den sista observationen jag gärna gör om seminariet är vad jag anser är en felslutning: den sista av talarna framförde att politiker och lagstiftning är för långsamma och inget kan göra åt teknikutvecklingen. Ingenting kunde vara mer fel! Upphovsrättslagarna uppdaterades till exempel i god tid på 1990-talet genom internationella fördrag och konventioner, samt ny lagstiftning i alla unionens medlemsländer redan från och med början av 1980-talet (jämför de uppdateringar som skedde i svensk upphovsrätt, varumärkesrätt, och patenträtt till följd av TRIPs-avtalet). Dessa lagar har drivit på teknisk utveckling väldigt hårt, och själva tankekonstruktionen att icke-personlig information är någonting som är önskvärt och till och med hedervärt att kontrollera från de skäggiga, skrämmande horderna användare menar jag styr hela vårt kommunikationsklimat. Tillsammans med olika övervaknings- och profileringsteknologier som också frammanats av lagstiftning som skapades just på 1990-talet och i början av 2000-talet är det jättetydligt att vi har en enorm påverkan på teknisk utveckling just medelst politiska beslut. Om man tycker att det är en del av politikernas uppgifter att skydda mänskliga rättigheter så är det klart att politiken har misslyckats brutalt, men det är inte för att politikerna är långsamma och saknar handlingskraft utan för att politikerna har undlåtit att fatta rätt beslut, eller i många fall helt enkelt fattat fel beslut.

Jag tror i allmänhet att det är väldigt dåligt att man underkänner politikers makt på det sättet. Dels för att politiker har makt att definiera i princip vilken önskvärd relation eller interaktion de vill – det är vi som bygger ramverken för hur hela samhället fungerar, ju! Men också för att bortkopplandet av ansvar från politiker för vad de gör, och vad de faktiskt gör, är väldigt dåligt. Våra makthavare behöver helt enkelt oftare ställas mot väggen för vad de faktiskt gör. Lagar har konsekvenser och när det gäller informationsteknologi är det väldigt många folkvalda politiker (och andra politiker också för den delen) som fattat väldigt många beslut med stora konsekvenser som de inte tar ansvar för.