Search form

Vem bär ansvaret för att Telia hjälper Uzbekistan övervaka regimkritiker?

Det konkurrensutsatta Telia och den europeiska förklaringen till expansionen i öst

Förra veckan publicerade Svenska dagbladet en intervju med TeliaSoneras personaldirektör Karin Eliasson som talar sig varm för de unga talanger som söker arbete hos företaget i Centralasien.  Den bekräftar ungefär vad jag tänkte redan när man började titta på  TeliaSoneras mutaffärer i Uzbekistan som senare ledde till VD:s avgång: "Länder  som Kazakstan, Azerbajdzjan, Uzbekistan och Tadzjikistan står för 18  procent av omsättningen men 43 procent av resultatet."

En  konsekvens av att vi har marknadsutsatt Telia genom avregleringen på  1990-talet och övergången till aktiebolagsform är att Telias lagstadgade uppdrag är att tillgodose sina aktieägares och  borgenärers intressen. Det är svårt att se vart bolaget TeliaSonera  skulle kunna expandera utöver Centralasien. De gamla europeiska monopolagen har delat upp  marknaden mellan sig, och det finns få stora marknader som inte redan  exploaterats.  Även fast TeliaSonera snabbt tog sig in i Baltikum är de teoretiska slutmarknaderna små. Hela Sverige, Finland och Baltikum sammanlagt ger maximalt runt 20 miljoner potentiella  slutkonsumenter. I Tyskland finns 80 miljoner potentiella slutkonsumenter, i Spanien 55 miljoner och i Frankrike 60 miljoner, men marknaderna är otillgängliga för Telia - bland annat på grund av europeisk telekomlagstiftning. Det är svårt att se exakt var vidare expansion är möjlig förutom i Centralasien. Det är också svårt att  se hur man kan hantera så pass trasiga system som de centralasiatiska  utan att begå någon form av mutbrott - deras administrationer fungerar inte alls.

Att andra politiker än mig har gjort bedömningen att investeringar i Centralasien är nödvändiga bekräftas i en intervju med Mats Odell från 2010. Han sa då att "De här länderna vi talar om är på ett sätt riskinvesteringar men det är  värdefulla investeringar på det sättet att de bidrar till utveckling  och genom att ge en väldigt god avkastning till Telia Soneras ägare. /.../ Det som är viktigt för mig är att Telia Sonera följer de regler som finns för investeringar."

En förvånansvärd slutsats om de andra upprörande brott mot rådande normer som Telia begår i öst

Även  om det aktiekapitalsmässigt verkar finnas få anledningar att uppröras  över Telias förehavanden i Centralasien har SVT:s Uppdrag granskning,  som avslöjade muthärvan, faktiskt tagit upp ett problem som fått  betydligt mindre negativa konsekvenser för Telia men samtidigt egentligen har ett mycket större lösningsutrymme. I våras körde Uppdrag granskning ett entimmesprogram om Telia Soneras samarbete med hårdföra regimer om att kartlägga och övervaka regimkritiker. Telias högsta ledning menade att Telias kundavtal följer tillämplig lag. Det menade en uzbekisk människorättsaktivist var en svag ursäkt. Sedan letade man upp Telias presschef, som upprepade att kundavtalen är förenliga med gällande rätt.

Den egentliga frågan borde ha varit varför det skulle vara lagligt att skriva sina kundavtal på ett sådant sätt att människor riskerar att utelämnas till diktatoriska regimer för tortyr eller ond bråd död. Men den frågan bör inte riktas  till vare sig Telias VD eller Telias presschef, utan till Annie Lööf -  ansvarig minister i Sverige för telekommunikationspolitik. Hur ser  Näringsdepartementet på den här omständigheten och har man något pågående utredande arbete för hur man undviker att TeliaSonera tvingas göra sig skyldiga till medhjälp till tortyr.

Att under en timmes program istället upprepade gånger fråga Telia varför Telia Sonera följer lagen är ett slöseri med tid. Rimligtvis  är vi alla nöjda med att Telia Sonera följer lagen, och förväntar oss inte att de ska göra något annat. Vi förväntar oss också att de ska  följa aktiebolagslagen och tillhörande kapitalskyddsregler. Vi har inte givit Telia Sonera några förpliktelser att upprätthålla rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Det finns inga sanktioner mot företag som inte upprätthåller rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Skyldigheten att upprätthålla mänskliga rättigheter och rättssäkerhet ligger på nationalstater, som Sverige, och deras regeringar. Om vi vill veta att vi inte övervakas av en främmande regim via Telia Sonera behöver vi stifta lagar i Sverige som gör det dyrare och svårare för Telia att övervaka oss å den regimens vägnar, än att låta bli.

Ett stort problem med att framställa den moraliska övervägningen om uzbekiska regimkritikers liv och hälsa som Telias ansvar är alltså att det inte är Telias ansvar.  I det här fallet kopplas också moraliska övervägningar bort från beslutsfattare och politiker med faktisk makt kan också göra att de som har makt och medel att vidta åtgärder - de som skriver lagen - inte ställs till svars för handlingar som främjar mänskliga rättigheter som de undlåter att utföra. Åtgärder som vi medborgare och människor moraliskt anser att de bör utföra och förväntar oss (eller kanske inte, för den delen?).  Vi har ingen information om vad våra  politiker faktiskt förstår att de kan och är beredda att göra, vilket också gör att vi inte delta på ett vettigt sätt i demokratiska val. Moralen bortkopplas från det beslutsfattande som måste ske för att moralen ska upprätthållas.

Att  vi redan styr avtalsskrivning mellan telekomoperatörer och konsumenter  på en rad olika sätt är varken nytt eller kontroversiellt: vi har  konsumenträttslagstiftning, tjänstelagstifning, särskild reglering för  telekomoperatörer och lagen om elektronisk kommunikation, för att nämna  några exempel. Att åtgärda eller låta bli att åtgärda, till och med försämra, det missförhållande som Uppdrag granskning  påtalade i Telias avtalsbildning i sitt program i våras är en trivial åtgärd för de lagstiftande institutionerna. Men bristen på synliggörande  av ansvar och utkrävande av ansvar kommer att göra det demokratiska förändringsarbetet tungrott.

Tre  frågor som borde ställas till ansvariga politiker och tjänstemän på Näringsdepartementet samt till riksdagens Näringsutskott (dvs samtliga ansvariga politiker från alla politiska partier):

  1. Hur uppfattar man problemet att Telia förbehåller sig rätten att inte uppfylla garantier om säker kommunikation som man marknadsför till sina kunder?  Har man en uppfattning om att Telias friskrivningar för  myndighetsåtgärder i tredje land också kan drabba svenska individer  eller individer som befinner sig i Sverige?
  2. Har man övervägt  att åtgärda problemet att Telia marknadsför garantier om säker  kommunikation utan att binda sig till att upprätthålla garantin, och hur  har man gjort det? Vilka åtgärder vore möjliga?
  3. Upplever sig svenska politiker ha en skyldighet att agera för mänskliga rättigheter, pressfrihet och yttrandefrihet i länder som inte är Sverige?  Har man i sådana fall övervägt de olika sätt på vilka svensk  telekommunikationslagstiftning kan påverka sådana rättigheter negativt?

Ett annat problemet är att vi gärna skapar svenska lagar för Telia  Sonera så att våra svenska myndigheter får möjligheten att avkräva Telia brott mot deras principiella åtaganden att tillhandahålla säker kommunikation. Det gör att det finns  intressekonflikter inom landets gränser som kommer dra svenska politiker åt olika håll. I slutändan beror det väldigt mycket på vilken grad av lojalitet den svenska journalistkåren och ledarskribenter känner med utländska yrkeskamrater. Finns det någon journalist som vill ställa regeringen till svars, istället för att anklaga TeliaSonera för att fullfölja det uppdrag de är ålagda att fullfölja?

Comments

Add new comment