Search form

Vem ska ta ansvar när romer reggas rikligt?

Igår fick vi reda på att svenska polisen registrerar romer. Den mest talande kommentaren kom från en rom: ”Först registrerar man oss. Sedan så ska vi bort.

Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson har varit väldigt aktiv i att försvara romer och romers rättigheter – i Central- och Östeuropa så klart, eftersom vi vet att Sverige i den mån vi kränker romers rättigheter har fog för det. Det som i Rumänien, Tjeckien, Bulgarien och Ungern är förtryck som påminner om tidigare decenniers diktaturer är i Sverige en ”analysfil, väsenskild från rasism och människorättskränkningar. Politikerna tävlar i att tycka mest illa om det här.

Svenska regeringen har under diskussionerna om dataskyddsförordningen i Bryssel försökt undergräva kommissionens förslag om starka skrivelser till skydd för särskilt känsliga uppgifter – som till exempel uppgifter om människors etniska bakgrund och religion. Det här kan vi tolka som en strukturell oförståelse inför problemen med ”analysfiler”, diskriminering och i slutändan en brist på förståelse för historien. Det är inte av misstag vi har en konvention för mänskliga rättigheter i Europa som skyddar människors privatliv och identitet.

Om man utgår ifrån att polisen aldrig kan bli bättre än sitt politiska ledarskap är det alltså helt begripligt att de gillar ”analysfiler”. Den enklaste grejen i världen – att acceptera, respektera och upprätthålla mänskliga rättigheter och verka för en demokratisk ordning – verkar för opraktiskt och svårt för våra poliser. Varför det?

Det behövs effektiva sanktioner mot att myndigheter som polisen missbrukar sin ställning för att kränka rättigheter, men hur genomför man sanktioner mot polisen? Politiker beslutar om polisens makt och vilka befogenheter polisen får, och av uppenbara skäl kan politiker också begränsa vilken makt och vilka befogenheter polisen har. Men det normala är istället att politiker oftast ger polisen precis den makt och de befogenheter de efterfrågar. Varför det?

Ett annat alternativ är att införa en granskningsinstans, men en sådan finns redan. Säkerhets- och integritetskyddsnämnden har ansvar för att granska hur polisen använder register. Alla nämndens ledamöter är politiker, och alla riksdagspartier är representerade. Representanter från alla riksdagens stora partier sitter också i Rikspolisstyrelsens styrelse. Har de tillräckliga resurser för att hålla koll på polisen? Vad är det som inte har fungerat på de här myndigheterna? Istället för att låta godtyckliga politiker kortfattat raljera mot Beatrice Ask borde man fråga sig varför våra befintliga granskande instanser inte fungerar, och vem det är som är ansvarig för det.

Miljöpartisten Maria Ferm är rättmätigt upprörd över att romers rättigheter kränks men hon är medlem i Rikspolisstyrelsen. Det vore mycket intressantare att höra hur Rikspolisstyrelsens styrelse har eller saknar möjligheter att verka för att mänskliga rättigheter respekteras i polisen än att få veta att någon i Miljöpartiet är upprörd när mänskliga rättigheter kränks.  Hennes partikollega Alf Karlsson sitter i säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Vilka resurser har han saknat för att motverka såna här register? Frågorna ställs inte, politikerna pratar inte om det, och i slutändan får man snarare intrycket av ett sammelsurium av medhåll från alla politiska partier: alla tycker att det här är upprörande, men ingen pratar om vad som faktiskt gått fel och vad man bör göra för att åtgärda det.

Svenska regeringen är i ställning att förhandla bra i Bryssel för en stark dataskyddsförordning och ett starkt dataskyddsdirektiv för att reglera polisens registerförande, men gör inte det. Vi skulle alltså just nu kunnat säkerställa oss om att vi effektivt åtgärdar den snåriga lagstiftning vi tydligen har idag. Men vem ifrågasätter hur regeringen för sig i Bryssel, och vem ifrågasätter varför vi inte skyddar människors privatliv när diskussionen om tillämplig lag pågår? Den politiska stämning som kommuniceras är allmän upprördhet, men någon särskilt lösningsorienterad diskussion har vi inte fått. Rimligtvis borde vi istället för en bred diskussion om vad vi behöver göra bättre från och med nu, och vilken roll politiska beslut har i att åstadkomma den förbättringen.

Ett år innan val är det extra viktigt att journalister ställer relevanta frågor till relevanta politiker och får relevanta svar. Utan relevanta frågor, och utan relevant ansvarsutkrävande, finns det inget sätt för varken medborgare eller politiker att förstå vilka problemen är, och hur de ska åtgärdas. Det är uppenbart att det inte saknats tillsyn, och det är uppenbart att det inte funnits brist på möjligheter för politiker att delta i den tillsynen. Så vad är det då som har gått fel, och vem är ansvarig för det? Är det tillsynsmöjligheterna som sådana som inte är tillräckliga, eller är det deltagarna i tillsynsaktiviteterna som är otillräckliga? Eller en kombination?

3 comments

Som det ser ut nu när man får veta lite mer så verkar det handla om en lista de har gjort i samband med brottsutredning, vilket är nödvändigt om man ska kunna få tag i någorlunda organiserad brottslighet, och nu råkar dessa vara just romer.

Men skulle det visa sig att de har gjort en lista på 100% icke brottsmisstänkta(eller personer som inte har någon form av koppling till några brottsmisstänkta) bara för att det kan vara bra att ha så ska de åka på allt som lagen kräver. Men i fall de har gjort sitt jobb så tycker jag inte vi ska ha än mer hysteri king listor gjorda i brottsutredningssyfte.. men drevet är igång och media är inte intresserade av fakta.. tyvärr..

Jag tolkar inte Johan Westerholm (S) som du gör alls.

För det första tror jag att man eventuellt gör fel om man tänker sig att alla somalier går att placera i ett fack bara för att de är somalier, och att alla syrier är likadana för att de är syrier. Frågan är om just etnicitet är den bästa utsorteringsgrunden där. Vi ifrågasätter sällan de kategorier vi placerar människor i, och anledningen till att vi använder de kategorier vi gör, för på något sätt är hela vår kognitiva uppfattning om omvärlden byggd på just kategorier.

Men det andra är nog det problem med syftesglidning som han understryker väldigt tydligt. Att alla romer hamnar i en lista, oavsett om det kan ha varit befogat i liten utsträckning för ett visst syfte under en begränsad tid, kan leda till att romska familjer oftare drabbas av polistillslag, att deras släktingar och vänner oftare drabbas, vilket leder till besvär dels för familjerna (så klart) men också för deras grannar. Så registerföringen kan ha konsekvenser utöver att registret finns, om man bygger upp en verksamhet kring registerföringen - det kan vara väl menande konsekvenser, men som ändock leder till tragedier för enskilda på grund av den kategori de stoppats i på ett sätt som vi normalt inte vill ha i ett rättssäkert system.

Syftesglidning kan man undvika genom att varje register periodiskt granskas, till exempel av Säkerhets- och integritetsnämnden. Det blir jobbigt för polisen att upprätta register då, och det blir jobbigt för dem att underhålla register, men det kan vara värt det för att alla människor i Sverige ska känna sig trygga med polisens arbete. Vi har en oskuldspresumption i rättssystemet eftersom vi anser att överlämnandet av våldsmonopolet till staten och polisen är så allvarligt att vi behöver skydda privatpersoner från missbruk av det maktöverlåtandet väldigt väl.

Add new comment