Ny teknik skriver både spännande och engagerat om hur IT-industrin hållits utanför regeringens planer på att göra svensk lagstiftning förenlig med Europeiska rådets konvention om IT-brott från 2001.

Konventionen är intressant av flera skäl. Dels skrevs den under två månader efter attackerna mot World Trade Center i New York, den 23 november 2001. Dels författades konventionen i ett vakuum av intressegrupper: nätverksoperatörer var mestadels upptagna med den nya lagstiftningen kring den liberaliserade telekommarknaden, och de flesta internettjänster som idag berörs av konventionen var vid tillfället upptagna med dot-com-kraschen. Det finns alltså knappast någon annan tidsperiod i internets historia som intresseavvägningarna i konventionen kunde ha blivit så dåliga som de blev.

Ett annat anmärkningsvärt faktum är att Sverige, Irland och Luxembourg återfinns bland de stater som inte ännu anpassat nationell lagstiftning till konventionen. Det länderna har gemensamt är stark närvaro av IT-industri och IT-företag, och det kan finnas goda anledningar för Sverige att fundera över om man verkligen ska införa den här konventionen om man vill behålla vad man i dagsläget upplever vara en ledande roll.

När man har diskuterat uppgivande av krypteringsnycklar i Nederländerna har man kommit fram till att detta strider mot Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. De införde konventionen utan något sådant förslag redan 2009, och diskussionen om större makt till polisen på det området har i Nederländerna uppstått först 2012. De svenska utredarna kan således antas vara under större inflytande av en pågående debatt i polisväsendet om hur polisen kan utöka sin makt på internet, än havandes ett genuint intresse att tillämpa konventionen så som den är skriven.

För företag uppstår det så klart problem när de påtvingas åtgärder som skadar deras möjligheter att bedriva förtroendeingivande näringsverksamhet. Angivande under tystnadsplikt är en typisk sådan åtgärd som inte hjälper varken konsumenter eller näringsidkare. I det nederländska exemplet ovan kom man t ex fram till att det inte strider mot konventionen för mänskliga rättigheter om poliser hackar andras datorer. Det har man utrett också i Sverige, men i SOU:n om hemliga tvångsmedel från 2012.  Det är ett stort problem för samhället som helhet när polisen skapar en marknad för företag som har ett intresse av att skapa osäkerhet på nätet och hindrar framväxten av pålitliga, konsumentvärnande företag. Även om man inte av människorättsliga skäl nödvändigtvis kan invända mot att företag för otrygghet finns, kan det i alla fall av näringspolitiska skäl vara oönskvärt att just polisen gynnar framväxten av ett marknadssegment för misstro.

Det är ett misslyckande för både Rikspolisstyrelsen och polisfacket att polisen allt mer upplevs vara en myndighet som sprider osäkerhet och misstro i samhället snarare än trygghet, lag och ordning. Men framför allt är det en brist på politiskt ledarskap som inte lyckas frammana varken vettiga visioner för näringspolitiken eller maktbalansen mellan medborgare och stat.

Bristen på politiskt ledarskap kan man som väljare lyckligtvis åtgärda två gånger om i valen 2014: att tydligt ge markörer för vilken typ av samvaro vi vill ha på nätet kommer vara extra viktigt med avseende på den utvärdering av EU:s säkerhets- och rättspolitik som kommer utföras hösten 2014. Rösta pirat!