Internetpolitik är ett inte helt okontroversiellt område. Denna vecka har jag och Mattias Bjärnemalm varit på Internet Governance Forum (IGF) och lyssnat på många debatter om vad medbeslutsfattande innebär, rätten till privatliv, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet på internet samt behovet av en bättre upphovsrätt. Jag kommer att ta upp frågorna nedan, men först en kort introduktion till vad det är för möte vi egentligen besökt.

IGF är en global plattform under FN för "multistakeholderdialog" om vad som ska hända med internet. IGF sattes ursprungligen upp som en reaktion på World Summit of Information Society, eller WSIS, och är ämnat att skydda internet från stora FN-processer och överdriven reglering på internationell nivå (läs mer om mitt deltagande i denna process bland annat här). IGF har inget beslutsfattande mandat, men det ordnas många viktiga workshops och det sker många viktiga möten mellan de olika tekniker, civilsamhällesgrupper, industrier och regeringsrepresentanter som deltar.

Europaparlamentet är en av de få demokratiskt valda institutioner som har en stående delegation på IGF. Den bestod i år av två ledamöter från Socialdemokraterna och två från Konservativa gruppen (Moderater+Kristdemokrater). I år hade forumet fördelen att också få räkna med Jimmy Schulz, en tysk liberal tidigare ledamot i Tysklands federala riksdag ("Bundestag"). Svenska riksdagen har ingen delegation, men däremot Utrikesdepartementet, Näringsdepartementet, PTS (tillsynsmyndighet för telekommunikation och postärenden) och IIS (stiftelsen för internetinfrastruktur).

Mattias och jag utgör inte formellt en del av Europaparlamentets delegation. Eftersom vi tillhör gruppen Gröna/Europeiska fria alliansen, som är en liten politisk grupp, måste vi åka "hors quota" (utanför kvoten) och på vårt eget bevåg. Däremot har vi fått delta i hela deras program. Det enda möte som vi definitivt utehölls från var ett möte med den amerikanska regeringens delegation. Annars har vi tillsammans med delegationen träffat ISOC, ICANN, ICC, Europakommissionen, Citizen Lab och DiploFoundation.

Vad innebär multistakeholder? Denna fråga ställdes upprepade gånger under årets forum. Det finns å ena sidan ett starkt stöd för att alla "stakeholders" (människor med olika intressen och värderingar) ska ha en plattform att träffas på, men å andra sidan reflekterar mycket på forumet också problem som inte enkelt låter sig lösas enbart av dialog. Att nationalstater gynnar framväxten av en stark industri för osäkerhet på nätet är en sådan fråga. Upphovsrättslagstiftningen en annan. Enskilda regeringars aktioner mot regimkritiker en tredje. Det finns inget bra sätt att mäta eller uppskatta hur pass bra multistakeholderprocessen fungerar. Hur många stakeholders måste vara med för att "multi"-kriteriet ska vara uppfyllt? Det är svårt att avgöra vem som egentligen utövar mest inflytande i en multistakeholdermodell, så hur säkerställer man att det verkligen går för alla att delta? Dessa frågor har tuggats om och om igen under IGF, men det är tydligt att konversationen är slut än.

Upphovsrättsdiskussionerna under IGF 2012 i Baku var både välbesökta och många. Under IGF 2013 i Bali har det inte varit lika många diskussioner om upphovsrätt, men de röner fortfarande stort intresse och det finns en tydlig önskan om att vissa anpassningar görs av regelverket. Det här går att jämföra också med svensk nationell debatt där vi i ökad utsträckning ser problem för bibliotek, arkiv, public service, och annat. Intressantaste kommentaren stod Ellen Broad från IFLA under WS59 för: "eftersom så mycket spridning på internet är helt kopplat till kopiering kanske vi behöver tänka om kring upphovsrätten: det kanske inte är varje enskild kopia som borde regleras där." Man borde snart kunna hitta hela presentationen i textform här.

I år har det istället funnits en starkare dominerats av säkerhet, big data, övervakning, och privatliv med flertalet workshops per dagen på temat. Under WS19 underströk Jochai Ben Avie från Access att personalisering av tjänster visserligen kan vara önskvärt men att vi också måste fråga oss när det övergår i diskriminering. I viss utsträckning överfördes alltså nyheterna om till exempel Europaparlamentets omröstningar på dataskyddsförordningen även till den här internationella människorättskontexten. Insinuationerna om problemen med massövervakning via underrättelsetjänster hängde tungt över många diskussioner. Eftersom massövervakning och andra verktyg som amerikanska och europeiska underrättelsetjänster använder är i svår konflikt med mänskliga rättigheter sätter det också "multistakeholderism" under press: det är uppenbart att nationalstaterna och deras regeringar varken vill eller önskar utsätta underrättelseverksamheten för mer insyn, transparens och delaktighet. Mötet avslutades idag med en huvudsession om övervakning som pågick i tre timmar och tydliggjorde att det är svårt att få nationalstater (USA och Sverige) att göra åtaganden om förändringar i ett system som de flesta verkar otrivas med.

I ett separat projekt kollade jag och Mattias upp var ordet "cyber" kommer ifrån. Enligt Wikipedia är det tagit från "cybernetik" vilket i sin tur är en variant av ett grekiskt ord som betyder "förmåga att styra eller regera [över]". Samma artikel konstaterar också att prefixet i ökande omfattning ersatts av "e-". Under vissa av säkerhetsdiskussionerna kan man lätteligen roa sig med olika cyberkombinationer, alternativt utbyta dem med "e-": eRisk, eBrott, eKrig, osv. Alternativt åt andra hållet: cyberförvaltning, cyberhälsa eller cyberböcker.

Det finns naturligtvis problem att diskutera: spam, överbelastningsattacker, osv, som lätt kommer bort i nationalstaternas cybersäkerhetsstrategier. Å andra sidan vore det intressant att höra om det finns en etisk diskussion i spamhanteringscommunityt: i en miljö som parlamentet blir det extra påtagligt att det också kan vara känsligt hur man filtrerar bort information till individer och under vilka premisser. Brist på information ger ett sämre beslutsunderlag. Vi hade en längre diskussion på vårt kontor med IT-hjälptjänsten på parlamentet i våras om vissa civilsamhällesgrupper som oproportionerligt ofta och utan märkbar anledning (också för LSUMEP) sorterades som spam.

Årets stora administrativa diskussion var dock Brasiliens utspel om ett möte, eller eventuellt en konferens, som ska ordnas om internets styre nästa år. Spekulationerna om vad detta möte kan tänkas innebära, och varför, och under vilka premisser det ska ordnas och om det är ett möte eller kanske en "summit" har diskuterats flitigt. Alla uttalanden från den brasilianska delegationen har vägts på guldskål. Många har varit oroliga för att inte få inkluderas i den här nya processen. Brasiliens representanter har försökt vara tydliga med att inklusion visst står högt på Brasiliens agenda. ICANN har också uttalat sig i paneler och mellan möten kring vikten av den här nya processen, eller påbörjan till process. Vart man administrativt och juridiskt placerar en organisation kan ha stort inflytande över hur organisationen utvecklas och styrs. Många av de tekniska grupper som utvecklat internetstandarder och nätverksstandarder är för närvarande baserade i USA. Den här diskussionen relaterar alltså väldigt konkret till hur och vad det innebär att internet "styrs" och vem som ges och har möjlighet att vidta åtgärder gentemot dessa tekniska grupper. Samtidigt är diskussionen väldigt formalistisk, nästan byråkratisk. Det är inte så lätt, eller ens roligt, att i större utsträckning fundera på hur en organisationens administrativa säte påverkar värderingarna i och kring organisationen.