Idag har SÄPO fått en artikel publicerad i Svenska dagbladet. SÄPO-medarbetaren Karin förklarar att SÄPO är duktiga, viktiga och relevanta för rikets säkerhet. Och det är klart - SÄPO är i trängt läge. SÄPO:s verksamhet kräver specialiserade övervaknings- och osäkerhetstjänster, som betalas antingen av skattebetalare eller andra företag. Både skattebetalarna och de andra företagen får som tack för hjälpen en otryggare och osäkrare digital miljö att vistas i.

Det är underligt att se hur media spelar med i underrättelsetjänstens och SÄPO:s PR-tango. I somras stängde amerikanerna plötsligt 19 ambassader och konsulat på grund av varningar från underrättelsetjänsten ("titta, vi gör nytta!") som reaktion på Snowdens avslöjanden. Det framhölls som en framgång av media, trots att de egentliga illdåden till sist ägde rum i Kenya, där man inte stängt något konsulat.

Ett problem tycks vara oförmågan hos journalister att ställa frågor om den nakna kejsaren. Man får SÄPO på tråden, de är uppenbart intresserade av att prata och vill framhålla att de själva är bra. "Är det verkligen osäkerhetstjänster som behövs för att ni ska vara nyttiga?" hade man kunnat fråga. Svenska dagbladet redovisar ett rättsfall om ventilexport som man får anta att SÄPO framhållit som framgångsrikt. Ingenstans i målet verkar man ha behövt använda hackning, nätfiske eller övervakning. Så det borde man kanske fråga SÄPO om då, eftersom vi inte oroar oss för att de gör nyttiga saker, utan för att de verkar vilja hålla på med onyttiga saker.

Skillnaden mellan nytta och onytta, säkerhet och osäkerhet, trygghet och otrygghet är tunn i polisens och o-SÄPO:s värld. Den är också otydlig i mediarapporteringen om vad myndigheterna gör och vill få göra.