Vissa har bättre pressavdelningar än andra, därför rapporterades det flitigt om ECJ-domen mot Google igår. En spansk man är glad för att hans privatliv inte längre kränks på Google, Google är oroliga för att politiker ska bli mer anonyma och ta bort material om sig själva i framtiden.

Problemet med domen, som jag förstår, är dock ett annat: domstolen i Luxembourg har valt att hörsamma många politikers/lagstiftares och företags krav på att internetföretag ska ta ett större ansvar för vad deras användare gör. Det gör att Google själva måste göra den knökiga bedömningen om skälen att ta bort material väger tynge än allmänintresset av att materialet är kvar, trots att dessa bedömningar är både svåra och tidsödande. Google kan dessutom hållas ansvariga och ges böter om de inte själva gör denna bedömningen.

Det blir problem när domstolar tolkar "reasonable expectation"-skrivelser i lagen som att privata företag (på eller utanför internet) tar över konstitutionsdomstolars uppgifter. Som jag ser är en "reasonable expectation to act" någonting som kan uppstå först efter att en domstol bedömt "rimliga skäl". Yttrandefrihet, allmänintresse och skydd av privatliv är viktiga funktioner i en demokrati, och därför har vi ett rättssystem som garanterar dessa åt medborgarna.

Det tråkiga är att domen är ytterst analog med upphovsrätten. Google tog 2013 ned 214 miljoner länkar utan föregående rättslig prövning efter klagomål från rättighetsinnehavare under den amerikanska DMCA-lagen från 1998. Yttrandefriheten kan alltså ha kränkts 214 miljoner gånger under 2013, utan rättslig översikt, utan domstolsprövning, bara för att upphovsrättsinnehavare och skivbolag vill det. Nu vill man exportera samma dåliga system till personuppgiftsskyddet trots att det rimliga vore att göra tvärtom: skapa rättssäkerhet i båda system.

Det är också ytterst sorgligt att företag ofta efterfrågar större självreglering. De sätter både sig själva, rättsstaten och medborgare/kunder i en sämre situation.

Europeiska unionen behöver desperat en rättssäkerhetspolitik för internet. Det kan inte vara så att en vägran från lagstiftaren att särreglera internet istället innebär att man lägger över allt regleringsansvar på företag, som inte är bra aktörer att agera rättsstat.

För en analogi kan man se mitt rättsfall mot Inspektionen för vård och omsorg: trots att den har pågått i nästan ett år nu, tycker jag egentligen att det är rimligt att jag har fått vända mig till en myndighet och sedan till en domstol för att få mina journaler raderade. Däremot tycker jag också att Uppsala landsting och Inspektionen för vård och omsorg efter det att de förlorat i domstol ska ha en skyldighet att verkligen se till att materialet tas bort (vilket i dagsläget är svårt för mig att verifiera att de gjort!).

Se: Sveriges Radio; IDG; Svenska dagbladet; Västerbottenskuriren; Mediavärlden; Aftonbladet.