Ett av de projekt som gjort störst intryck på mig de senaste två veckorna är Vagenda. Det är en feministisk tidskrift från Storbritannien som försöker skriva om aktuella ämnen för kvinnor utan att prata om "the shoeniverse", hur man suger kuk och hur man matchar trosorna med nagellacket. Holly Baxter och jag träffades på Londons teaterfestivals förändringsevenemang Change for a tenner, som handlade om hur man med små medel kan göra stor förändring.

Vad Holly Baxter och hennes kompisar kom fram till var att reklamindustrin ofta spelar på kvinnors dåliga självförtroende för att få dem att engagera sig i kompenserande konsumtion. Statistiskt sett mår kvinnor sämst på söndagkvällar och måndagsmorning. Vill man intala kvinnor att plastikkirurgi, skoinköp eller nagellack stärker självförtroendet behöver man alltså nå kvinnor på måndagar. På torsdagar gör man bäst i att rikta sig mot andra målgrupper, för då mår kvinnor statistiskt sett bra.

Vagenda lyckades genom att mobilisera många klick på Facebook få stor uppmärksamhet i media. Efter det åtog sig både Vogue och ELLE att inte längre ägna sig åt reklam och marknadsföring som specifikt ämnar få kvinnor att må sämre än vad de egentligen gör, i syfte att få dem att köpa "rätt" självförbättrande produkter. Cosmopolitan ville däremot inte göra sådana åtaganden.

Erfarenheten Holly Baxter hade gjort var att många kvinnor inte känner igen sig i de stereotyper som propageras om kvinnor, och i själva verket ville vara feminister som jobbar för bättre självbestämmande. Personligen drog jag paralleller till dataskyddsförordningen och de många diskussioner man på europeisk nivå haft om digitalt självbestämmande, förtroende och profilering.

Beslut fattas om oss av maskiner som har bättre koll på exakta mätdata från våra liv under olika skeenden än vad vi själva vet. Påverkan mot individen är svår att kartlägga inte bara för att företagen ogärna berättar hur och vad de gör för att spara och behandla information om oss och våra förehavanden, utan också för att påverkan inte är så uppenbar. Vem vet om man mår lite sämre för att man känner sig småvuxen en måndagmorgon bara för att man får lite påpekningar om att högklackade, vita skor får en att bli längre? Hur tar man reda på om det finns andra som är i samma situation? Den osäkerhet som byggs i varje individ är personlig, privat, och svår att kommunicera till omvärlden. Ibland kan man få lite tidningar som Vogue och ELLE att sluta utnyttja kvinnors osäkerhet inför sig själva under en begränsad tid eller gentemot en specifik grupp kvinnor (t ex "de på brittiska öarna").

Men det är svårt att tänka sig en frihetlig förändring i egentlig mening så länge hela resten av samhället - från reklampelarna på soptunnorna i centrala London till banners på tunnelbanan, dagspressen, tv-kanalerna och inte minst varje webbsida fortfarande ägnar sig åt osäkerhetsreklam. Det är också svårt att värja sig både mot sitt eget vemod, och mot dem som profiterar på vemodet.

Det här är en fråga som inte minst svenska staten kan agera på med mycket större ansvarstagande. Det är också konstigt att Feministiskt initiativ inte tar upp frågorna i sitt valprogram. Det är en internetfråga bland många som påverkar stora grupper unga och gamla kvinnor i deras vardag på ett sätt som gynnar dem, där EU har tagit avgörande steg i rätt riktning och där Sverige regering i mer än tre års tid hållit tillbaka.

Det här är inte raketvetenskap. Det är möjligheten att hitta rätt väg framåt vid rätt tillfälle. Det är politik.