Den här veckan är jag i Almaty i Kazakstan. Igår hörde jag många politiska och ekonomiska ledare från Centralasiatiska regionen presentera sin syn på Centralasiens styrkor och svagheter inför en grupp på kanske 30 ungdomar från samtliga centralasiatiska länder. Det är OSCE - organisationen för europeisk säkerhet och samarbete - som organiserar. Jag är här i egenskap av ung politisk ledare med erfarenhet från lagstiftande församling, och de lagstiftande församlingarnas många brister och möjligheter.

De flesta Centralasiatiska stater är starka presidentiella demokratier. Ungefär som i Frankrike eller USA har man samlat mycket - i min mening kanske ofta lite väl mycket - makt hos presidenten, och parlamentet fungerar som rådgivande snarare än beslutsfattande. Undantaget, som jag förstått, är Kirgizstan, där man sedan 2010 försöker upprätta en semi-parlamentarisk republik där parlamentet behöver involveras i beslutsfattandet. För samarbetet mellan länderna i regionen blir detta ironiskt nog ett litet hinder, eftersom beslutsfattande i en semi-parlamentarisk republik av naturliga skäl blir långsammare och mindre effektivt än när presidenten får göra överenskommelser själv. Jämför upprördheten United States Trade Representative upplevde när kongressen vägrade ge presidenten makt att på egen hand godkänna framtida handelsavtal i våras. Eller för den delen EU:s beslutsfattande som ju är extremt ineffektivt då det i stort sett försöker jämka 28 inbördes mestadels ineffektiva system.

Nåväl. Där kontext. Jag hörde flera politiska makthavare säga intressanta igår, som presenteras nedan med mina tankar.

Kazakstan behöver först satsa på ekonomin, sedan kan man göra demokratiska reformer.

Det här känns igen från Ungern på 1970-talet, Kina på 1990-talet och EU under den finansiella krisen. Faktum är att de flesta länder, som jag förstår, inte tycker att det är superskoj att satsa på demokratiska reformer eller mänskliga rättigheter om de istället kan satsa på ekonomisk tillväxt. På något sätt känns det underligt att USA:s representation i Österrike har givit pengar för att få en person som mig till Kazakstan för att prata om mina erfarenheter av att driva rättighetsgrundad politik för internet i Bryssel, samtidigt som internet är den domän som USA som nationalstat behandlar allra mest protektionistiskt.

Tydligen ska det finnas utredningar om detta utförda av bland andra CIA: inga stora rättighetskonflikter har vunnits som inte backades upp av någon sorts etablissemang. Att engagera medborgare allena är alltså inte tillräckligt. Hur ska vi tolka detta i våra egna demokratier - Sverige, Tyskland, USA, Storbritannien - i kontexten av den kazakstanska målsättningen? För vi upplever oss ju gärna som bättre än Kazakstan. Men egentligen kanske vi bara startar från ett annat läge - i fråga om riktning för samhällsutvecklingen kan jag tycka att det går framåt för demokratin och mänskliga rättigheter i Centralasien och bakåt för demokratin i Västeuropa och USA.

Politiskt ledarskap innebär ju just att uppmåla visioner för och riktning mot vad man upplever vara en bättre framtid? Och är det inte egentligen så att vi saknar politiskt ledarskap nästan i ännu högre utsträckning än vad man gör i många av de stater som vi svenskar gärna uppfattar som sämre?

"Hur tänker amerikanska ambassadören på Ferguson-händelserna i kontexten av vad som sker i Kazakstan?"/"Jo, i USA får man genom fri media ha en livlig diskussion om detta i alla fall, och händelserna visar på stora problem i mitt land, med delvis historiska kontexter som går att säga väldigt mycket om."

Frågan ställdes av en ungdom till USA:s ambassadör i Kazakstan under inledningssessionen.

Vad jag grubblar på är följande: problemet i Ferguson är att polisen varit väldigt våldsam och hotfull och haft ihjäl människor. Se till exempel den här längre utläggningen om polisvåld i USA i allmänhet författad av den republikanske debattören Mark Steyn. Och det är klart att vi får prata, twittra och facebook'a om det. Vi kan skriva kolumner på Washington Posts hemsida. Men i slutändan skjuter den amerikanska polisen fortfarande människor hej vilt, de för ingen statistisk över hur många det är som dör, i Sverige vill polisen inte ha en nollvision för antalet dödade eller skadade av polisen under polisens arbete, och så vidare. Visst kan vi prata om det, men grundproblemet är ju inte att folk inte pratar utan att vårt våldsmonopol dödar och skadar människor trots att vi upprättat våldsmonopolet för att våld är dåligt, och att vi försöker minimera mängden konfliktlösning via våld i samhället.

Här kan det kännas som att det saknas politiskt ledarskap i många västeuropeiska demokratier och i USA. Att få prata fritt är jättebra och helt nödvändigt, men ändamålet med pratet är inte att människor ska få starkare stämband eller bättre tränade tangentbordsfingrar, utan att det ska bli lättare att lösa sådana gemensamma problem som kan uppstå när man behöver samsas med andra. Demokratin fungerar alltså inte bra om det enda som händer är att man pratar sig trött, utan kräver en feedbackloop där de politiska ledarna dessutom orkar och vågar ta tag i de problem som lyfts.

Det hjälper ju liksom inte om man i fallet utan yttrandefrihet är rädd för att självcensurera, och i fallet med yttrandefrihet istället blir rädd för att bli skjuten och/eller slagen av polisen.

På detta blev jag inte klokare av diskussionen på Central Asian Youth Network 2014. Det ska också nämnas att kazakerna inte är dummare än att de förstår saker som att USA är intresserade av Kazakstan (EU också, förresten) för att landet har stora tillgångar till naturresurer. Som ett exempel: det enda sammanhang jag minns att Kazakstan nämndes i Bryssel är inom kontexten av gruvindustri, förutom när vi tyckte att de var lite ociviliserat odemokratiska. Typ. Vi försökte en gång lyfta att internetfriheten i Kazakstan var på väg nedåt, genom restriktiva krav på domännamnsregistreringar i internationella handelsutskottet, och påtalade att detta inte nödvändigtvis var bra för europeiska nätföretag som vill etablera sig i Kazakstan. Detta upplevdes som på tok för detaljerat för EU-parlamentet! Ändringsyrkandet röstades ned.

Ett av de politiska uttalanden som fastnat starkast hos mig under sommaren är Viktor Órbans påstående att den liberala demokratins tid är förbi.

Föga känt om Ungern är också att mängden trivialkorruption faktiskt gått ned sedan Fidesz hamnade i regeringsställning. Visst förskingras det fortfarande pengar. Nepotismen är väldigt utbredd, vänskapskorruptionen. Men den är mindre i omfattning nu än tidigare. Man förskingrar färre EU-pengar. Vänskapskorruption har vi ju också i Sverige - hur ska vi tolka att Solna samtidigt är Sveriges korruptaste kommun och Svenskt näringslivs favoritkommun?

Hur ska vi tolka att Haninge kommun upplever Konkurrensverkets utredningar om kommunens uppfyllande av kraven i upphandlingslagen som ett hinder för "goda affärer"? Jag såg en endaste notis om detta i en Mitt i-tidning i Stockholm. Ingen nationell debatt om att upphandlingsregler uppsatta i syfte att motverka korruption i offentlig upphandling av svenska kommunalråd ses som ett hinder för "goda affärer" (till skillnad från de oborstade, ociviliserade ungrarna som ju då ägnar sig åt vänskapskorruption och annan korruption för att de är ociviliserade, snarare än att de har ett inre driv att göra goda affärer). Ingen debatt alls, faktiskt.

Vi har haft en yttepytteliten diskussion om att Socialdemokraterna går att uppfatta som klanstyrt. Det är relevant och bra, men när man diskuterar frågan som om att den bevisar hur bra Alliansen är istället för att ta sig an systemproblem som ju faktiskt finns i hela den politiska sfären i Sverige, oavsett parti, går det liksom inte att komma någonstans. Det var inte bara sossarna, det var allihop! Den här sortens systemproblem kan vi i andra länder med enkelhet avfärda som en konsekvens av den andra nationalstatens ociviliserade politiker och invånare, men vi är inga bra förebilder faktiskt.

"När medlemsländerna förhandlade fram datalagringsdirektivet tog den mindre än sex månader. Det är dags att medlemsländernas regeringar visar samma handlingskraftighet och snabbhet när de diskuterar att stärka medborgarnas rättigheter i digitala miljöer, inte bara när de ska kränka dem. Diskussionerna om EU:s nya dataskyddspaket har pågått i mer än 18 månader nu, men reformen är för viktig för att bara diskuteras i all oändlighet."

Ovanstående text skickades av EU-kommissionär Viviane Reding till Storbritanniens regering i juni 2013. Nu har det gått ytterligare ett år och EU:s regeringar kommer fortfarande ingenstans med att stärka medborgarnas rättigheter!!

Även för oss- de självutnämnt goda, demokratiska, civiliserade och välmenande - är det så att individers rättigheter faller efter både företags och staters rättigheter. Stater och företag har ett enormt privilegium, utöver sin naturliga fördel av att vara ekonomiskt starkare än privatpersoner, att utöva makt över privatpersoner och individer.

Vad är det som gör att man på CAYN2014 kan prata vid åtta enskilda tillfällen under en dag om vikten av att Centralasiatiska stater koordinerar sitt arbete mot den oh-så-allvarliga cyberbrottsligheten samtidigt som man inte vid ett enda tillfälle kan nämna hur greit det är att jag och mina centralasiatiska jämnåriga på den här konferensen kan prata med varandra i realtid och bygga gemensamma vänskaper från olika delar av världen?

Det är alltså inte Kazakstans regering som driver den här cyberbrottslighetstesen ens - det är företrädelsevis västeuropeiska och amerikanska organisationer som pumpar in mycket pengar att lyfta den här enormt viktiga frågan på dagordningen! Och det enda jag kan känna då är att det nog är länder som Sverige eller USA som vill skapa ytterligare exportmarknader för sina nätfilterföretag, för sina hackingföretag, för sina övervakningsföretag, osv osv. Det har inget att göra med verkliga problem som Kazakstan faktiskt har, utan har att göra med att t ex Sverige vill gynna specifika företag i specifika exporthandlingar (en "företagsvänlig" politik istället för en "företagarvänlig" politik, där jag i det senare begreppet skulle lägga åtgärder som är bra för en stor mängd, eller merparten, av alla företag snarare än för ett väldigt specifikt företag, t ex NetClean, som ju då är bara ett av åtskilliga hundratusentals svenska företag).

Avsluta med ett positivare budskap: vägen till varaktig fred och bättre möjligheter att komma överens över landsgränser går genom att få unga människor att träffas och bli vänner.

CAYN2014 är ett sådant nätverk av ungdomar. I Europeiska unionen är nog ERASMUS-projektet det som flest ungdomar känner att de verkligen har behållning av. En bosnier jag träffade i veckan organiserade i tonåren internationella basketturneringar i Bosnien för lag från hela Balkan. Så nu när vi genom stora ansträngningar byggt stora grupper ungdomar med internationella vänskaper, kontakter och en känsla för överenskommandets grundläggande positiva egenskaper, hur ska vi göra för att dessa också ska få meningsfullt politiskt inflytande?

Det är årets tema för OSCE. Bättre inflytande för ungdomar handlar inte bara om att alla ska få lika representation, utan om att investeringarna vi gjort i ungdomars förväntningar på beslutsfattande globalt faktiskt givit utdelning i form av ungdomars klokare tänkande än tidigare generationers.