Igår publicerade EU-parlamentarikern Jens Holm ett öppet brev till nya handelskommissionären Catherine Ashton. Kontentan av brevet är att det ser mycket illa ut när storföretag och multinationella koncerner får vara med och utarbeta EU-policys. Ännu sämre ser det ut när samma storföretag och multinationella koncerner anordnar konferensen där policy:erna ska utvärderas.

"[Det] sänder illavarslande signaler till medborgarna i Europa i en tid då unionens legitimitet redan ifrågasätts på flera håll." skriver Holm.

Från EU:s sida tar man den mesta kritiken med ro.

Margot Wallström vill hjälpa irländarna med ett memorandum för förståelse. Det gäller naturligtvis deras nej till Lissabon i somras. EU-toppmötet i mitten av oktober gav ingen någon anledning att tro att EU:s ledare tänkt om.

Snart ska Sverige ratificera Lissabonfördraget. Ett fördrag som väckt ilska och ledsamhet hos människor som såg det konstitutionella fördraget röstas ned och då i Frankrike och Nederländerna 2005. Ett fördrag som blivit hatat för att det dels cementerar odemokratiska strukturer i unionen, och dels för kommissionen skulle ha försökt skriva om det konstitutionella fördraget på ett sådant sätt att ingen förstod.

Huruvida det faktiskt cementerar odemokratiska strukturer: det luckrar upp en del odemokratiska strukturer också. Europaparlamentet får mer inflytande. Även då man anser att det inflytandet de har inom första pelaren är otillräckligt, är det ändå mer än de hade tidigare. Under Franco Frattinis tid som säkerhetskommission påbörjade också hans direktorat ett närmare samarbete med parlamentet. Parlamentet, som styr i budgeten, kan utöva mycket makt genom att hålla i och ge av EU:s kassa.

Dessutom innebär Lissabonfördraget att unionen själv ska lyda enligt Europakonventionen. Hittills har erkännande av Europakonventionen bara varit ålagt unionens medlemsstater, men när unionen själv lyder enligt den blir det lättare att stoppa de mest människofientliga besluten. Kanske.

Lissabonfördraget är omskrivet på ett knepigt sätt? Ja. Efter att det konstitutionella fördraget röstades ned i Frankrike och Nederländerna gjorde man om det så att det istället kunde bli en vanlig förändring av ett fördrag, som Nice- och Amsterdam-fördragen. De var ju som bekant bara utökning och ändring av det befintliga Maastrichtfördraget. Att Lissabonfördraget skrivs som förslag till ändring av befintligt fördrag gör det mer svårläst eftersom man måste skriva ut vilka artiklar som ska ändras och hur. Det konstitutionella förslaget skulle ha bytt ut alla tidigare fördrag och kunde således i sin originalform accepteras.

Här om veckan trodde jag att jag hittat en skitbra artikel i Lissabonfördraget - artikel 225: den som ger parlamentet initiativrätt. Det visade sig att den finns i EG-fördraget, redan, fast då som artikel 192. Min tolkning är att detta är för att Europaparlamentet ska kunna lägga till amendments, som skedde i telekompaketet. Det finurliga, och dåliga, är att enligt Lissabonfördraget så har lagar föreslagna av parlamentet betydligt hårdare krav på sig i omröstningarna i ministerrådet. Runt 75% av ministrarna måste vara för lagen, mot runt 60% i vanliga, kommissionsföreslagna omröstningar.

Sånt gör en lite besviken.