Opassande.se uppmanade igår tillsammans med flertalet andra bloggar till aktion mot IPRED1:s implementering i Sverige. Lite saktmodigt reagerade jag idag. Så här skrev jag till svenska riksdagsledamöter från Skåne:

Hej skånske ledamot i riksdagen,

Jag heter Amelia Andersdotter, och jag skriver till dig förmodligen i en första omgång för att belysa problemen med det så kallade sanktionsdirektivet (IPRED1) om civilrättsliga sanktioner inom upphovsrättsliga området.

Den svenska lagrådsremiss som gick ut 9 oktober verkar ha gått längre än vad direktivet från unionen kräver. Rättighetsinnehavare får i det svenska förslaget kräva att internetoperatörer lämnar ut personuppgifter om de anser sig inträngda. I den punkten går lagrådsremissen emot vad EU:s generaladvokat Juliane Kokott hösten 2006 ansåg var skäligt intrång i personlig integritet för att beivra upphovsrättsintrång. Hon menade då att brottet inte var tillräckligt allvarligt för att motivera utlämning av personuppgifter.

Ett problem med att införa utlämning av personuppgifter till rättighetsinnehavare ("stake holders") är att en jävig part i ett upphovsrättsmål ofta har visat sig gå till överdrift när det gäller att beivra brottet. I USA hotar rättighetsinnehavare på måfå utvalda invånare med miljonbeloppsstämningar om de inte betalar ut stora kompensationssummor till samma innehavare. I Danmark finns liknande fall. "Cease and desist"-letters kallas de, och de har på intet sätt en avskräckande effekt på fildelare, utan urholkar snarare tron på upphovsrätt som sådan.

De som i praktiken kommer att utnyttja möjligheten att få ut personuppgifter på abonnenter som misstänks för att ha idkat fildelaraktivitet är dessutom multinationella bolag. Kanske egentligen inte alls de som mest skulle ha behållning av fortsatt tro på upphovsrätt som system.

Ett annat problem är att man via internetoperatörerna får ut personuppgifter på abonnenten för en uppkoppling. Abonnenten behöver ju inte vara den skyldiga - det kan istället vara en granne, en make/maka eller kanske barn som har fildelat. Att på det sättet flytta skulden för brottet från brottslingen till brottslingens släkting är inte särskilt bra. Om skuld ska utmätas, ska den enligt någon sorts rättvisetanke i alla fall utmärkas där den är "due".

Jag vill också poängtera att ni är Sveriges lagstiftande församling, och att ni därför trots EU-direktiv kan säga nej till katastrofal lagstiftning här hemma. Rösta ned IPRED-förslaget. Rösta nej. Det är ni som fått svenskarnas förtroende att göra det, och att skylla på EU är inte värdigt [en] respekterad representant för folket.

För övrigt vill jag uppmana alla som skriver till riksdagsledamöterna angående ett EU-direktiv att alltid tala om för dem att de är den lagstiftande församlingen. Alltför ofta finns en uppgivenhet inför möjligheten att påverka hur ett direktiv införs i den svenska lagstiftningen. Man utgår ifrån att "avtal finns där för att hållas".

Men de svenska folkvalda representanterna måste kunna göra en avvägning av vilka de egentligen representerar. Det är vi som väljer dem. Det är vår vilja som de är utvalda att representera. Alldeles oavsett EU-direktiv.

Uppdatering: Jag fick ett e-brev tillbaka från en riksdagsledamot som ville värna upphovsrätten på internet. Så här skrev jag tillbaka:

Problemet med den föreslagna lagstiftningen som jag ser det, är inte att den är ett försök att nutids(framtids-?)anpassa lagstiftning rörandes upphovsrätt (inte äganderätt!) i digitala miljöer, utan att all tidigare erfarenhet från liknande lagstiftning säger mig (och borde säga dig) att den industri som lever på upphovsrätter i ett sådant juridiskt klimat brukar bete sig väldigt dåligt.

Upphovsrättsindustrin* vet att de får väldigt dålig PR av att försöka dra alla fildelare inför domstol. Att stämma sina kunder är inte ett bra reklamtrick. Därför använder man "cease and desist"-letters (som jag nämnde i mitt första e-post), för att få människor att betala ut skadestånd utan att ta vägen via domstol. Jag ser det som ej värt ett rättssamhälle att en jävig industri själv kan agera åklagare och domare i skadeståndsfrågor. Vidare är erfarenheten jag har gjort, via flera amerikanska fall, några brittiska och ett par danska, att när ett mål faktiskt går till domstol, begär den jäviga industrin fantasisummor. Man hoppas att genom att man hårt straffar ett fåtal, ska massan rätta sig i leden. Så har inte hänt, varken i USA, Storbritannien eller Danmark.

Den största frågan här är alltså inte för mig upphovsrättens vara eller inte vara, utan att lagstiftningen som är föreslagen gynnar en specifik sorts upphovsrättstroll (skivbolag och koalitioner av skivbolag (IFPI, RIAA)) och ger detta möjlighet att åsamka individer stor skada.