En klassisk distinktion inom den politisk-filosofiska frihetsdiskussionen är den mellan negativ och positiv frihet. Negativ frihet är att vara fri från att tvingas göra vissa saker, exempel fri från skatt, fri att yttra sig, fri att gå vart man vill. Positiv frihet innebär att vara fri att göra saker, exempelvis fri att kunna gå i skolan, att ha tillräckligt med pengar för att leva ett normalt liv, att ha fritid för sport och umgänge med barnen.

Denna typiska indelning genomsyrar höger/vänster-skalan. Negativ frihet associeras i Sverige oftast med högern och liberalerna. Positiv frihet med vänstern och socialisterna. I verkligheten är inte indelningen så skarp, och i realiteten omfattar båda sidor en blandning av positiva och negativa friheter, något som inte minst gäller för den enorma socialliberala mittenfåran. Det finns dock en skillnad i vart man lägger tyngdpunkten, och därmed även vart ens mentala kartor visar vägen.

Rent metafysiskt bygger frihetsdiskussionen på hurudvida man accepterar tanken på att människan har en fri vilja, eller om hon istället är determinerad och bestämd av sina omständigheter. Om inte människan har fri vilja, och därmed inte fria val, då leder negativ frihet endast till att andra omständigheter tillåts dominera hennes liv. I ett samhälle där alla ges samma negativa friheter, enligt principen om alla människors lika värde, kan ett samhälle vara såväl ojämlikt som ofritt. Ett positivt frihetsbegrepp fokuserar istället mer på omständigheter och faktiska situationer än valmöjligheter och fri vilja. "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov", som marxisterna skulle säga.

Utan att i detalj gå in på kontroversen kring determinism och fri vilja kan man notera att vi åtminstone till viss del är determinerade av vår omgivning. Din fria vilja ger dig inte utbildning där utbildningen kostar mer än din årslön, din fria vilja ger dig inte mat på bordet där du är arbetslös och utan skyddsnät. Med denna insikt skapas också den legitimitet som existerar för ett positivt frihetsbegrepp. Det finns också idag i Sverige en allmän minimisyn på att det krävs någon sorts balans där inte endast negativa utan även positiva friheter räknas som nödvändiga.

Frihetsbegreppet i svensk politik används oftast som en klumpig och massiv slägga i skattepolitiska frågor och i den eviga debatten kring ekonomisk utjämning och vårt socialförsäkringssystem. När det gäller frihetliga frågor som yttrandefrihet tycks istället libertarianernas nästan fundamentalistiska frihetsperspektiv helt äga frågan.  Yttrandefrihet innebär därmed endast att vara fri att yttra sig var som helst, när som helst, om vad som helst - frihet från.

Denna negativa yttrandefrihet kontrasteras sällan mot en mer positiv yttrandefrihet.  Sällan åberopas möjligheten att faktiskt reglera samhället i yttrandefrihetens namn.

En mer balanserad syn skulle inbjuda till det vissa skulle kalla begränsningar av yttrandefriheten. Med den negativa yttrandefriheten blir exempelvis förtal och hets mot folkgrupp absurt och en styggelse, men med ett positivt yttrandefrihetsbegrepp måste man även ta hänsyn till hur extrema personangrepp och öppen rasism förgiftar det öppna samtalet och hindrar människors möjlighet att kommunicera. Det betyder inte att lagstiftningen i sig är positiv, den är fortfarande som alltid föremål för diskussion (är den effektiv, gynnar den samhället?), men det introducerar en ny variabel att bedöma lagstiftningen utifrån ett yttrandefrihetsperspektiv.

Frågan om yttrandefrihet har, inte minst i Piratpartiet, ofta tillåtits fokusera ensidigt på frånvaron av regleringar, vad staten inte ska göra, men inte  vad den kan göra för att gynna folks möjligheter att göra sig hörda och nyttja sin yttrandefrihet. Exempel på sådana positiva insatser skulle kunna vara investeringar i fiberbredband, ett utvecklat biblioteksväsende, nationellt arbete mot spam och botnets, och utbildning i IT och kommunikation i tidig ålder.

Piratpartiet har allt att vinna på att diskutera dessa frågor. Ett fokus på inte enbart friheten att kommunicera, utan även de praktiska möjligheterna och förutsättningarna att göra det. En mer fullständig syn på kommunikation - en mer utvecklad syn på yttrandefrihet som en positiv yttranderätt för var och en - tror jag skulle hjälpa partiet att nå en bättre balans och större intellektuellt djup i frågorna.