Jag läste tidigare i somras en summarisk genomgång till fördel för läkemedelspatent, och minns att jag tyckte det var ambitiöst utfört med grafer, kostnadskalkyler och mångtaliga ord. Nu har jag hittat länken till detta inlägg: Prärietankar om varför läkemedelspatenten behövs.

När jag läste inlägget tänkte jag att det inte någon större idé att kasta sig ut i polemik så snart man läst inlägget. Trots att inlägget börjar med att lite surt avfärda motstånd mot läkemedelspatent som Leninfetischism och kommunism innehåller det trots allt många argument som kan förtjäna att bemötas på ett bättre sätt än att genom en kontra-idiot-förklaring.

I framställningen nedan bortser jag från Prärietankars missförstånd att patent bara tas på kemiska föreningar som genomgår kliniska prövningar: i själva verket är hundra tusentals kemiska föreningar, gener, proteiner och processer för att ta fram dessa patenterade utan att användas alls. De oinskränkt skyddande patenten på kemiska föreningar är nämligen en rätt att hindra andra från att använda den kemiska föreningen, som ju är extra rolig ifall man vill hindra andras forskning, vilket också är syftet med att okynnespatentera allt man tror sig upptäcka.

Grundforskning v läkemedelsforskning

Prärietankar hävdar att dessa företeelser är väsenskilda och att man inte kan jämföra dem. Det är bara sant i den bemärkelse att uppfinningshöjd på patenverken idag räknas mycket generöst. På grundforskningsnivå ägnar man sig oftast åt banbrytande nyskapande, medan man inom läkemedelsforskning satsar på s k "me too"-forskning. "Me too"-mediciner kallas sådana mediciner som till sammansättning och egenskaper är i stort sett identiska med andra mediciner, men har minsta möjliga differens för att kvalificera sig för ett nytt patent.

Uppfinningshöjden i europeisk patentlagstiftning är mycket generös: det kan räcka med att skapa en spegelisomer av en befintlig molekyl för att kunna ta ett nytt patent, eller byta ut en kloratom mot en fosforatom i en kemisk förening. I TRIPS-drabbade u-länder har man också oroat sig för denna inflationsbenägna generösa uppfinningshöjden, vilket föranledde att när man till slut blev tvungen att anpassa sin inhemska patentlagstiftning till TRIPS i Indien man skapade en sektion 3(d) vars enda syfte är att sammankoppla uppfinningshöjden med ett krav på avsevärd differens i effekt av den kemiska föreningen, utöver det krav på föreningens molekylära sammansättning som naturligtvis också är närvarande.

Ett annat sätt på vilket grundforskningen skiljer sig från läkemedelsforskningen är att grundforskningen oftast inte är patentdriven. Den är till och med så pass lite patentdriven att både EU och svenska statliga offentliga utredningar ser det som ett problem: man vill ha patentutbildningar på forskningsnivån för att höja den europeiska innovationen!(?) (SOU 2008:20, ProtonEurope)

Sett som incitament för forskning är nog också de flesta bedömare överens om att patent idag inte främst fungerar som uppfinningsincitament. Det framgår också av preambeln till TRIPS-avtalet, som skrevs redan 1995: patentsystemet och immaterialrätterna i övrigt är förutsättningar och verktyg i frihandel (se också Peter Drahos: Information Feudalism). Deras funktion är att vara handelsverktyg, säkerhet för framtida handel och bytes- samt korslicensieringsvaror. I mindre än 2/5 av läkemedelsforskningsfallen är patentmöjligheten en pådrivande faktor för forskningen: den skulle ske ändå (t'Hoen 2005).

Kliniska tester

Kliniska tester är säkert till sin natur kostsamma. Man ska identifiera den eller de grupper som ska fungera som testgrupp och referensgrupp och ha kontinuerlig utvärdering av dessa. I testfas 1 brukar man testa medicinen på friska, unga män. I testfas 2 ingår så vitt jag minns ett fåtal sjuka personer. Testfas 3 är ett storskaligt test med många sjuka personer och en referensgrupp med sjuka personer som inte får medicinen.

Vi tittar närmare på Huntingtons syndrom, en sjukdom som stod i rampljuset 2007 eller 2008: en ung man som vårdades för Huntingtons syndrom stod under uppsikt av läkare på Karolinska sjukhuset som till honom administrerade en medicin som var i testfas 3 hos ett större internationellt läkemedelsbolag. När testperioden tog slut ökade medicinkostnaderna till 10 miljoner kronor per år.

Den medicinska utvärderingen av patienten under testfas 3 utfördes och administrerades av Karolinska sjukhusets personal, betalda av Stockholms landsting. Läkemedelsbolaget hade ingen egen personal på plats. Det läkemedelsbolaget framför allt gick miste om var de 10 miljoner kronor per år de skulle ha utkrävt av Stockholms landsting om medicinen inte varit i testfasen. Icke en föraktvärd summa, men att den skulle ha att göra med det faktiska testet finns ingen rimlig indikation på.

Frågan blir då istället vad tillverkningskostnaden för medicinen är: läkemedelsföretaget kan inte ta betalt för medicinen så länge den inte officiellt släppts på marknaden, det vill säga efter testfaserna. Här kan man visserligen tänka sig att ett visst återbetalningsskydd kan behövas, men det finns ingen anledning att tro att detta återbetalningsskydd på praktiskaste sätt sköts via läkemedelspatent.

Tvärtom verkar det för mig som att staten står för stora delar av grundforskningen, som i sin tur står för majoriteten av viktig läkemedelsforskning och att kliniska tester sedan utförs och administreras av kompetent personal i offentlig tjänst på landstingsfinansierade sjukhus. Läkemedelsföretagen och deras forskning är å andra sidan "me too"-forskning som gör få eller inga banbrytande samhällsnyttiga genombrott och sedan lämpar ut sina testrundor på det allmännas bekostnad. Den förlust som uppkommer är det försäljningspris man under 5 år av kliniska tester inte kan ta ut.

Varför inte bara lägga detta uteblivande försäljningspris som en engångsåterbetalning? Som en prisfond?

Prärietankar lider av delusionen att all statlig inblandning på läkemedelsmarknaden är dålig, men kan samtidigt argumentera sig blå för av statsmakt och regeringen sanktionerade produktmonopol. Prärietankar tycker att när staten ändå ägnar sig åt att dela ut och administrera produktmonopol ska de göra det i sån omfattning och för så många saker att det resulterande systemet blir högst ineffektivt och ett minfält för de som vill bedriva vidare forskning. Prärietankar bortser från att stat och landsting redan i hög utsträckning är ekonomiskt inblandade i läkemedelsforskning.

Jag tycker det verkar som att Prärietankars tankar likt den amerikanska mellanvästerns prärier för länge sedan utarmats av storskalig buffeljakt och pesticider.