Bör generna hos världens djur och växter ägas av stater och folkgrupper? Eller bör snarare kunskapen om generna kunna spridas fritt till alla? Det är frågor som är aktuella i EU-parlamentet i samband med införandet av det tillägg till Konventionen om biologisk mångfald som kallas Nagoya-protokollet.

Konventionen har som mål att skydda den biologiska mångfalden samt att främja hållbart användande av biologiska komponenter. Men den etablerar även ett tredje mål: att de "genetiska resurser" (GR) som ligger till grund för mångfalden skall "skyddas" från "tillgång" och att nyttor från användning av dessa måste fördelas "rättvist". Det konventionen håller på att skapa med dessa regler är ett system av intellektuella äganderätter till generna hos alla världens organismer.

Tanken är att om en genetisk resurs motsvarar ett ekonomiskt värde för någon som utsetts till dess ägare så skapas incitament till att ägaren bevarar resursen. Eftersom de genetiska resurserna sitter ihop med de biologiska individerna skyddas, i förlängningen, även själva artrikedomen. Resonemanget byggde på en 1980- och 90-talsföreställning där läkemedelsbolag, växtförädlare och andra skulle komma att behöva stora mängder naturligt genmaterial för att ta fram nya mediciner och andra produkter.

Biologiska patent skapar hinder

Förespråkandet av skydd för GR har motsägelsefullt nog delvis vuxit fram ur kritiken mot patent på liv, framför allt på växter. Problemet är att biologiska substanser, gener och relaterade metoder kommit att patenteras i ökande grad. I flera fall har växtvarianter som använts sedan länge av en lokalbefolkning patenterats eller växtskyddats. Patentmonopolen har därefter hindrat lokalbefolkningen från att fritt använda sin egen växt och ibland sina egna, traditionella metoder.  Liknande praktiker har kommit att kallas för  "biopiracy". Vidare koncentreras de genetiska resurserna till tropiska länder, medan forskande läkemedelsbolag baseras i Europa, USA eller Japan. Det har lett till att tropiska stater börjat ställa krav på betalning när läkemedel som bygger på deras lokalt förekommande växter börjar säljas.

En självklar lösning på problemet med dessa repressiva patent hade varit att patenten helt enkelt inte delas ut. Vissa kritiker av "biopiracy" är dock inkonsekventa. De kritiserar intellektuell äganderätt till liv när det missgynnar dem själva, men förespråkar i praktiken mycket hårdare äganderätter när de gynnas av dem.

I konventionen och Nagoya-protokollet infördes sålunda äganderättsregler om genetiska resurser (GR) samt om traditionell kunskap (TK). Reglerna innebär bland annat att innan en genetisk resurs får användas måste den ägande staten, och lokala befolkningar inom den, tillfrågas om tillstånd (Prior Informed Consent, PIC). Vidare måste eventuella vinster och nyttor delas mellan "användaren" och staten (Access and Benefit Sharing, ABS) på gemensamt överenskomna villkor (Mutually Agreed Terms). Sådana regler kan låta självklart bra, och är också bra i många fall. Men om man analyserar dem djupare skapar de svåra dilemman om demokrati, rättvis fördelning och tillgång till fri kunskap.

(fortsättning följer)