Denna vid första anblick udda fågel på min mötesvecka i Stockholm under första veckan i april rör sig om något så unikt som ett förbund för människor gillar historiska fordon. Saken är den att kommissionen har lagt förslag om nya lagar som gäller transportsektorn, och vissa av dessa förslag gäller historiska fordon.

Motorhistoriska riksförbundet har en hemsida som man kan besöka här.

Vart sammanfaller en i huvudsak immaterialrättskritisk position med historiska fordon?

I olika rättigheter som täcker reservdelar, så klart. En normal bildel kan normalt täckas antingen av patenträttigheter, designrättigheter, eventuellt varumärkesrättigheter eller en kombination av de tre tidigare nämnda. Bildelar måste förmodligen också certifieras som säkra att använda på den europeiska marknaden. Certifieringen kan dock och är i många fall fristående från immateriella rättigheter (de tre ovanstående) som täcker varje bildel. De som äger bilar (jag är inte en av dem) vet ju säkert om att man måste besiktiga bilar, och sådana besiktningar behöver inte utföras av mekaniker som på något sätt är kopplat till en särskild biltillverkas företag. Att mekaniker blir särskilt certifierade för att serva vissa bilmärken har dock blivit vanligare, allt eftersom bilar blir mer komplexa (mer elektronik i bilarna, bland annat).

Ett förslag jag uppmärksammades på var att särskilda politiska strömningar i Europaparlamentet inte ville att bilar skulle klassas som historiska fordon i de fall att de försetts med reservdelar som inte är typgodkända. Man kan hitta definitioner på olika motorproduktsmärkningar och typgodkännanden här. "Ett typgodkännande av ett fordon innebär att alla relevanta delar på fordonet är E-märkta," samt "E-märkning är däremot en standard som är mycket hårt kontrollerad av myndighetsorgan. För att få sälja en E-märkt produkt för att montera på ett fordon krävs en mycket dyr testprocedur."

Lite löst är det här kopplat till biltillverkas önskan om att hålla kontroll över hela sin produktkedja. Bilar består av komponenter, som kan tillverkas av biltillverkaren själv eller av företag som tillverkar reservdelar till bilar. Om det inte är originaltillverkaren som tillverkar reservdelarna finns det i EU ett rättsfall som förbjuder originaltillverkaren från att förhindra försäljning av reservdelarna. Detta konkurrensrättsliga mål heter Volvo v Veng och hittas här, och går i korta drag ut på att en originaltillverkare inte kan hindra en reservdelsförsäljare från att tillhandahålla reservdelar som inte tillhandahålls av originaltillverkaren själv även om det finns designrättsligt skydd.

Det är ett ganska känsligt mål som många dominerande aktörer i bilindustrin sedan 1987 försökt undergräva på olika sätt. Delvis åstadkommer man detta genom att helt enkelt göra bildelarna för komplexa för att tillhandahållas av andra än originaltillverkarna själv (bilindustrin jobbar inte på samma sätt som internet med öppna standarder), och delvis åstadkommer man det genom att göra stora juridiska hinder för reservdelsförsäljare. En av de största striderna i EU kring designrättsdirektiven från 1990-talet rörde just försäljning av reservdelar till bilar och andra motorfordon.

Som nedblick i en för oss pirater ofta undangömd bransch var mötet väldigt intressant, och påminde mig om alla frågor vi pirater inte hinner med för att vi är så få. Immaterialrätterna påverkar människors friheter att agera i alla marknadssegment, och inom alla sektorer i samhället. Makt över information och sina egna aktiviteter är viktigt för alla människor, och mötet med MHRF var en viktig påminnelse om det.